Grej jag funderat på den här veckan – varför är det så vanligt att ursäkta att något är använt/återbrukat/upcyclat och så vidare? Varför har vi svårt att ge bort en begagnad pryl i present till någon utan att linda in det i ursäkter/förklaringar/motiveringar? Varför tackar vi för en komplimang med orden ”den här gamla trasan”, som att plagget inte förtjänar komplimanger för att den inte är ny?
Att den här tanken poppade upp har med att jag jobbat på Formex den här veckan att göra. Jag pratade med en kvinna från ett svenskt företag som lanserat en cirkulär produkt, tillverkad av kasserat tyg från en annan verksamhet. Så bra ju! Win/win, både för den andra företaget som inte behövde slänga textilier som inte längre fyllde sin funktion och för det utställande företaget som hittat en smart källa till återbruksmaterial. Båda aktörerna tar ett kliv i hållbar riktning, och för mig kändes det som att det rimliga nästa steget borde vara att kolla om alla företagets produkter kunde göras på samma sätt.
Men, när jag berömde idén så sa hon (typ):
Ja, vi försöker ju hitta sätt att prata om produkten nu där vi kan förklara att det inte är sunkigt bara för att tyget är använt.
Jag blev lite paff. Okej att det var nytt för det här företaget att prata om cirkulära produkter, och det är förstås andra värden som ska kommuniceras än företaget tidigare använt.
Men när ska vi börja prata med stolthet om att vi omger oss med annat än fabriksnya saker? När ska vi börja skryta om att vår preälskade garderob har ett enormt mycket lägre klimatavtryck än om vi köpt alla kläder i nyköpsbutiker? När ska det ses som en kärlekshandling att ge bort något utan kopplingar till stora utsläpp, när blir den begagnade gåvan den mest uppskattade? Och när ska företag se sina cirkulära produkter som det finaste de har, istället för det lite svarta fåret som kaaaanske går att sälja om man hittar orden som kan linda in att den egentligen är lite … sämre?
Jag blev lite trött. Och insåg att det är långt kvar innan det cirkulära är norm. Men hallå, det här får vi väl hjälpas åt att ändra på? Bär era begagnade plagg med stolthet (och skryt gärna om att ni slapp köpa dem nya). Inred med loppisfynd och arvegods, utan ursäkter. Ge bort något preälskat till en älskad vän utan ursäkter, för att du hittat något unikt som levt ett långt liv och anförtror det till din vän är ju en komplimang! Ett tecken på att du vet att hen kommer ta hand om det.
Och alla företag – äg för sjutton er omställning. Sätt den cirkulära produkten i fokus, och berätta hur glada ni är över att ha knäckt åtminstone en del av koden till hur hela ert sortiment ska kunna bli lika bra. Ska ni ursäkta något, be i så fall om ursäkt för resten av sortimentet.
Det är nya tider nu.
Mäkta stolt över att min garderob innehåller så mycket begagnat. Allt annat vore ju lite … 2022? Foto: Maria Soxbo
Jag känner mig alltid så otroligt nöjd med att jag fortfarande använder kläder som är 10-20 år gamla och berättar gärna det. Fast i det ligger kanske också en lite oklädsam stolthet i att jag faktiskt har samma storlek som för 20 år sedan. Men jag skryter också gärna om fynd på Sellpy eller Arkivet. Men samtidigt känns det lite som att det fortfarande måste vara ett fynd dvs man kan inte ha betalt för mycket för något begagnat för att det ska vara okej. Ändå svårt det där. Och som du säger är det svårt med presenter. Där vågar jag inte ge bort begagnat så ofta för jag vet inte alls hur mottagaren tar det.
Jag bär mina gamla kläder med stolthet och skryter gärna om loppis/traderafynd. Men det är som ovan skriver, det kan bli fel när man kommer i samma kläder som för 20 år sedan.
Försöker få min familj att ge bort begagnade saker i julklapp/present men där möter jag en lite högre tröskel, de har börjat lära sig till just mig, men inte till övriga. Men jag kämpar på!