Vem har sagt att ”heltid” är 40 timmar?

Har ni läst den här intressanta Vice-artikeln om att rädda klimatet genom att jobba mindre? Den fick åtminstone min hjärna att snurra på högvarv av intresse! Grunden till artikeln är en ”degrowth”-rörelse som vill bort från vår ständiga strävan efter ekonomisk tillväxt, och där nyckelfrågan istället är ”hur ska vi organisera samhället så att det kan leverera en hög grad av mänskligt välmående parallellt med en krympande ekonomi”?

Kan vi bestämma oss för att det är okej – och till med önskvärt – att världsekonomin krymper om det innebär en ljusare framtid för majoriteten. Foto: Jasper Graetsch

Eftersom det jag och Emma kallar för ”plan A-livet” i vår podd tyvärr inte är hållbart ens för oss som människor tycker jag det här är spännande att fundera kring. För just nu har vi ju byggt ett samhälle kring tillväxt, status, pengar, karriär och prylar. Vi har målat in oss i ett överbelånat hörn, som dessutom innebär att vi måste jobba alldeles för mycket för att ha råd att leva våra alldeles för fossilberoende liv. Och när vi inte får ihop det går inte sällan både kropp och psyke sönder med utbrändhet och psykisk ohälsa som följd. Måste vi ha det så här?

.Vi har målat in oss i ett överbelånat hörn, som dessutom innebär att vi måste jobba alldeles för mycket för att ha råd att leva våra alldeles för fossilberoende liv

Ett samhälle som bygger på ”degrowth”, eller en krympande ekonomi, skulle förmodligen innebära en mindre plånbok. Färre prylar, och färre varumärken att välja på i affärerna (eftersom inte alla företag skulle kunna anpassa sig till en mindre kostym). Färre shoppingtrippar, färre långresor med flyg, färre dyra fritidsaktiviteter. Det låter kanske lite trist, men om vi då kollar lite på vad vi skulle få istället så ljusnar framtidsutsikterna. För färre prylar innebär att det krävs mindre pengar och mindre tid för att organisera, laga och förvara alla grejer (här har Marie Kondo en poäng, så att säga).

Kan vi uppskatta lugnet och enkelheten i att det bara finns en, eller två, vägar att välja på – snarare än 5 000? Foto: Geran de Klerk

Färre val innebär en enklare vardag (undersökningar har ju visat att vi absolut inte blir lyckligare av fler val). Färre arbetstimmar innebär mer tid med de vi tycker om. Färre dyra hobbies innebär mer tid till billiga eller kostnadsfria hobbies, som att vara i naturen, skapa med händerna, pyssla och läsa. Och om ekonomin krymper och vi får mindre pengar att röra oss med och faktiskt också färre jobb att dela på, så kanske också medborgarlöntanken blir aktuell, där vi alla får en slant i handen av staten för att täcka basbehoven. Vad tänker ni när ni läser? Skrämmande, eller spännande?

Färre val innebär en enklare vardag (undersökningar har ju visat att vi absolut inte blir lyckligare av fler val). Färre arbetstimmar innebär mer tid med de vi tycker om.

En viktig poäng i degrowth-rörelsen verkar också vara att samhället måste ta en större roll i våra liv, så att vi har fler samhällstjänster inbyggda i trygghetssystemet. I Sverige har vi ju redan en del av detta genom gratis skolgång, föräldraförsäkring och oerhört billig sjukvård, i andra länder är det betydligt mer som måste till. Å andra sidan är Sverige dyrt att leva i, inte minst när det gäller bostäder, och transporter kostar en hel del oavsett om vi åker bil eller kollektivt. I degrowthsamhället kanske till exempel kollektivtrafiken är gratis, för att vi inte ska ha lika stora utgifter för att få livet att funka. Vem säger nej till det?

Livet bortom ekorrhjulet behöver inte vara en stuga på landet. Det kan också vara en klimatsmart, billig (kanske inte i Stockholm då) lägenhet i stan med noll underhåll och cykelavstånd till allt. Foto: Esther Wilhelmsson

Något som jag går igång på av att fundera i de här banorna är också att vi nog på sätt och vis redan har några av nycklarna till att få det att funka. Till exempel visar en undersökning att timlönen i USA bara stigit med 9 procent mellan 1973 och 2013 – men produktiviteten ökade med 73 procent. Om vi uträttar så mycket mer per person borde vi egentligen kunna jobba mindre och dela samma tjänster på fler personer – och minska både arbetstid, arbetslöshet och stressrelaterade sjukdomar på en och samma gång. Vi skulle dessutom kunna motverka inkomstklyftorna. (1965 tjänade en vd 20 gånger mer än en arbetare. 2013 tjänade en vd i snitt 296 gånger en arbetarlön.)

1965 tjänade en vd 20 gånger mer än en arbetare. 2013 tjänade en vd i snitt 296 gånger en arbetarlön

Haken? Jo, förstås att det måste funka att leva i samhället på lägre löner än idag, och där är vi ju inte än. Väldigt många människor lever från paycheck till paycheck, och tvingas räkna varje krona för att överleva. Att gå ner i tid på eget bevåg finns alltså inte ens på kartan för väldigt, väldigt många och att kalla ”deltid” för ”heltid” blir alltså ett privlegium som är få förunnat.

Kan möjligheten att ta ett morgondopp värderas lika högt som att ha råd med den senaste iPhonen, eller att ha en fin titel? Foto: JM Pique

Men om jag får drömma så är samhället efter omställningen byggt på helt andra värderingar än pengar och det outtalade mantrat att ”flest prylar när en dör vinner”. För mig känns det så mycket vettigare att jobba i en takt som vi själva mår bra av (som Clara som siktar på att jobba på 70 procent av sin kapacitet). Att vi istället för att jobba ihjäl oss (för att ha råd med bostäder vi inte äger och prylar vi inte behöver) såg till att bidra till samhället och ha mer tid för varandra. Att det som värderades högst istället var saker som ren luft, biologisk mångfald (och mångfald även på andra plan), jämställdhet, jämlikhet, tid, sunda relationer, hälsa och andra saker som bidrar till ett samhälle där alla mår bra och vi kan hålla oss inom planetens gränser.

Att vi istället för att jobba ihjäl oss (för att ha råd med bostäder vi inte äger och prylar vi inte behöver) såg till att bidra till samhället och ha mer tid för varandra

Det luriga med ”degrowth” är också att för att klara klimatkrisen så behöver vi förvisso krympa fossiltunga branscher, men vi behöver också tillväxt i dess ersättare – ren energi till exempel. Går det att organisera om hela vårt ekonomiska system, men samtidigt välja ut vad som ska krympa och inte? Eller måste ekonomin fortsätta växa trots allt, och vår uppgift istället blir att styra in ALLT inom den på ett hållbart spår? Jag vet inte, det lär framtiden utvisa.

Skogen – en högt värderad resurs för att ställa om samhället till fossilfritt – men också en livsviktig resurs för biologisk mångfald, kolsänkor och mänskligt välmående. Foto: Malin

Under tiden plöjer jag avsnitt efter avsnitt av podden Bortom ekorrhjulet för att få nya infallsvinklar på hur vi kan bryta oss loss från plan A-livet på egen hand. (Kolla även facebookgruppen som hör till, där många delar med sig av sina livsförändringar.) I något avsnitt – jag minns tyvärr inte vilket – påpekade intervjupersonen att hon inte riktigt köpte att ”jobba heltid” måste vara synonymt med att klocka 40 timmar på en arbetsplats.

Och det där har jag funderat på en hel del sedan dess. För de flesta av oss har ju i perioder jobbat betydligt mer än 40 timmar i veckan, och normaliserat övertiden så att det till slut känns som en rimlig heltidstjänst trots att vi jobbar långt mer än så. Men jobbar vi mindre än 40 timmar ska det prompt kallas deltid, trots att balansen i livet kanske plötsligt blir perfekt. För många går livet ihop och kroppen mår bra om ”heltid” är 32, 28 eller 25 timmar – inte 40. Kan vi gå emot strömmen och säga att vi jobbar heltid, trots att vi på papperet jobbar deltid – för att ett lägre antal timmar egentligen borde få bli norm?

Jobbar vi mindre än 40 timmar ska det prompt kallas deltid, trots att balansen i livet kanske plötsligt blir perfekt

Jag då, hur tänker jag? Jag är ju egenföretagare och kan faktiskt själva bestämma över både arbetstid och lön. Det vill säga, jag kan ju åtminstone i teorin jobba 25 timmar och ta ut lön motsvarande 40 om jag skulle vilja. Men – det kräver ju att de uppdrag jag tar är tillräckligt välbetalda samtidigt som de inte kräver för många timmars arbetsinsats. Det är ingen lätt ekvation, åtminstone inte i branscher som min och i företag där en person – jag – både ska hitta alla uppdrag och utföra alla arbetsuppgifter.

Vad är en rimlig kursändring i en tid då marken under fötterna ständigt är i gungning? Foto: Jon Flobrant

Så jag är verkligen inte framme, men det fina är att jag inte heller ser något självändamål i att ta ut en heltidslön om jag kan hitta ett liv som går runt på mindre än så. Kanske är det där jag ska börja, snarare än att jobba allt hårdare i hopp om att bli rik så att jag kan leva på mina besparingar. Är det något pandemiåret 2020 lärt mig är att vi aldrig kan ta något för givet, och att rusta för det okända är svårt. Men också att jag mår bra av att jobba lite mindre – och kanske är det den kursändringen jag ska ha som målbild.

Vad tänker ni om allt detta?