Det här blogginlägget har varit på gång ett tag, för jag blir med jämna mellanrum påmind om att det borde skrivas. Och nu var det tydligen dags.
Först och främst – jag blir allt mer medveten om mina privilegier, ju äldre jag blir. Jag är förvisso kvinna, vilket helt klart är en nackdel utifrån hur samhället formats. Men jag är också CIS, vit, medelklass, heterosexuell, gift, förälder, egenföretagare, normalviktig, har inga som helst funktionsvariationer, är inte förknippad med någon specifik religion – och kommer inte minst från en trygg uppväxt. Hej privilegium-jackpott.
Jag bor dessutom i en kranskommun till huvudstaden och har nära till allt – makten, transportförbindelserna, handeln, uppdragsgivarna. Jag bor i hus med trädgård, mina barn går i en bra kommunal skola på gångavstånd, jag har fria arbetstider och kan jobba hemifrån eller på kontoret lite som jag vill. Det finns hur mycket kollektivtrafik som helst, jag har både stora mataffärer och rekoringar nära och jag har ett enormt secondhandutbud omkring mig.
Det är lätt för såna som mig att leva någorlunda hållbart.
Nästa dimension av mina privilegier är att jag är gammal nog att ha hunnit med att vara aningslös i vuxen ålder. Jag har rest massor – både långresor till andra världsdelar och på snabba, billiga weekends – med flyg utan att bekymra mig om hur jag påverkade klimatet. Jag har jobbat på modemagasin och dragits med in i branschkollegornas villhöver-shopping, och har övertrasserat en rimlig nivå av konsumtion gång på gång. Jag har levt loppan, utan att fundera över konsekvenserna.
Det är nämligen minst lika lätt för såna som mig att leva fullkomligt ohållbart.
Den här bilden har jag tagit, en tidig morgon för 13 år sedan. Trots att fotot föreställer Uluru, i hjärtat av Australien – en plats som kräver en flygresa runt halva jorden för att nå. Det är lätt för såna som mig att leva ohållbart.
Sen vaknade jag, fick på mig klimatglasögonen och började granska både mig själv och normerna som styrt mig så länge. Aj, det var ingen vacker syn. Men det styrde in mig på en alternativ väg, som inneburit till exempel att den här bloggen nu innehåller den här texten istället för en trendrapport om säsongens must have-köp inom inredning. Det är inte alltid lätt att navigera så här off norm-road, men det gav mig en otroligt mycket bättre känsla i magen att byta kurs.
Jag försöker, med tanke på ovanstående, alltid hålla tre perspektiv i huvudet samtidigt när jag skriver:
1. Alla har inte samma förutsättningar som jag.
2. Jag varken är, eller har varit, felfri.
Och nu till poängen med det här inlägget, punkt 3. För även om jag försöker påpeka så ofta att det nästan blir tjatigt att jag fattar att jag är privilegierad, och även om jag påminner om att jag på intet sätt är perfekt själv, så möts jag med jämna mellanrum av invändningar mot det jag skriver från någon som inte alls är som jag.
Och det är här det blir lite knasigt, för det verkar som att de som känner sig mest träffade är de som har minst anledning att känna så.
Jag må ha dragit en vinstlott i privilegiumlotteriet, men i det här landet är det snarare regel än undantag att göra det. Sverige är ett rikt land med ett starkt skyddsnät, en hög utbildningsnivå och en grundmurad demokrati. Det finns absolut grupper som saknar privilegier på olika sätt, inget snack om saken. Och där finns det alltid orättvisor i grunden som behöver bekämpas, av oss alla.
Men en stor anledning till att jag hamnat i en så göttig sits är ju för att jag utgör normen. Jag sticker inte ut, och därför är jag inte utsatt. Och om jag är normen, då betyder det också att majoriteten är som jag. Alltså:
3. Jag vänder mig inte till alla. Men till de flesta.
Den här bilden har jag också tagit. En sen kväll, för 1,5 år sedan. I Sverige. Livskvalitet avgörs inte av breddgraden, prislappen eller hur stora utsläpp som krävdes. Det kan vara bra att påminna sig om det.
Så när jag skriver om att Black Friday borde avskaffas för att vi konsumerar alldeles för mycket, då vänder jag mig inte till dig som väntat hela året på en rea som innebär att du äntligen har råd att byta ut den trasiga tvättmaskinen. Eller att du för en gångs skull kan ge ditt barn något som är lika fint som det alla kompisarna har. Klimatet struntar fullständigt i om vi betalar fullpris eller reapris för nyproducerade saker, det enda som betyder något är hur mycket vi köper i förhållande till vad planeten klarar av i form av utsläpp, avfall och resursanvändning. Och det är inte du som handlar något på Black Friday för att du måste som gör fel. Det är såna som jag som lustshoppar saker vi inte behöver bara för att det är billigt som är problemet. Och vi är tyvärr många. Jättemånga.
Samma sak när jag skriver att vi ska sluta flyga. Det är inte du som drömmer om att en dag ha råd att spara ihop till en utlandssemester, och nu känner att jag vill ta ifrån dig din dröm, som ska känna dig träffad. Jag vänder mig ju inte till dig, för du flyger ju inte. Jag vänder mig till såna som jag som tagit de årliga solresorna för givna, som kan boka en resa av ren tristess, som känner att jag kan ”unna mig” lite värme i kalla februari. Och vi är tyvärr också många.
Min blogg är långt ifrån stor, med influencermått mätt. Jag vill gärna att den ska växa för att förhoppningsvis fler ska få samma aha-upplevelse som jag fått och vilja hjälpa till att putta normerna åt ett annat håll. Men jag kommer aldrig att vända mig till alla. För anledningen till att jag – och så många med mig – är så privilegierade beror ju på att andra människor inte är det. Det är ju så privilegier funkar.
Och jag tror faktiskt att om vi som hade turen att få det mest bekväma livet frivilligt börjar förändra oss och putta normerna i en annan riktning, då bidrar vi samtidigt till att klyftorna minskar. Om begagnat blir norm sticker inte den som inte har råd med nytt ut längre. Om hemester blir norm slipper den som inte har råd att åka utomlands känna skam. Alla vinner på ett liv inom planetens gränser.
Ni får mer än gärna fortsätta att påminna mig om mina privilegier. Jag tål det, och jag tror det är nyttigt för mig. Men ni behöver inte göra det för att ni känner er orättvist behandlade av vad jag skriver, jag lovar. De texter som känns orättvisa för dig som inte har vad jag har, de är inte riktade till dig, helt enkelt. För du lever redan hållbart – även om det inte var av fri vilja.
Så bra skrivet! Jag tar till mig det du skriver eftersom jag också är privilegierad medelklass, så jag får allt tåla att skämmas för hur jag konsumerat och levt tidigare!
Tack Emma! Ja, men lite åtminstone! Tänker att mycket förstås berodde på okunskap och att krisen inte var lika uppmärksammad då som nu. Så vi behöver kanske inte älta det förflutna för mycket, gjort är gjort. Men nyttigt att erkänna för sig själv att vi i allra högsta grad bidragit till den situation vi är i idag, och att en större del av ansvaret för att städa upp detta ligger på oss än på andra (även om ALLA måste bidra i den mån de kan, eftersom vi har så ont om tid).
Som vanligt en bra text och denna känns som den träffar väldigt många rätt i bröstet. Hoppas på att du får bra spridning för det är viktigt. Älskar att du jobbar så hårt med detta!
Tack Jonas!
Du och många av dina kollegor i branschen pratar mycket just nu om privilegier. Många av er lyfter det som något fult (så uppfattar jag det). Att någon reagerar kraftigt över det är väl inte så konstigt.
Personligen ser jag inte något som ett privilegium om jag själv jobbat hårt för att ha kommit dit. Ska man inte vara stolt över det man har åstadkommit? Jag har gjort livsval och arbetat hårt för att komma dit jag är idag. Jag ser det som att mitt arbetet burit frukt, inte att jag är priviligerad. Självklart finns förståelsen för att alla inte har gjort samma resa och har det mindre gott ställt, men just att det är ett privilegium är väl det jag har svårt att se varför ni kallar det.
Kanske helt off base här, säkert inte alls det du var inne på.
Hej Katarina, nja, nu tror jag du missförstår mig. Och att vi ser på det här på lite olika sätt.
Det är inte fult att vara privilegierad, oftast kan vi ju inte hjälpa att ödets lotter föll olika så att säga. Jag har inte valt att födas som vit, heterosexuell svenska, till exempel – det bara blev så. Jag kan rimligtvis inte skämmas eller be om ursäkt för något som jag inte kunnat påverka. Däremot måste jag som privilegierad vara medveten om att jag har fördelar som inte andra har, och att de fördelarna inte tilldelats mig för att jag är mer värd dem utan för att vi lever i ett samhälle som på många sätt är orättvist.
Det du pratar om är något annat. Att jobba hårt och nå sina mål ska man givetvis vara stolt över, och det finns ju många exempel på människor som nått långt trots att de INTE fötts med privilegier utan lyckats mot alla odds så klart. Det är heller inte fel med att vara glad och nöjd över att ha satt höga mål och lyckats nå dem.
Det jag menar är snarare så här (och nu pratar jag inte alls om dig specifikt eftersom jag inte känner dig eller vet något om din bakgrund, utan helt generellt):
1. Lyckades jag nå mina mål och bli framgångsrik TROTS att jag hade oddsen emot mig, eller lyckades jag till viss del tack vare mina privilegier? Dvs det är lättare för någon som tex har ett svenskt namn, inga funktionsvariationer och ett normutseende att ta sig fram i karriären än någon med utländsk bakgrund, som har en diagnos eller har ett utseende som avviker från normen. Så är det bara, det är ingens fel och det är inte rättvist att fördomar kan fälla avgöranden – men det kan vara avgörande för vem som lyckas och inte. Likaså kan ens uppfostran och familj spela stor roll i form av kontakter, bättre koll på sociala koder etc som OCKSÅ kan bidra till framgång senare i livet.
Sen kan självklart en person som är privilegierad i grunden ändå ha arbetat hårt för sin framgång eller sina pengar, och även privilegierade människor får självklart glädjas åt vad man åstadkommit – jag är själv både glad och stolt över att jag drivit eget företag i snart 14 år och kunnat leva på det. MEN, jag är medveten om att bara för att jag lyckats med det så betyder det inte att vem som helst kan göra samma resa – mina privilegier kan ha spelat en viktig roll längs vägen på många sätt även om jag inte märkt av det. Det är ju större chans att man är medveten om att man saknar privilegier (för att man väljs bort redan i jobbsökandeprocessen för att man har ”fel” namn, tex) än att man är medveten om att man har privilegier (för så länge allt rullar på behöver vi ju inte tänka så mycket på detta).
2. Privilegier är så otroligt mycket mer än pengar. Man kan vara vit, heterosexuell man med rätt bakgrund och ändå blivit hemlös och längst ner på samhällstrappan. Och man kan vara en svart kvinna från fattiga förhållanden som tjänat sin första miljon innan 30 års ålder. Det är fortfarande den svarta kvinnan som saknat flest privilegier i livet, totalt sett.
3. Det är inte fel att vara privilegierad, det viktiga är att vara medveten om sina privilegier. I just den här texten handlar det om omställning och att leva inom planetens gränser, och då är min poäng att vi som är privilegierade nog att ha lika lätt att leva hållbart som ohållbart måste ta ett större ansvar för vilka val vi gör än någon som saknar vissa privilegier och därför inte alltid kan styra över sitt liv på samma sätt. Är du med?
Så bra text! Spot on. Väldigt viktigt att erkänna för sig själv att man är priviligerad. Och fick rysningar av sista raden, den innefattar så mycket.
Tack Lisa, vad glad jag blir!
Bra inlägg. Tänkte faktiskt på det jag när jag åkte kollektivt till mitt icke-välbetalda jobb inom sjukvården. Bor strax utanför en småstad och tappar cirka 1 h dagligen på att åka kollektivt till jobbet jämfört med att köra bil. Detta tidsslöseri grämer mig mycket och så tänkte jag på all storstadsbor som klagar när bussen som går var femte minut råkar vara några minuter sen. Själv har jag 15 minuters byte mellan mina bussar..
Det som jag funderar mycket på är utbudet att handla second hand. Drömmen vore ju butiker likt akrivet på nära håll men den lokala second hand-butiken gör ingen lycklig. Handla second hand på mötet går ju men då blir det helt plötsligt en massa paket som ska skickas och för att ta mig till postombud krävs bil.
Nej, som småstadsbo är det många gånger en rejäl kamp och mycket att brottas med som stundtals gör det nästintill omöjligt att leva hållbart.
Vore intressant vad du har för tips på detta!
Förstår verkligen det! Unnar alla riktigt bra secondhandbutiker nära, och förstås postombud inom gång- eller cykelavstånd också. Kanske det går att samköpa på tex Sellpy med kompisar som bor nära? Då blir det bara ett paket/en biltur trots flera köp?
Håller helt med – är på många sätt också en väldigt priviligierad vit kvinna, som haft turen att växa upp i Sverige. Idag, tack vare gratis utbildning (Och naturligtvis hårt jobb), räknar jag mig själv som någon typ av medelklass. Jag kommer från andra förhållanden med ensamstående mamma som alltid haft det knapert. En resa är möjlig för många i Sverige idag och är en kombination av privilegier och hårt arbete. Men det jag önskade allra mest under uppväxten var att folk blev mer medvetna om sina privilegier, och framför allt att allas förutsättningar är olika. Det är inte fult att ha privilegier, eller att skämma bort sina barn. Problemet är, som jag minns att Underbara Clara skrev en gång; problemet är inte att du curlar dina barn – utan att det finns dem som inte KAN göra det. Glöm inte det, speciellt inte om du dessutom är i en maktposition där du har inflytande över andra. För om det bara räknades antalet arbetade timmar, skulle min brevbärare på dagen-DN utdelare på natten mamma inte haft anledning att mot betalning ingå i kliniska studier för att kunna betala min studentmössa. Då hade hon varit lika rik som en VD för medelstort företag.
Vilken mamma! ❤️ Tack, håller med dig till fullo.
<3
Så otroligt bra! Tack
Blir så vansinnigt glad av dina inlägg – det är precis de resonemang och tankegångar du har som fler av oss alla behöver. Tack för allt jobb du gör, vi är många som hejar på dig!
Åh, tack snälla – jag blir så oerhört glad för dina ord!
Så sjukt bra skrivet! Det många har svårt att inse är att det liv de flesta av oss lever här i Sverige är en så liten del av hur världens befolkning har det! Vi har det bra, även de som har de som har sämre ekonomi. Har själv varit ensamstående mamma med 4 barn under hela deras uppväxt och haft svårt att få pengarna att räcka. Men vi har varit trygga, bott bra och faktiskt aldrig varit utan mat. Något som kvinnor i krigsområden eller i länder med förtryck eller ojämställdhet skulle se som en lyx. Nu när barnen flyttat hemifrån är ekonomin bättre och jag har haft råd med utlandsresor varje år, ibland flera. Och nej, jag är inte högavlönad, har bara gjort smarta val och rest när det varit billigt. Och samtidigt som jag har haft möjlighet att resa och shoppa så slås jag av att det finns så många som det som en SJÄLVKLARHET med all denna konsumtion. Vad händer? Om man inte får resa så är det KATASTROF! Inse att resorna varit lyx! Och att jorden inte har råd med lyx längre! Vill man resa i framtiden kanske man får ta tåget ner i Europa, så som alla gjorde förr när billig tågluffning var enda alternativet för fattiga ungdomar. Och de som hade råd med tågluffning då var vinnarna, de flesta hade ens råd med det. Idag är kraven på bekvämlighet så mycket större men vi måste nog backa bandet lite och resa annorlunda framöver när det är möjligt att resa igen.
Varför inte införa en restriktion där de som har råd att resa får resa på semester en gång om året? Neeej, skriker många då, de som ”måste” åka på sommaren, höstlovet, julen, sportlovet och så en week-end resa på påsk.
Och hur skulle det funka i praktiken? Vet inte, det får andra klura på. Men tänk om vi kunde få ner resandet till hälften eller mer – i alla länder! Sån otrolig klimatvinst jämfört med att skrota plastpåsarna i butikerna!
Och tänk på alla barn som jämför sina semestrar när de kommer tillbaka till skolan efter varje lov och där de som inte rest jorden runt varje gång har ont i magen och känner sig i underläge. Tänk om det kunde bli norm med hemmasemester och miljövänliga alternativ som camping eller tågresor i vårt vackra land. Vilken miljövinst! Och vilken vinst för alla barn som inte har ekonomi i familjen till lyxiga resor jorden runt!
Finns så mycket att skriva om det här och det är en av de viktigaste frågorna vi har, så jag hoppas du fortsätter ta upp det på ditt! Min nästa resa blir med tåg
Tack! Och ja, det var mer rimligt förr. Min familj semestrade i Sverige alla år utom två när jag var liten. Förutom något besök i Finland var min första utlandsresa till Medelhavet när jag var 11, och sen åkte vi på en långresa när jag var 15 för att fira pappas 50-årsdag. Två flygresor under hela uppväxten känns rimligare än flera flygresor varje år. Plus, Sverige är ju fantastiskt – OCH det går att nå väldigt många länder med tåg nu. Det går att hitta en rimlig nivå av resande, och att ändå skapa fantastiska semesterminnen.
Pingback:Trevlig helg / fredagslistan / gråskalor – Tankebubblor