Hela veckan har jag grubblat. Tankarna har snurrat likt en elvisp i huvudet, medan jag roddat ombokade livemöten till digitala tjänster, hanterat avbokade workshops och vabbat. Uppmanat Snickerietkollegorna att följa råden om att stanna hemma vid tecken på förkylning. Friskat upp barnens handtvättningsskills. Avbokat deras födelsedagssläktkalas eftersom det inte vore vettigt att ta hit deras mormor, farmor och farfar från andra delar av landet. Och försökt acceptera att det inte blir någon tågresa till Berlin i sommar, trots fyra megapeppade familjemedlemmar och bokade tågbiljetter.
Jag är oroad för hur redan hårt pressad sjukvårdspersonal ska orka hantera detta om det eskalerar (hjältar!), men för egen del är jag inte orolig. Jag och min familj (peppar, peppar) är ju friska i grunden, inte i någon riskgrupp och vi har dessutom jobb som till största delen går att sköta hemifrån i värsta fall. Visst, jag räknar med ett rejält inkomstbortfall när det gäller föreläsningar, men i det stora hela är vi väldigt privilegierade som egentligen bara behöver fundera på vad vi ska sysselsätta oss med om vi hamnar i karantän i 2–3 veckor och sörja inställda nöjesresor och fester.
Att kunna jobba hemifrån – ett privilegium. Foto: Maria Soxbo
För många andra som inte har råd att stanna hemma kan Covid19 bli en personlig katastrof, inte minst eftersom många branscher kommer att tvingas varsla i virusets efterdyningar. I andra länder finns inte samma självklara säkerhetsnät när sjukdom slår till, för många föräldrar världen över är skolmaten deras barns huvudmål om dagen och när skolorna stänger försvinner den tryggheten. För att inte tala om vad som skulle hända om viruset fick fäste i alla de enorma flyktingläger som finns runt om i världen. Jag är privilegierad, inget snack om saken.
Och just därför har jag lyxen och möjligheten att kunna fundera i större banor. Många kommer onekligen att drabbas hårt personligen av både viruset och finanskrisen som följer. Men på längre sikt – det här kanske är reset-knappen som världen faktiskt behöver? Vi har ju målat in oss i ett ohållbart hörn, där ”världen stannar om vi inte shoppar”, där normerna vi matas med är att livet blir torftigt utan flygresor till fjärran länder och där omställningen går alldeles, alldeles för långsamt just för att de ekonomiska konsekvenserna av strypta utsläpp tydligen är för läskiga att ta ställning till. Majoriteten av världens affärsmodeller är inte uppbyggda inom planetens gränser, och att bygga om dem kräver tålamod och pengar som de flesta bolagsstyrelser har svårt att motivera för sina aktieägare. Resultatet? En eskalerande klimatkris, mängder av klimatflyktingar och mänskligt lidande – ändå.
En paus. Ofrivillig, men kanske nödvändig? Foto: Maria Soxbo
Men så kom viruset, och tog beslutet ur företagens och politikernas händer. Samhället har nästan över en natt satts på paus, och vinstkrav byts helt sonika ut mot överlevnadsmål. Världen stannar – och ändå inte. För när vi inte har något annat val så hanterar vi ju situationen så gott vi kan. Och kanske kan det till och med komma något gott av detta?
It seems we are massively entering a quarantine of consumption where we will learn how to be happy just with a simple dress, rediscovering old favourites we own, reading a forgotten book and cooking up a storm to make life beautiful. /Li Edelkoort
Om det är svårt för många att föreställa sig ett liv utan exempelvis en massa flygresor, så kanske en ofrivillig paus från take off & land-livsstilen kan visa att livet alltid blir vad vi fyller det med – efter omständigheterna. Det blir annorlunda, men inte nödvändigtvis sämre.
För när vi inte längre kan gasa på i våra vanliga fossildoftande hjulspår så kanske vi upptäcker den där mysiga, slingrande skogsstigen vid sidan om autobahn istället. Där luften är ren och frisk (hej Kina!), där vi börjar byta ut köpt lycka mot genuin lycka och där tempot är långsamt nog för att vi ska hinna med, andas och landa. Där vi får utmana vår egen kreativitet både för att fylla fritiden med meningsfulla aktiviteter, hitta sätt att umgås med nära och kära även om vi inte kan träffas fysiskt och hitta nya sätt att skapa de intäkter vi behöver. Tänk, vilken möjlighet för alla de där hållbara, cirkulära, smarta, digitala, innovativa affärsmodellerna som legat i en byrålåda i väntan på att marknaden ska mogna!
Kan vi vänja oss vid att äta upp maten, när vi ändå ska hålla oss hemma mer? Och kanske passa på njuta lite extra av den enkla vardagsmiddagen? Foto: Maria Soxbo
Kanske är det nu vi har chansen att ändra en massa klimatkorkade vanor som att slänga fullt ätbar mat och ta bilen till gymmet? För det är smartare att äta upp det vi har när matbutikerna börjar eka tomma och cykelturen till jobbet blir frisk luft och träning i ett när gymmet har coronastängt. Och tänk alla företag som likt mitt fått boka om en lång rad fysiska möten till Skype och Zoom – det var ju inte så himla krångligt trots allt! Så när viruset är väck kanske en ny vana redan är etablerad och en massa affärsresenärer slipper köa till gaten varje vecka. Jag kommer definitivt att se nya möjligheter för mitt eget företag, både när det gäller hållbarhet och intäkter, och det ska bli spännande att utforska vad det kan leda till.
Jag blir också himla glad över de fina initiativ som börjat puttra i virusets kölvatten. Som #DinGranneHär, där människor erbjuder hjälp med mathandling och ärenden till grannar som tillhör riskgrupper och isolerat sig. Jag skrev för ett tag sedan att vi ÄR samhället, att det inte är vi MOT samhället. Det är nu vi har chansen att enas kring den tanken, och ta oss an framtiden – oavsett hur oviss den är – på ett sätt som värnar om både medmänniskor och planet. Vore det så dumt, egentligen?
Fantastiskt bra inlägg, borde publiceras i varenda tidning!
Tack snälla!
Så bra skrivet. Min förhoppning exakt. Blir nästan förbannad när jag ser vilka krafttag vi kan ta när det krisar på det här sättet. Hallå, klimat och miljö har krisat i flera år och väldigt lite händer?
Jobbigt att läsa om alla varsel och se hur jobbigt det är för vänner/familj som driver eget och påverkas, men måste just därför hoppas att det blir alldeles väldigt mycket bättre på andra sidan detta.
Precis så! Det finns en lättnad i att se att det ju GÅR att mobilisera, stänga ner, agera. Och en frustration i att det görs för viruset men inte för klimatet. Puh. Men nånstans tror och hoppas jag att det kommer att bli till det bättre ändå.
Klok som en bok! Eller ännu klokare än en bok faktiskt!
Haha, men åh! Tack, jag vet inte det jag, men jag gillar att gå och marinera funderingar i huvudet några dagar innan jag skriver. Slow blogging!
Pingback:Vilka ord är rätt… – Samling
Du har en fantastiskt fin ton och jag har alltid en bra känsla i sinnet när jag läst din blogg (trots ”jobbiga” ämnen). Istället för att känna klimatångest känner jag mig stärkt efter jag besökt din blogg. Fint och tänkvärt inlägg ikväll. Keep up the good work!
Åh, men tack! Så fina ord, jag blev jätteglad!
Man får kanske inte säga så men Corona är inte bara av ondo, det kanske får världen att tänka om. Tillhör själv riskgruppen i och med cellgiftsbehandling pga cancer men jag måste säga att jag på något sätt känner en lättnad över att något sådant här händer för alternativet att världen snurrar på i det här hysteriska tempot är så mycket farligare
Ja, jag är böjd att hålla med. Eftersom klimatkrisen inte verkar kunna bromsa ekorrhjulet kanske Corona var enda lösningen på en ohållbar ekvation? Ta hand om dig!
Precis dessa tankar hade jag på min morgonpromenad idag. Jättebra skrivet!
Tack, vad roligt att höra att vi är flera som tänker i de här banorna!
Själv tror jag att folk kommer att inse att det fysiska mötet med personer faktiskt är just viktigt, att relationer skapas genom det och att vi inte ska ta så lättvindigt på det utan att ta det där kritiska mötena in persona.
Ja, det håller jag med om! Men det är ju skillnad på att träffa sina vänner live, och att slentrianmässigt affärsflyga kors och tvärs för möten med människor man inte har någon starkare personlig relation till. Att spara både utsläpp, tid och pengar på att prata online istället för att resa är förhoppningsvis en insikt som kan leva vidare när Corona är över.
Det låter som att vi ”businessmen” flyger runt för att vi tycker det är kul att flyga?! I min bransch är det att skapa långsiktiga relationer som gäller för att kunna göra de större affärerna, det är inga relationer du skapar via Skype en gång om året. Det krävs personliga möten under en lång tid. Självklart med avstämning per telefon/mail under tiden, men utan de personliga mötena hade jag inte gjort många avslut. Nu arbetar jag inte i en konsumtionsbransch eller med konsumenter så vi har säkert olika världsbild på hur en affär går till. Men att säga att vi slentrianmässigt flyger utan att tänka efter låter lite väl arrogant och oinsatt på hur andra säljcykler kanske fungerar.
Nej självklart är inte ALLA resor onödiga, det har jag aldrig sagt. Det finns ju mängder av yrken (läkare, politiker, förhandlare, räddningsarbetare etc) som inte kan ta sig överallt med tåg, och där samhällsnyttan är en större vinst än utsläppen är en förlust så att säga.
Men jag har själv haft tjänster där det rutinmässigt flögs Sthlm-Malmö varje vecka bara för att det fanns stora kontor i båda städerna, trots att de interna avstämningar som gjordes absolut hade kunnat ske digitalt – det var bara gammal vana som gjorde att flygbiljetter bokades. Jag hör också många i min närhet som försöker få företagen de jobbar för att flyga mindre, då de själva bedömer att majoriteten av de tjänsteresor de själva gör hade kunnat skötas digitalt. Ytterligare en kategori är där anställda får kämpa för att få ta tåget, för att flygresorna så att säga sitter i väggarna.
Jag tvivlar inte på att en del resor ÄR nödvändiga, men att säga att långsiktiga relationer inte går att skapa via Skype blir ju samtidigt att avfärda alla familjeband kors och tvärs över världen som upprätthålls just via skype. Inte en gång om året, utan kanske varje vecka – och det funkar för att dessa familjer inte har något val. You make it work.
Så jag tror faktiskt att väldigt många av de resor du pratar om för att sluta större affärer OCKSÅ hade kunnat skötas digitalt, om nöden kräver. För just nu gissar jag till exempel att mängder av möten som bedömdes nödvändiga att ta live ändå sker digitalt, just för att det inte är möjligt att genomföra dem på annat sätt. Återigen – you make it work. Så frågan är bara om tillräckligt många är villiga att ta denna kris som en period för att få de alternativa sätten att bli en fungerande vana, istället för ett undantagstillstånd? Varken klimatet eller viruset bryr sig ju om de större affärerna, om en säger så.
Pingback:Stockholmssväng i Coronatider - La Linda