Om att resa

När jag skriver om flyg brukar kommentarer om att resandet är viktigt för att upptäcka andra kulturer alltid dyka upp. Och visst, jag tycker också att det är roligt att befinna mig på en plats där vardagslivet ser helt annorlunda ut än hemma. Där utbudet i mataffärerna innehåller massor av spännande och obekanta produkter, där gatulivet ter sig på ett annat sätt, där andra språkmelodier hörs i vimlet och där man har andra vardagsvanor – som italienarnas paus för en snabb, liten espresso i porslinskopp på plats, snarare än svenskarnas enorma takeawaymugg med kaffe i handen på gatan. Jag tror också att det är nyttigt för svenskar att vara i minoritet ibland, att förstå att vårt sätt inte alltid är det enda, rätta och bästa.

Men. Mina invändningar mot det här argumentet är flera. Den främsta är att möten med andra kulturer inte behöver ske med flyg (förstås). Vissa kulturer, den japanska till exempel, är absolut svåra att nå på annat sätt. Men det finns ju hur många kulturer som helst inom tågavstånd. När jag skriver det här befinner jag mig i Köpenhamn, det tog fem timmar med tåg och även om danskarna förstås liknar oss svenskar i mycket är det också en helt annan stämning här än hemma i Stockholm. Det är andra saker på menyerna, det är andra klädstilar som är populära, det är fler som cyklar (fast färre med hjälm), det är ett mer myllrande gatuliv och så vidare. Det är väldigt uppenbart att jag är utomlands, och jag behövde inte flyga för att ta mig hit.

Vackra Köpenhamn, en tågresa bort. Foto: Maria Soxbo

Och jag kan utforska hela Europa med tåg – det är 44 länder bara det (43 om vi räknar bort krigsdrabbade Ukraina just nu). Jag tror få svenskar är så välbekanta med dem alla att det krävs längre resor för att upptäcka något nytt. Och inte ens då tar tågalternativen slut – det går att åka tåg in i Asien också. (För att inte tala om alla kulturer vi faktiskt skulle kunna möta hemma i Sverige, om vi bara ville.)

Min andra invändning är att det är så uppenbart att argumentet om att vi har ett behov av att resa kommer ur ett privilegium. Den stora, stora majoriteten av människor i världen har varken medel eller möjligheter att resa utomlands. Vad säger vi mellan raderna om alla dessa människor om vi anser att man måste få resa för att utvecklas? Att alla som inte kan (oavsett om vi pratar om människor i Sudan, Bangladesh eller låginkomsttagare i Sverige) automatiskt därför är inskränkta?

Jag mår jättebra av att resa. Det är roligt, intressant och spännande att byta miljö för en stund och se nya vyer. Och jag fattar att jag är lyckligt lottad som kan få utlopp för min vilja att utforska platser jag inte varit på ibland, att jag kan unna mig det. Men numera fattar jag också att eftersom jag tillhör den lilla klick som faktiskt kan det har jag ett enormt ansvar att se till att det sker på ett ansvarsfullt sätt.

Det är inte ansvarsfullt att nöjesresa med flyg. Oavsett var planet landar, hur värd jag känner mig resan eller hur många kulturer jag möter. Sorry, men det är bara dåliga ursäkter. Vi kan bättre än så.