Idag stod jag på scenen på Formex pressfrukost och delade ut det nyinstiftade priset Formex Sustainability Award till företaget Remoair. De har tagit fram en väldigt smart doftljusrefill som kunden själv smälter i vattenbad och häller i valfritt kärl (det vill säga, man behöver inte ha köpt ett ljus av dem tidigare för att använda refillen). Och med det var ett halvårs juryarbete med möten, författande av pressreleaser, formulerande av nomineringar och andra moment över för den här gången!
Det har varit otroligt kul att sitta i möten med Kajsa från Formex, Björn Florman från Materialbiblioteket och formgivarna Marie-Louise Hellgren och Emma Olbers (båda otroligt vassa inom hållbarhet) och vända och vrida på de olika bidragen, försöka upptäcka tankefel och väga olika ställningstaganden mot varandra. Och det känns väldigt fint att vara med och lyfta företag som verkligen anstränger sig för att hitta nya lösningar, metoder och material med mindre klimatpåverkan.
Och samtidigt känner jag lite så här – är det inte galet att vi, 2023, fortfarande har hållbarhetspriser å ena sidan och designpriser och andra utmärkelser å andra sidan? Borde det inte vara så självskrivet idag att hållbarhet är en hygienfaktor att det inte ska vara möjligt att bli nominerad till designpriser överhuvudtaget om man inte har tänkt på hållbarhet i alla led?
Inget ont om Formex hållbarhetspris i detta, det fyller en viktig funktion på en mässa som består av otroligt många produkter med väldigt olika grad av miljötänk – och syftet med priset är också att sporra utställande företag att ta steg i rätt riktning. En branschinsats, helt enkelt.
En bild från årets Formex. Foto: Maria Soxbo
Så min fundering gäller egentligen främst alla andra designpriser i branschen – där man utser ”årets möbel”, ”årets textil” och så vidare. Där skulle jag säga att det bland vinnarna sällan framgår något tydligt hållbarhetstänk alls (med några få lysande undantag). Och så länge det ser ut så, så fyller ju alla hållbarhetspriser fortfarande en roll för att synliggöra de som tar ansvar på riktigt.
För det är ju (tyvärr) inte olagligt att strunta i klimat och miljö. Förutom regler kring kemikalier och utrotningshotade arter så finns det egentligen inga hinder för att designa, producera och sälja produkter med skyhöga klimatavtryck. Det går utmärkt att göra möbler som inte går att reparera eller köra stenhårt på kortlivade trender för att sälja maximalt nu – och nolla andrahandsvärdet totalt. Det går utmärkt att välja icke-återvunna, icke-ekologiska och fossila material, lägga all produktion i låglöneländer där fabrikerna drivs av kolkraft och massproducera superbilligt i full vetskap om att produkterna inte kommer att få ett långt liv.
Hållbarhetspersonen i mig säger att vi inte behöver fler kuddar, fåtöljer eller lampor – egentligen. Men design- och kulturvurmaren i mig säger till viss del emot. Form, design och hantverk är en väldigt viktig del av vårt kulturarv, skapar många arbetstillfällen, håller liv i viktig kunskap och kan förbättra, förenkla och försköna vår vardag. Vi behöver god design – men inte på bekostnad av klimatet eller vår miljö. All design måste sätta den typen av hänsyn först just nu, något annat har vi inte råd med.
Det kommer att dröja vansinnigt länge innan det är på det viset, tyvärr. Det kräver system- och attitydförändringar hos både producenter och konsumenter. Men en sak som är galet lätt att göra och skulle kunna införas i morgon? Det är att införa skarpa hållbarhetskrav för att någon ens ska kunna bli nominerad till ett svenskt designpris.
Vilket inredningsmagasin, vilken institution, vilken prisutdelare blir först med att visa var skåpet ska stå i den frågan?
