Att ge upp finns inte på kartan

När Trump vann valet i november 2016 kom jag hem till Stockholm efter ett par jobbdagar i Borås. En snösmocka av sällan skådat slag hade precis dragit över huvudstaden, och gatorna låg helt öde när jag sent på kvällen skulle ta mig hem. Inga bilar, inga taxibilar, inga bussar, knappt ens några fotgängare. Bara drivor och åter drivor med snö på gator och trottoarer. En ensam man stod på Vasagatan och försökte röja fram sin helt översnöade bil med händerna för att kunna ta sig hem, i övrigt var det helt öde på en av de vanligtvis mest trafikerade platserna i Sverige.

Jag minns att jag tänkte att det kändes apokalyptiskt. Kvällen innan hade jag somnat gott på hotellrummet i Borås halvvägs genom valvakan med Hilary Clinton i ledning, och sedan vaknat upp på morgonen till chocknyheten att Trump vunnit. Hela dagen hade känts som ett dåligt skämt.

Åtta år senare vaknar jag förvisso inte i efterdyningarna av en snöstorm, men väl med samma känsla som då. Det här händer inte, det kan inte vara sant. Och 2024 känns det än mer ofattbart. Den här gången visste ju amerikanerna, och världen, vad som kan hända med Trump vid rodret. Den här gången är han en dömd brottsling. Den här gången är klimatkrisen betydligt mer akut. Den här gången är världsläget så mycket mer oroligt.

Det är därför så ofattbart att miljoner och åter miljoner amerikaner gick till valurnorna för att än en gång sätta honom vid makten. En 78-årig man som mest troligt inte ens kommer att behöva leva med de oansvariga beslut han kommer att fatta särskilt länge. En man som har både barn och barnbarn, men verkar helt oförmögen att förstå vad han gör med deras framtid.

Det ska erkännas att första känslan denna morgon var nattsvart.

Men. De senaste sex åren har klimatfrågan varit min högsta prioritet. Jag har själv barn, två elvaåringar, och vad vore jag för förälder om jag nu kastade in handduken och sa ”nä, det känns för tufft – jag ger upp”. Det går ju inte? Att kasta in handduken finns inte på kartan. Och även om jag inte hade varit förälder själv så är jag ju omgiven av andras barn. Det är vi alla. Vi vuxna utgör samhället och är tillsammans ansvariga för att ge varenda unge en så bra framtid det bara går. Det är så mänskligheten funkar.

Jag kan så klart inte göra något åt det faktum att USA nu kommer att vara en stoppkloss i stället för en potentiell motor i den globala klimatkampen. Precis som jag inte kan ändra på det faktum att Sverige har en regering som ökar utsläppen mitt i en klimatkris.

Det jag – och du – däremot kan göra är att:

• Aldrig sluta höja rösten för klimatet. Här och i andra sociala medier. I vardagen. Med vänner. Genom jobbet. På ideell basis genom föreningsliv och andra sammanhang. Klimatfrågan berör precis allt och alla – det finns alltid en möjlighet att vara en kraft i rätt riktning genom att peka på det som är fel och ta initiativ till förändring.
• Aldrig sänka mina egna ambitioner att sänka de utsläpp jag rår på. Alla andra flyger inte. Alla andra shoppar inte loss på Black Friday. Alla andra äter inte kött. Många gör det, men långt, långt ifrån alla. Och genom att själv välja bort det sämsta för klimatet alla gånger jag kan så drar jag mitt strå till stacken för att putta normerna åt rätt håll. Det är inte svårt, mitt liv har blivit bättre av att göra medvetna val och jag uppoffrar väldigt, väldigt lite jämfört med vad jag får.
• Aldrig, aldrig, aldrig ge upp. För min skull. För din skull. För mina och andras barns skull. Vad som än händer vill jag kunna stå rak i ryggen och säga att jag gjorde allt jag kan medan tid fanns. Annars är jag bara en liten lort.

Idag är jag rädd. Chockad. Och ledsen. Jag sörjer att vi vaknade till en annan värld än den vi hade behövt. Det är okej att tycka att det här är tungt, att gråta en skvätt och att behöva en kram.

Men sen reser vi oss igen. Torkar tårarna, kavlar upp ärmarna och fortsätter framåt.

Jag kommer att fortsätta att aktivt att ställa mig på rätt sida av historien, varje dag. Precis som nära hälften av USA:s befolkning gjorde. Det får vi inte heller glömma. Det finns många, många amerikaner som gör allt de kan för att dra åt rätt håll.

Gör det du också. Du behövs mer än någonsin nu.

Foto: Tim Mossholder/Unsplash