Jag skulle säga att jag är fyra år in i min egen omställning nu. Jag har funderat på hållbarhet längre än så, sen jag fick barn åtminstone (för nio år sedan), men det dröjde till efter den heta sommaren 2018 innan jag verkligen gick från tanke till handling fullt ut. Och jag tänkte att det kunde vara intressant att se hur mitt liv förändrats sedan dess?
1. Mindset – klimatglasögonen på!

Får det vara ett par klimatglasögon? Foto: Volodymyr Hryshchenko/Unsplash
Det första och viktigaste var förstås att bestämma sig. Att ”sätta på klimatglasögonen” (som jag och Emma Sundh brukar prata om i föreläsningar), och se på världen med en annan blick. Det fiffiga med klimatglasögonen är att de är lite kluriga att få på sig, men när de väl sitter där är de oerhört svåra att ta av. Det är liksom svårt att INTE se hur otroligt mycket nyproducerade prylar som är i omlopp, hur stark flygnormen är i semestertider och hur greenwashad reklamen är när man väl börjat upptäcka det.
För mig blev det ett oerhört viktigt steg att se mig själv som klimatengagerad, och att titta både på omvärlden och på mina egna handlingar och vanor med en ny blick – istället för att strutsa eller bortförklara.
2. Ta engagemanget vidare

Det är inte vi mot samhället, vi ÄR ju samhället. Foto: Brett Jordan/Unsplash
Den här punkten skedde liksom per automatik, eftersom den heta sommaren 2018 också ledde till att jag var med och grundade Klimatklubben. Sedan dess har ju ideellt engagemang i klimatfrågan varit en naturlig del av mitt liv. Men – även om inte Klimatklubben hade hänt så hade jag vid det här laget garanterat hittat något annat sätt att engagera mig utanför mina egna fyra väggar. För ju mer man läser på om klimatet, desto tydligare blir det att 1) alla har ett ansvar – privatpersoner, politiker och företag – och 2) det är viktigare att påverka systemet än att försöka leva perfekt.
3. Andrahand i första hand

Behöver vi någonsin köpa nyproducerade stolar igen? Foto: Social Cut/Unsplash
Det här är en grej som för mig gick från att vara gräddet på moset (mysigt att strosa runt på sommarloppisar och hitta fint porslin, typ) till att vara fullkomligt självklart. Förr lustshoppade jag minst lika mycket i nyköpsbutiker som på loppis, och de allra, allra flesta behov (barnskor, husgeråd, inredning) tillgodosåg jag med nyproduktion. Nu kollar jag så gott som alltid secondhandmarknaden först (med undantag för strumpor och underkläder). Jag lyckas så klart inte riktigt alltid hitta det jag söker och därför blir det i undantagsfall ändå nyköp – men regeln är definitivt andrahand i förstahand.
4. Flygfrihet

Flyget – på väg ner i popularitet? Låt oss hoppas! Foto: Eduardo Velazco/Unsplash
Det här hänger också ihop med mindsettet. Det kändes helt oförsvarbart att fortsätta flyga när jag lärde mig hur stora utsläpp det ger upphov till. Min senaste flygresa (som dessutom var helt onödig eftersom den skedde på sträckan Sthlm-Kph som är buslätt att åka tåg) skedde våren 2018. Jag har klarat mig utmärkt utan flyg sedan dess, och saknar det inte ens.
För mig är det nu ett ställningstagande att inte flyga. På vissa sträckor – till exempel till Gotland som jag ju reser till några gånger per år – är flygresan så kort att utsläppen blir relativt jämförbara med färjan. Men – jag skulle ändå aldrig flyga dit. Dels för att jag inte vill bidra till efterfrågan på ett färdsätt som släpper ut så mycket, dels för att färjan också förser ön med i princip allt annat – den fraktar väldigt mycket gods som post, livsmedel etc. Att åka med, i synnerhet när färjan inte är fullbelagd, känns därför inte så problematiskt – även om jag längtar tills färjan ersätts av vätgasfärjor (innan 2030).
5. Köttätare som nästan aldrig äter kött

För att inte tala om att de flesta äpplen i svenska villaträdgårdar ruttnar bort – medan vi importerar äpplen från andra sidan jordklotet. Foto: Olesia Bahrii/Unsplash
Den här har jag pratat ganska mycket om tidigare, men det är en stor grej för mig. När jag växte upp kändes det fullkomligt omöjligt att jag någonsin skulle bli vegetarian. Jag är uppväxt på kött och potatis, tyckte länge att bönor var äckligt (baserat på skolmatsalens bruna bönor, som ju var äckliga – idag vet jag bättre) och var inte motiverad alls. Sen åkte klimatglasögonen på så att jag började leta alternativ till köttet, och ungefär samtidigt valde min son att bli vegetarian för 3,5 år sen så vi blev tvungna att lära oss laga bra vegomat (lakto-ovo, han äter både mejerier och ägg fortfarande).
Nu? Det är fullkomligt självklart för mig att äta vego så ofta jag kan. Jag är lakto-ovo jag också, men äter gärna veganskt när jag kan. Jag äter fortfarande fisk ibland, men relativt sällan, och har inte sagt tvärt nej till kött även om jag bara ätit det en gång på snart tre år. Saknar inte köttet för fem öre, det här var så mycket lättare än jag trodde – men har också gjort stor skillnad på mina utsläpp.
Kanske kan den här listan hjälpa dig som vill komma igång också? Jag skulle säga att punkt 1 – att bestämma sig – är den viktigaste. När du väl gjort det får du hjälp med resten per automatik, eftersom du då kommer att definiera dig själv som en person som bryr sig om klimatet. Fler saker kommer att skava när du har den inställningen, och då blir det också lättare att göra förändringar för att bli av med skavet. Bra va!
Har ni frågor kring min omställning? Ös på så svarar jag så klart!
Tittade igår på en dokumentär på Netflix som handlade om att bli ekonomiskt intelligent. Det är många bra saker de tar upp där för att lära människor att bli bättre på privatekonomi. Men en sak som skavde hos mig var att de rekommenderade indexfonder som sparande (vilket är bra på många sätt) för att få en diversifierad portfölj med de 500 största bolagen och att man då investerade i flygbolag, retail, olja och gas och säkert något mer område som skavde rejält hos mig. Just den typen av företag som man inte alls vill investera i om man vill vara mer miljövänlig
Pingback:Trevlig helg / fredagslistan / förälder – Tankebubblor