Om individens ansvar vs samhällets, politikernas och företagens

Vad spelar det för roll vad lilla jag gör, när Kina(/storföretagen/politikerna) …

Är det något jag har svårt för så är det när någon förminskar mig. På mitt första riktiga chefsjobb för 13 år sedan löneförhandlade jag med en manlig vice vd som kallade mig ”lilla gumman”. På riktigt. Jag trodde först att jag hörde fel. Jag var 29 år, inte 14, och jag hade en chefsposition med personal- och budgetansvar. Och vice vd:n var bara några år äldre än mig.

Om jag inte tycker att ovanstående bemötande är okej (och det tycker jag verkligen inte – jag sade upp mig bara någon månad senare), så borde jag inte heller vilja förminska mig själv. Just därför har jag så svårt för argumentet att det inte spelar någon roll vad vi gör på individnivå. För det är klart att det spelar roll. Jag är en individ. En företags-vd är en annan individ. Donald Trump är en tredje. Greta Thunberg en fjärde. En kinesisk arbetare på en textilfabrik en femte. Vi är alla individer. Vi är alla väljare och därmed en del av opinionen. Vi är alla kunder och konsumenter. Vi utgör underlaget för såväl politikers som företagsledares beslut, och vi ÄR samhället. Trots att vi var för sig ”bara” är individer.

Därmed inte sagt att HELA ansvaret ska ligga på individen. Så klart inte. Ju mer ansvar som läggs på individen, desto lättare blir det för exempelvis företagen att smita undan sitt ansvar att ställa om. Så länge konsumenten förväntas kunna jämföra hyllmeter efter hyllmeter med till synes likvärdiga produkter kan fortfarande det företag med störst pengapåse, skickligast marknadsföring och mest kända logotyp vinna – oavsett hur icke hållbara och ansvarslösa de är. Det är därför vi behöver politiska styrmedel i form av lagar och förbud, för att konsumenten inte ska behöva ta hela ansvaret för att välja rätt och på så vis genom enbart konsumentmakt slå ut de sämsta alternativen. Så funkar inte marknaden (och om den mot förmodan skulle göra det tar det alldeles för lång tid med tanke på att vi har mindre än tio år på oss att vända klimatkrisen). Det måste bli lätt att göra rätt och svårt att göra fel för alla individer, så att varken klimathjälten eller den aningslöse kan misslyckas. Och det behöver ske uppifrån, genom politiska beslut.

Att börja bry oss. Att inse och ta ansvar för att ”lilla jag” är en lika viktig kugge i jordklotets maskineri som alla andra individer. Att sluta peka finger.

Det vi individer däremot ska ta ansvar för är vårt eget uppvaknande. Att börja bry oss. Att inse och ta ansvar för att ”lilla jag” är en lika viktig kugge i jordklotets maskineri som alla andra individer. Att sluta peka finger. Att förstå att det förvisso är en tuff utmaning att som individ försöka stänga ett kolkraftverk i Kina, men att det däremot är en högst rimlig utmaning att försöka sänka våra egna, personliga utsläpp till en hållbar nivå – och därför bör vi anta den utmaningen. För annars har vi ingen som helst rätt att klaga på Kina (vars individer för övrigt fortfarande har lägre utsläpp per person och år än vi svenskar har).

Det fina med att börja hos sig själv är att det är hyfsat enkelt, och att det finns mycket att vinna på det. Mer pengar över i plånboken (för vegetarisk kost, mat i säsong och secondhandkonsumtion är betydligt billigare än kött, importerade färska bär i fel säsong och splitternya kläder och prylar). Mindre stress. Mer tid över till oss själva och våra familjer. Och mindre skav i själen, för när vi agerar i linje med våra värderingar (och vi vill nog alla gärna tänka på oss själva som upplysta, medvetna och hållbara) uppstår ingen kognitiv dissonans. Feelgood på alla plan och ett liv bortom ekorrhjulet, är det inte vad rätt många av oss drömmer om i smyg? Det är ingen omöjlighet, vi måste bara börja någonstans.

Feelgood på alla plan och ett liv bortom ekorrhjulet, är det inte vad rätt många av oss drömmer om i smyg?

Dessutom ger varje framgång självförtroende. Sätt ett mål att halvera dina klimatavtryck som är kopplade till resor, och inse hur bra det känns att det gick! Få genom det kraft och mod att våga försöka få med dig vänner och familj i förändringen. Ta initiativ i kvarteret, till klädbytardag, bilpool eller loppis. Upptäck hur mycket klimatkorkade budskap du matas med genom reklam, kundklubbar och sociala medier varje dag, och börja protestera, anmäla och ställa frågor. Hitta likasinnade, gå med i en organisation, joina en klimatstrejk, stå upp för dina åsikter, kräv att det ska bli lätt att göra rätt och svårt att göra fel. Rösta på en politiker. Maila en politiker. BLI en politiker.

När bollen väl är i rullning kan vad som helst hända. Trots att vi alla är en enda individ. Någonstans börjar alltid förändring. Varför inte hos dig?

Foto: Maria Soxbo