Att gå från passiv till aktivist

Vyn utanför ”mitt” skrivbord på Väven i Umeå.

Sitter och skriver det här på Väven i Umeå med en glittrande, delvis istäckt Ume älv framför mig, och det är så gnistrande ljust att bekymmersrynkan i pannan jobbar övertid – trots att jag just idag inte känner mig bekymrad. Jag har i och för sig sovit lite för lite – nattåg är ofantligt mysigt och fiffigt, men det är så klart ovant med rälsljud och rörelser runt sängen. Det gör inget, jag är här med magen full av hotellfrukost (unnade mig!) och inte mindre än två roliga programpunkter innan jag tar nattåget hem igen. Ny chans att sova gott!

Hur som helst. Den ena punkten känns lite extra spännande – jag ska prata inför ett helt gäng av vad som nog skulle kallas mikroinfluencers ur ett nationellt perspektiv, men som nog är betydligt mer än så lokalt, om att driva förändring genom sociala medier. Det här brinner jag för, för är det två saker jag verkligen tror på så är det:

1. Potentialen i att människor börjar engagera sig på lokal nivå för att driva på omställningen. Kvarter! Ort! Stad! Kommun! Region!
2. Potentialen i att människor som når många på sociala medier blir mer aktiva i omställningen.

Det lokala engagemanget har större potential till stor effekt snabbt jämfört med nationellt eller globalt engagemang (som så klart också är viktigt), och lokala sociala medie-profiler har redan byggt upp plattformar att nå ut genom – samtidigt som de bygger och framtidssäkrar sitt eget varumärke. Det är win/win!

Frukost under blå himmel. Bland det bästa med mitt jobb är alla miljöombyten. De gör också sitt till för att jag ska tänka i nya banor.

Medan jag filar på min presentation inför föreläsningen tänker jag tillbaka lite på min egen resa. När mina barn föddes för tio år sedan hade jag aldrig engagerat mig i något alls, vad jag kan minnas. Aldrig gått i ett demonstrationståg, aldrig skrivit en debattartikel, aldrig stuckit ut hakan eller höjt rösten – varken fysiskt eller digitalt. Jag var en passivist, om det ens är ett ord. Jag förväntade mig nog helt krasst att samhället bara ska funka och att mina behov som privilegierad, vit medelklassvensk skulle uppfyllas. Jag betalar ju trots allt skatt, röstar vart fjärde år och följer lagen, vad mer kan man begära?

Min vändpunkt kom 2015, i samband med flyktingkrisen. Här gick startskottet för mitt livs första ideella engagemang (och längst ner i det inlägget finns en liten recap på vad som hände sen). Under ett intensivt år fick jag en crash course inte bara i biståndsarbete, utan också i att känna en större mening med det jag gjorde på dagarna. En chock för systemet. Det inre systemet i mig alltså.

Det året förändrade mig i grunden – på ett bra sätt! – och idag är det helt naturligt för mig att underteckna en debattartikel eller namnsinsamling, haka på en hashtag, gå med i ett demonstrationståg, öppet kritisera – eller berömma – politiker, backa föreningar och helt enkelt göra det jag kan för att försöka påverka världen i en rimlig riktning. Många gör det jättemycket bättre och med betydligt större insats än jag så klart, men samma sak gäller ju här som med klimatpåverkan. Vi behöver inte fem personer som är perfekta, vi behöver miljoner människor som rör sig i rätt riktning.

Och här är en insikt: Idag skulle det kännas betydligt mer kontroversiellt för mig att sätta ihop ett välkurerat kollage med snygga, nyproducerade prylar att köptipsa er som följer mig om än att skriva en debattartikel riktad till statsministern som till och med fick Jan Guillou att rasa. (Här är mitt svar på hans raseri, by the way.)
Med andra ord. Det som en gång kändes som ytligt, ofarligt content – shoppingtips – är idag helt otänkbart att jag skulle publicera. Och tvärtom – jag är inte längre så ängslig över vad folk ska tycka om jag höjer rösten i någon politisk fråga. Blir någon arg så får jag antingen be om ursäkt, eller bemöta kritiken om den är orättvis.

Saker förändras, och det är precis som det ska vara.

Och jag tror verkligen fullt och fast att ju fler som testar på skiftet från passiv till aktivist – i meningen att engagera sig och agera generellt alltså, och inte bara genom att limma fast sig på en landningsbana – desto fler kommer att upptäcka att det ger mer än det tar. Mycket mer.

Att känna mening, hörni. Det är en gravt underskattad känsla.

Tåg. En annan självklarhet. Att kunna gå och lägga sig i Stockholm och vakna i Umeå, är inte det ganska fantastiskt ändå?