Äntligen börjar det trilla in allt fler pressreleaser om möbler som producerats på ett sätt som ger mig hopp. En stoppad soffa där varje del går att byta ut mot en reservdel om olyckan är framme, där alla material är separerbara (så att framtida generationer kan återvinna den om den en dag blir helt uttjänt), där klädseln är av återvunnen polyester från konsumentavfall – till exempel. Och min journalistvän som jobbar på inredningsmagasin utbrister över en lunch:
Varför görs inte alla möbler så?
En genomtänkt soffa, gjord för att leva länge. Fortfarande nyproducerad, med allt vad det innebär när det gäller resursanvändning och utsläpp – men ingen slit- och släng-produkt. Foto: TAKT
Jag känner samma. Det går ju uppenbarligen att designa möbler på ett sätt som garanterar lång livslängd genom att helt enkelt se till att det som går sönder går att byta ut. Det går att tänka resurssnålt och lösa problem genom att ta hand om avfall och förvandla det till råvara. Det går att med smart formgivning se till att inte ens när livslängden är helt förbrukad så bidrar möbeln till något sopberg, utan istället kan allt material tas om hand.
Det går ju! Så varför är majoriteten av allt som produceras inom inredning och kläder fortfarande gjort för att vara mer eller mindre engångsprodukter? Till och med FÖNSTER görs på det sättet – de kallas underhållsfria, men det man menar med det är ju att det faktiskt inte går att underhålla.
På bilden är det inte en soffa som synes, men tänket framgår. Tydliga beståndsdelar, och går ett stolsben sönder kan det bytas ut mot ett helt. Stolen behöver inte kasseras.
Jag är inte dum, jag fattar så klart att det främsta skälet är pengar. Saker görs inte för att hålla, eftersom företag vill att vi ska återkomma och köpa mer och fler av samma sak. Att satsa på kvalitet blir också mer kostsamt för företagen, och det är svårare att sälja dyra saker till oss konsumenter än billiga. Och så vidare.
Men, jag tycker ändå att det är så obegripligt att vi inte kommit längre år 2023. Att det inte ställs lagkrav på världens producenter att producera för lång livslängd, reparation och återbruk – och i sista hand återvinning. Hur kan vi inte ha nått dit än?
Vi ska inte lura oss själva. Även en så här genomtänkt soffa har ett stort klimatavtryck, eftersom det är en skrymmande och resurskrävande produkt. 364,8 kilo koldioxid – en tredjedel av vår årliga koldioxidbudget som ska räcka till ALLT (mat, kläder, transporter, boende). Den är klimatkompenserad, men utsläppen sker ändå – viktigt att komma ihåg. Just därför måste varje produkt få ett riktigt långt liv – och den här soffan har större möjligheter än de flesta soffor att få det. (Ursäkta lite suddig bild, hittar den inte i större format.)
Jag håller fullstädigt med.
Jag köpte en loungesoffa till min veranda för några år sedan. Själva möbeln och kuddarna håller fortfarande men överdragen är helt solblekta och ser helt förfärliga ut. Jag tänkte att jag skulle färga dem men lärde mig fort att det inte går att färga polyester.
Jag har varit tillbaka på Solhaga Garden flera gånger då de låter tillverka nya loungemöbler i ”egen design” årligen. Dock utan något hållbarhetstänk, eftersom det inte går att köpa nya kuddar eller kuddvar då de gör om storlekarna varje år så att de inte passar en ädre möbel köpt hos och tillverkad av dem. Företag som som detta som fortfarande lever med ”slit, släng och köp nytt” gör att jag som konsument helt tappar förtroendet för dem. Dessvärre säljer de kontainervis varje år…
Åh, förstår verkligen frustrationen! Och ja, det borde verkligen inte vara okej att förändra design så att den gamla inte längre går att underhålla/reparera. En slags planerat åldrande är det ju!