Om engagemang och att alla försöker nå ut på ungefär samma sätt

Jag hamnade i en intressant maildiskussion med en god vän i inredningssvängen nyss. Hen hävdade att det är för många ”dagar” och budskap i omlopp samtidigt, att det blir lite för mycket när till exempel Movember (prostatacancer), White Monday, Buy Nothing Day och World Aids Day infaller nästan samtidigt. Hen väljer bort att engagera sig i en viktig fråga i år av det skälet – att det händer så mycket annat parallellt.

Foto: Jon Tyson/Unsplash

Å ena sidan håller jag med. Allt ska ha en hashtag numera, och det kan bli lite mycket med alla budskap som cirkulerar. (Dags att uppfinna välfärdssyndromet ”hashtag fatigue” kanske?)

Å andra sidan håller jag inte alls med. Och jag skulle vilja förklara varför.

Världen är inte enkel. Det bekämpas många slag samtidigt. Mänskligheten försöker hitta botemedel mot dödliga sjukdomar, bekämpa svält och fattigdom, ordna fred i krigszoner, skapa demokrati, jämställdhet och jämlikhet överallt, ge alla barn rätt till skolgång och hantera klimatkrisen. Samtidigt. Och dessutom arbeta på tiotusen andra fronter OCKSÅ. Det blir många hashtags, det blir det.

Men vad är alternativet? Att vänta med att forska fram ett botemedel mot cancer för att kvinnor inte har samma rättigheter som män överallt? Att slå av med takten på biståndet till svältdrabbade områden för att Syrien fortfarande är en fruktansvärd krigszon? Att sluta bry sig om rasismen i samhället för att Venedig ligger under vatten? Hur ska vi kunna välja? Och vem ska bestämma vad som är viktigast? 

Nej, det funkar ju inte. Så jag tänker att vi måste kunna tänka två – eller fem – tankar samtidigt. (Vi är ju trots allt kapabla att se en Netflix-serie, instagramma och gå på ett löpband simultant.) Jag är allt som oftast en person som inte kan låta bli att lägga mig i. Just nu är det klimatet som dominerar min tid, men det är långt ifrån det enda jag bryr mig om.

Men chansen att skapa förändring genom att engagera sig finns alltid, medan noll engagemang garanterat ger noll resultat.

Inför förra valet ägnade jag 80 heta sommardagar på raken åt att diskutera (tjafsa?) med SD-sympatisörer på min privata facebook för att försöka dra mitt strå till den medmänskliga stacken inför valet. För fyra år sedan var det flyktingkatastrofen vid Medelhavet som fick mitt största fokus genom Vi Gör Vad Vi Kan. Förra hösten var jag på god väg att starta ett projekt med feministiska förtecken, men så fick Klimatklubben vingar och tiden räckte inte till.

Allt engagemang leder så klart inte till konkreta resultat. Det är fortfarande i allra högsta grad människor som dör på flykt i Medelhavet. SD är enligt en opinionsmätning nu Sveriges största parti. Min feministiska idé spar jag i en låda, för med tanke på att Facebook nyss (av ”misstag”) bannade annonser med orden ”feminism” och ”jämställdhet” så verkar behovet av kamp på det området kvarstå ett tag till. Och Klimatklubben är inte direkt redo att avveckla sig själv riktigt än, så att säga.

Alla kamper är viktiga för någon, många är viktiga för de allra flesta.

Men chansen att skapa förändring genom att engagera sig finns alltid, medan noll engagemang garanterat ger noll resultat. Och vi har inget att förlora. Tvärtom, på det personliga planet har jag fått ett otroligt nätverk av underbara människor som jag aldrig hade träffat om jag inte hade engagerat mig i olika frågor. Jag har styrt om hela min karriär till något som känns oändligt mycket bättre i magen. Och jag hoppas och tror att jag har åtminstone något slags svar den dag mina barn frågade vad jag gjorde när världen stod i brand.

Min poäng är: ingen kamp utesluter någon annan – det går ju utmärkt att brinna för många saker samtidigt. Jag kan dela en antirasistisk artikel samtidigt som jag skriver på ett upprop för att stoppa utbyggnaden av en flygplats, skänker pengar till krigens offer OCH bär Rosa bandet på kappan. Eller #gröntbandförklimatet. Eller både och! Det kan alla göra. Alla kamper är viktiga för någon, många är viktiga för de allra flesta.

Sen finns det en annan poäng med att stötta goda budskap i sociala medier. För jag ser mycket hellre ett flöde som svämmar över av viktiga budskap än ett till brädden fullt av ytlighet och överkonsumtion. Ju mer jag (och vi!) gillar, delar och kommenterar det viktiga, desto mindre plats får det innehåll som inte bidrar till att skapa ett bättre samhälle. Som kanske till och med gör motsatsen, som att förstärka ohållbara normer eller osunda stereotyper. På sikt kanske det kan leda till lite sundare sociala medier generellt.

Att det inte skulle funka att flera budskap existerar parallellt är lite som att jag skulle säga att jag inte kan läsa din blogg, för jag läser redan fem andra. Eller att jag inte kan bli din vän, eftersom jag redan har en bästis. 

Det är klart att inte heller jag personligen har orken och energin att engagera mig i allt som passerar min skärm. Men även när jag inte har det så uppskattar jag ändå att även den hashtaggen, uppmaningen, kampen också fick plats i mitt flöde, trots att det pågår en massa andra saker samtidigt. Att det inte skulle funka att flera budskap existerar parallellt är lite som att jag skulle säga att jag inte kan läsa din blogg, för jag läser redan fem andra. Eller att jag inte kan bli din vän, eftersom jag redan har en bästis. 

Det finns så klart en massa rimliga skäl till varför vi ibland inte kan engagera oss personligen i en viktig kamp. Men att det pågår andra viktiga kamper samtidigt är inte ett av dem.

När engagemang ger resultat. År 2013 gick Make Equal och Femtastic ihop för att bilda Fatta, en ideell förening som arbetar mot sexuellt våld och för samtycke. 2018 fick Sverige en samtyckeslag – något som Fatta stridit för från första stund. Smycket på bilden tog min Klimatklubben-kollega Johanna Nilsson fram, vilket bevisar att engagemang kan se ut på olika sätt och att ett personlig engagemang behöver inte begränsas till en enda fråga. Foto: Produktbild Johanna Nilsson