Fast fashion har jag skrivit mycket om, främst ur utsläppssynpunkt (även om jag berört frågan om arbetsvillkor också) – kolla till exempel in Det stora inlägget om fast fashion. Men av en slump har jag de senaste veckorna ägnat mig åt att lära mig mer om denna horribla industri. Jag trodde att jag hade en sanningsenlig (och tillräckligt mörk) bild av hur textilarbetarna som producerar fast fashion har det – men min känsla nu är att jag ändå inte hade en aning.
Jag har läst en bok och sett en dokumentärserie de senaste två veckorna, och även om ingen av dem är ny vill jag verkligen rekommendera att se dem och bilda er en egen uppfattning. Det är ganska längesedan nu som jag frestades att köpa nyproducerad fast fashion, men nu skulle jag säga att det känns fullkomligt omöjligt att någonsin stötta denna vidriga industri igen.
Sweatshop: Deadly fashion
År 2014 skickades de tre norska modebloggarna Frida Ottesen, Anniken Jorgensen och Ludvig Hambro till Kambodja för att uppleva hur en textilarbetares liv är. De fick dela rum med kambodjanska Sokty, höra om hennes vardag och arbeta på samma sätt som hon gör i en fabrik. De skulle sedan försöka försörja sig och tv-teamet på den dagslön de fick (3 dollar var).
Det låter som en clickbaitig satsning (och norska Aftenposten låg bakom, så nog finns det en viss medielogik kring vad som kan väcka intresse här) – men serien med korta avsnitt som sedan klipptes ihop till en timslång dokumentär är faktiskt bland det mest effektiva jag sett när det gäller att förmedla en mörk verklighet på ett sätt som vi här i rika Norden kan ta till oss. Eftersom vi inte bara ser vad som händer utan också den norska trions reaktioner på allt blir det uppenbart hur brutal reality check detta experiment blev.
Aftonbladet gjorde sedan en svensk version (med influencerna Lisa Tellbe och Sarah Tjulander) som går att se alla tre avsnitt av här. Upplägget är i princip exakt detsamma som den norska versionen, och med norskt team bakom kameran. Jag är lite förbluffad över att jag helt missade detta när det begav sig, men uppskattar att serien ligger kvar så att den går att se även idag.
Och slutligen åkte Frida och Anniken från Norge, tillsammans med Lisa och Sarah från Sverige, tillbaka till Kambodja – en säsong som finns att se här – där det handlar om att försöka förbättra textilarbetarnas rättigheter. Det visade sig vara lättare sagt än gjort, men alla fyra pratar om att göra vad de kan för att hjälpa textilarbetarna till ett bättre liv.
Jag kände inte till någon av de fem medverkande innan så jag var tvungen att googla lite, men intressant att se att norska Frida numera – nio år senare – verkar vara greenfluencer och aktivist, och fortfarande jobba med dessa frågor – ett val hon gjorde efter resorna till Kambodja. Anniken driver däremot vad som verkar vara ett stort men högst konventionellt modekonto (med reklamsamarbeten med bland andra Nakd), och Ludvig verkar inte vara offentlig SoMe-profil alls längre. Svenska Lisa och Sarah verkar vad jag kan se efter en snabb scroll i deras instaflöden inte heller prata alls om den här typen av frågor.
Synd, förstås – med tanke på att de tillsammans har över 360 000 följare. Anniken har ytterligare 275 000. Det finns en makt i räckvidd, och även om de förstås kanske inte alls hade följts av så många om de hade styrt om till aktivister så hade det varit intressant att se vad de hade kunnat åstadkomma tillsammans. Men – oavsett vad de gör (eller inte gör) idag så ställde de upp på att åka till Kambodja och blotta sin okunskap för att öka medvetenheten om fast fashions baksidor, det kan ingen ta ifrån dem.
Modeslavar: Den globala jakten på billigare kläder
Boken Modeslavar: Den globala jakten på billigare kläder kom ut år 2017 och där har Moa Kärnstrand och Tobias Andersson Åkerblom rest runt i bland annat Bangladesh, Burma och Myanmar för att träffa såväl arbetare som företagare och fackliga representanter inom den globala textilindustrin. Det är väldokumenterat, ambitiöst och oerhört brutal läsning, om flickor i 15-årsåldern som förfalskar sina legitimationer för att få jobben de behöver – eftersom fabrikerna behöver folk som är villiga att jobba 13-14 timmar om dagen istället för de lagstadgade 8 timmarna (för vuxna, 4 för barn). En av flickorna i boken är 17 – och har jobbat sedan hon var 11. Det är människor som borde ha hela livet framför sig – men som redan gett upp, det är försent för dem.
Det intressanta med den här boken är att den inte bara beskriver textilindustrin i Asien, utan också att den ger oss bakgrunden – den svenska textilindustrin i Borås, hur den blomstrade och sedan dog. Jag läser bland annat:
Många av utsläppen som fortfarande sker i tillverkningsländerna förbjöds i Sverige 1969, när vår första miljöskyddslag trädde i kraft, samtidigt som textilindustrin i Borås drog sina sista rosslande andetag.
Med andra ord – vi blev medvetna om hur smutsig denna industri är, flyttade utsläppen till andra länder – out of sight, out of mind – och började konsumera mycket, mycket mer.
Boken har som sagt några år på nacken, så siffror, priser och löner stämmer förstås inte riktigt längre. Jag vet inte om uppgiften om att arbetskostnaderna bara utgör normalt 1–3% av priset för ett plagg i butik, eller om det har förändrats. Men bara för att sätta saker i perspektiv kommer här ett exempel från boken:
En dubblerad arbetarlön skulle således öka tröjans pris med sex kronor, en tredubbling av lönen ger en prislapp på 312 kronor istället för 300.
Och innan jag ens hinner tänka att det enda rimliga förstås är att höja tröjans pris då så att lönerna kan öka kommer fortsättningen:
[Resonemanget] bygger ju dock på att vi som konsumenter bär den ökade kostnaden för ökade löner istället för att den räknas av någon annanstans i kedjan. Till exempel hos klädmärket, där den största delen av vinsten idag hamnar, vilket har möjliggjort för de mäktigaste inom modeindustrin att bli mycket rika.
Detta tar jag med mig
- Mitt ansvar att inte blunda. En av modebloggarna i Sweatshop säger ungefär ”jag visste inte att det var så här illa – ingen har berättat det för mig”. Jag förstår henne på ett sätt, för jag trodde ju att jag visste – men insåg när jag såg och läste att sanningen faktiskt var ännu värre. Men kan någon av oss verkligen skylla på att ”ingen har berättat” i denna upplysta, digitaliserade värld? Kan vi bara utgå från att allt är fine om ingen upplyser oss om motsatsen? Och vem skulle frivilligt ta det informationsansvaret gentemot oss konsumenter? Knappast fast fashion-företagen själva.
- Någon annan är fattig för att jag ska kunna vara rik. Detta säger norske Ludvig, och det fastnade hos mig. Jag är rik (med globala mått mätt alltså, inte med svenska mått mätt) – men inte för att jag förtjänat det, utan för att någon annan är fattig och därmed hamnar jag på rätt sida om klassklyftan. Om världens resurser vore helt rättvist fördelade skulle en textilarbetare i Bangladesh inte vara fattig, och då skulle jag inte heller anses rik i jämförelse.
- All fast fashion är handsytt. Svenska Lisa säger att hon tagit för givet att billiga, enkla plagg sys av maskiner. Efter att ha sett dessa dokumentärer är det väldigt, väldigt uppenbart att varje enskild söm sys av en människa. Vi tittare får bland annat höra om en textilarbetare som sytt axelsömmen på en tröja – enbart den, inget annat – i 14 år. Hur många tröjors axelsömmar har hon sytt under nästan 1,5 decennium? Hur många av de tröjorna har svenskar köpt, burit sju gånger och sedan kastat i soporna (som snittlängden för ett fast fashion-plagg är)?
- Det finns ingen väg ut utan systemförändring. Jag har ofta hört argumentet att om vi slutar shoppa så stannar världen. Det vill säga – då förlorar miljoner människor sina jobb, och vill vi ha det på vårt samvete? Förvisso vore det katastrof för de redan fattiga textilarbetarna att inte få någon lön alls, men sanningen är att situationen redan är katastrof. När lönen efter kanske 13 timmar på fabriksgolvet inte ens räcker till mat och tak över huvudet, när en arbetare berättar att hennes mamma dog av svält och en annan berättar att hennes familj skickar ägg till henne (vilket alltså är allt hon äter) eftersom lönerna inte räcker till mat – är det då ett system värt att bevara? Borde inte vår insats istället vara att pressa på för förändring, istället för att låta våra pengar hålla denna slavindustri rullande?
Stötta Fair Action
I och med att regeringen drog ner det så kallade SIDA/Infokom-stödet (alltså det stöd för kommunikationsinsatser som vår biståndsmyndighet SIDA delat ut till olika organisationer) med hela 135 miljoner är det många organisationer som inte längre kan föra den här typen av kamper. Fair Action till exempel, som ständigt för textilarbetarnas kamp för rimliga arbetsförhållanden, har tvingats säga upp 3 av 8 anställda och har inte längre råd eller resurser att driva den kanske viktigaste kampanjen av alla – GoodClothesFairPay. Det betyder att textilarbetarna har ännu färre möjligheter att göra sina röster hörda.
Om det här inlägget – eller dokumentärserierna/boken – väckt någon slags ilska hos er som läser, skulle jag vilja tipsa om fyra konkreta sätt att hjälpa till:
- Skriv under GoodClothesFairPay – en kampanj som försöker få ihop 1 miljon underskrifter inom EU för att skapa riktig förändring. Det tar bara några sekunder.
- Dela kampanjen, och förklara hur viktig den är! Ett riktigt risigt regeringsbeslut ska ju inte få fälla krokben för potentiell politisk förändring för miljoner människor, eller hur?
- Stötta Fair Action. Att kriga för textilarbetarnas rättigheter är svårt som privatperson, betydligt lättare för en organisation. Men då krävs pengar! Bli medlem (kostar 240 kronor/år, eller 1 500 kr för livstid!), och tipsa gärna andra om att bli det också.
- Dela information! Tipsa om boken, dokumentären eller det här inlägget, så att fler blir medvetna.
Tack.