Tre veckor in i Klimatklubben och vårt instagramkonto har precis fått sin 11 000:e följare. Det känns helt fantastiskt förstås – och samtidigt noterar vi (jag, Emma och Johanna) att hela 94% av dem är kvinnor. Facebookgruppen börjar närma sig 5 000 medlemmar och där är slagsidan lite mindre, men att inte ens 20% är män är förstås alldeles för lite.
Klimatet borde rimligtvis vara världens mest jämställda fråga, för ingen – ingen – kan köpa eller snacka sig fri från klimatförändringarnas effekter. Oavsett kön.
Men jag är faktiskt inte förvånad. Runt omkring mig är det kvinnorna som börjar fundera på gifter i vardagen när de får barn, som ser till att veckohandlingens andel ekologiska varor ökar, som bevakar begagnade plagg på Tradera och som pushar för en mer miljövänlig bil när det är dags att byta. Männen lyser med sin frånvaro.
Och visst, inte alla män. Inte alla kvinnor. Men 94% av 11 000 är 10 340 kvinnor. Det innebär ynka 660 män. Samtidigt som merparten av företagsledarna är män. Och merparten av politikerna också, enligt Metros granskning. Inte minst utanför Sveriges gränser. Den senaste att tillträda, Brasiliens nye president Bolsonaro, har praktiskt taget lovat att börja avverka Amazonas. En man, en pappa med fem barn, som tänker attackera världens lunga istället för att skydda den till varje pris.
Vad beror det på? Kanske finns förklaringen i digitaliseringen. Alla kvinnor jag känner har skapat sig en rad olika sammanhang via sociala medier och nätverk. Från mammagrupper till grupper om löpning, Konmari och ekonomi. Klassåterträffar, flyktinghjälp, odling och Heja livet. Väldigt få män jag känner har ett sånt enormt nätverkande via sociala medier. Och ju fler kontaktytor man har, desto större chans att man får nya insikter, möjlighet till engagemang och motivation att lägga tid på till exempel secondhandjakt efter barnkläder, research kring bästa miljövalet när det kommer till uppvärmning av hemmet eller hur stor skillnad det är mellan tåg och flyg.
Jag har verkligen inget emot att vara en del av en ny kvinnokamp, denna gång för klimatet. Särskilt inte med tanke på att det är mina medsystrar i mer utsatta delar av världen som kommer att drabbas först och hårdast av klimatförändringarna. Men jag kan inte tycka annat än att vi borde backas upp av alla män, inte bara ett fåtal av dem. Oavsett hur få kontaktytor de har. Det är liksom ingen ursäkt för att inte ta ansvar. Särskilt inte med tanke på att män är större klimatbovar inom flera områden.
Idag skriver The Sustainable Society om jämställdhet inom klimatfrågorna. Och ja, vi är alla kvinnor.
Ekoenkelt: ”Klimatfrågan ur ett jämställdshetsperspektiv”
Emma Sundh: ”Är du en terminator eller en fjant med en combover?”
Think Organic:”Hur blev klimatet en kvinnofråga?”
Fair living: ”Kvinnor är nyckeln till en hållbar framtid”
Annas kemtvätt: ”Hej pappor, klimatkampen behöver er också!”
Pingback:Är du en terminator eller en fjant med combover? - Emmas Vintage
Många rätt i din summering!
Jag läste en krönika (minns inte var) där teorin om varför män i mindre utsträckning bryr sig om miljön grundar sig i könsrollerna. Att de inte får lära sig empati och att bry sig om andra i samma utsträckning och de gör att de inte prioriterar miljön. Vilket är ett enormt problem eftersom precis som du skriver de flesta världsledarna och företagsledarna är män :/
Intressant teori! Och frustrerande, för det skulle ju på något vis innebära att hela generationer är förlorade, att de enda män vi har en chans att påverka är de som är barn nu …
Pingback:Hej pappor, klimatkampen behöver er också! - Annas kemtvätt
Även om jag håller med om dina slutsatser ang att miljön har blivit en kvinnokamp och att män på en generell nivå är större klimatbovar än kvinnor inom mångt och mycket, undrar jag om metoden att komma fram till dem i detta inlägg är tillförlitlig, iom att du konstaterar att män inte har lika stora kontaktnät inom sociala medier (t.ex. inte är med i lika många FB-grupper), samtidigt som du konstaterar att männen lyser med sin frånvaro i klimatklubbens FB-grupp och IG-konto och drar slutsatsen att det indikerar en avsaknad av miljöengagemang. Skulle det då kunna vara så att det inte går att dra en sådan slutsats (att deras frånvaro där indikerar en frånvaro av engagemang för miljön) iom att de inte använder socala mediekanaler i lika hög grad generellt? Jag funderar högt. Som sagt, mitt intryck är med att miljön på många sätt blivit en kvinnokamp, samt att det säkerligen delvis är kopplat till att pojkar inte socialiseras till att bli lika omhändertagande som flickor som en ovan noterade. Dock tänker jag att det kan vara svårt att dra en sådan slutsats utifrån Klimatklubbens medlemssammansättning vad gäller genus. Att jag ens påtalar detta är för att jag tycker kausaliteten är viktig när det kommer till denna typ av argument för att inte riskera att INTE bli tagen på allvar – du har ett viktigt budskap! Är du med hur jag tänker? Heja er iaf, det är ett grymt initiativ!
Hej Johanna, tack för din kommentar! Jag drar inte SÅ stora växlar på just Klimatklubbens instakonto eller facebookgrupp förstås, de har funnits i mindre än en månad och det är för tidigt att dra några större slutsatser av det – särskilt som vi främst nått ut via våra egna bloggar som OCKSÅ följs främst av kvinnor. Och precis som du säger har jag en teori som ändå inte går att bevisa den vägen just på grund av att teorin berör sociala medier, så det gör jag inte heller. Jag har inte påstått i texten att männens lägre miljöengagemang bevisas av Klimatklubbens följare, bara att jag inte är förvånad över att fördelningen mellan män och kvinnor där är i obalans.
Jag ser Klimatklubbens konto mest som ytterligare ett symtom för det övriga jag skriver – att bland mina vänner är det kvinnorna som köper begagnade barnkläder, som ser till att hushållets mat byts till ekologisk osv. Och det sker ju i verkligheten, inte på sociala medier. Jag känner absolut ett antal mycket klimatintresserade män också, men min åsikt generellt är att det är kvinnorna som tar flest initiativ för att engagera sig i frågan. Den åsikten stöds också av flera undersökningar som visar just det – män tar fler dåliga beslut ur klimatsynpunkt (kör mer bil, äter mer kött) och män oroar sig inte för klimatet i lika stor utsträckning. Frågan är framför allt hur vi kommer till rätta med det?