Vanlife – drömliv, flykt ur ekorrhjulet och revolt mot konsumtionssamhället

I morse hängde jag med fantastiska Gurgîn Bakircioglu, som för sju år sedan valde att hoppa av sitt lyckade normliv med fast anställning i medie-Stockholm, vindsvåning och status för att bli minimalist, vegan och klimatkämpe. Vägen dit blev vanlife – eftersom den enklaste vägen ut ur ekorrhjulet var att sänka boendekostnaderna kraftigt, och precis det kan ett liv i husbil bidra med.

Alla foton: Daniel J Schwartz/Unsplash

Mitt morgonsnack med Gurgîn ska leda till ett reportage, så jag ska inte säga så mycket mer om just det mötet – men däremot vill jag skriva lite om vanlife i sig. När jag föreläser om min bok Ställ om! Allt att vinna på ett klimatsmart liv så pratar jag nämligen om vad vi människor drömmer om i livet. Jag nämner tre drömmar som florerar allt oftare i sociala medier, magasinsartiklar och på TV, och en av dem är just vanlife. Att frigöra sig från mängden prylar vi vant oss vid att omge oss med, att kunna vakna upp ena dagen vid havet och nästa dag i skogen, att vara platsoberoende och därför fri.

När jag frågar publiken om någon känner igen sig i den drömmen är det alltid någon som räcker upp handen. Och det säger nog något om att det samhälle vi byggt upp – där vår status, identitet och vårt värde i andras/samhällets ögon handlar väldigt mycket om vad vi äger och har råd att konsumera – inte längre känns så himla härligt. Vi kan dra en parallell till våra semestrar också – när vi blir lediga är normen att packa det viktigaste i en väska, lämna hem och prylar och checka in på ett hotellrum någonstans. Ett tillfälligt boende som är helt befriat från prylar och plotter. Skåpen är tomma, ytorna är rena. Vi har med oss kläder, några böcker och kanske en kamera – och så tar vi semester från våra ägodelar och lever livet en stund. Säger inte det något om att vi har fått ett lite skevt förhållande till saker?

Skogen och sjön ena dagen, bergen och havet den andra.

Jag har absolut noll erfarenhet av vanlife själv, förutom ett antal barndomssemestrar i husvagn med min dagmammas familj (som jag minns som väldigt mysiga och roliga). Men jag förstår verkligen lockelsen, inte minst för att vanlife-livet (ja, det blev lite kaka på kaka där) faktiskt sänker våra utsläpp också – rejält. Bor man så litet kan man inte konsumera i normal takt längre, så enkelt är det. (Sen är det förstås en problematik i att vanen i sig släpper ut om man använder den för att resa runt – Gurgîn kallar de år han reste runt som mest för sina klimatsyndarår – men det går ju också att leva vanlife utan att resa särskilt långt.)

Resorna är förstås ett problem så länge de flesta vans INTE är eldrivna. Men ett vanlife släpper oftast ändå ut mindre än ett ”normliv”.

Jag följer några vanlife-konton själv (förutom @gurgin så följer jag @hallbartmedalexandra och @amaliabrauns) och även om jag inte aktivt drömmer om det livet själv så är det nyttigt att se att det går utmärkt att leva ett liv utan att samtidigt äga det som får sägas ingå i ett normhushåll. Jag får lättare att sortera i villhöver/behöver, förstår enklare delningsekonomins fördelar och inser också att det finns ett stort värde i att vara nöjd med lite genom att se andra leva det livet. Att jag själv lever svenssonliv i en liten villa hindrar mig inte från att inspireras av vanlife-konton, inte minst ur ekonomisk och omställningssynpunkt.

Sen har Gurgîn också lärt mig att minimalism inte bara handlar om antalet fysiska ägodelar vi har, utan minst lika mycket om vad vi lägger vår tid på, vilka människor vi omger oss med och hur våra relationer får oss att må. Jag kommer säkert att skriva mer om detta längre fram, men för den här gången ville jag mest bara kasta ut mina tankar kring detta till er – och fråga:

Drömmer ni om vanlife? I så fall varför?