Kollektivhus – kan det vara framtiden?

Hoppsan, hur kom jag in på tanken på kollektivhus, undrar ni? Jo, på ett lite oväntat sätt! Jag fyndade en trave pocketböcker på den årliga marknadsdagen på barnens skola, och upptäckte först och främst en ny idol. Elin Jäderström har skrivit en bok om sin avlägsna släkting Agda Rössel (1910–2001), som inte bara verkar ha varit en fantastiskt klok och empatisk person – hon var också världens första kvinnliga FN-ambassadör! Hur kan jag ha missat henne? (Eller snarare – varför fick jag inte lära mig om henne i skolan?)

Boken Hennes excellens Agda Rössel – från banvaktsstugan till FN-skrapan är hur som helst väldigt intressant och läsvärd (vågar jag säga, fast jag inte är riktigt klar än), men det här inlägget ska handla om något som avhandlas på en enda sida i den. Nämligen just kollektivhus. Ett koncept som jag hade hört talas om, men inte riktigt hade koll på exakt hur det fungerade.

Här är det – kollektivhuset som Agda Rössel bodde i. (Alla foton: Public Domain)

På 1930-talet stod Agda och hennes lilla familj i kö för att få plats i ett kollektivhus i Fredhäll i Stockholm och det här var ett nytt påfund på den tiden. Arkitekten och husbyggaren Olle Engkvist hade en idé om att återskapa den gamla storfamiljen – genom att bygga på ett sätt så att även människor som inte var släkt med varandra kunde leva mer gemensamt.

En korridor i kollektivhuset – snyggt, inte sant?

I boken beskrivs hur just det här kollektivhuset, Mariebergs kollektivhus, hade 197 lägenheter i två byggnader, och i huset fanns en restaurang för de boende. I hyreskostnaden ingick också ett kuponghäfte som man kunde använda för att betala för 25 av månadens 30 middagar under 10 månader av året. Kupongerna räckte inte bara till en enkel matlåda, utan det var smör och bröd, förrätt, varmrätt, efterrätt och kaffe – och alla fick välja om de ville äta på plats i familjen eller få maten i ugnsfasta glaskärl i en matkorg och äta hemma i lägenheten. Det gick också att bjuda in gäster till restaurangen, mot en avgift. Hur trevligt och fiffigt upplägg?

Så här såg det ut i matsalen/restaurangen.

I huset fanns också en motsvarighet till förskola och man kunde dessutom hyra in en barnvakt på kvällstid, så att även kvinnor kunde komma ut i arbetslivet och föräldrarna kunde gå på fest ibland även om de hade småbarn hemma. Det här gjorde också att det fanns ganska många ensamstående föräldrar i huset – eftersom boendet gjorde det möjligt att ha en fungerande vardag.

Barnstugan i kollektivhuset. ”Förskola” på dagen, och personalen som arbetade där kunde också extraknäcka som barnvakter på kvällstid.

Och det tar inte slut där heller. I kollektivhuset fanns också tillgång till snickeriverkstad, tvättinrättning, bastu, cykelgarage, bageri, telefonautomater och en butik.

Just det här kollektivhuset finns faktiskt kvar, men är numera en bostadsrättsförening. Men, det finns den här typen av lösningar än idag så klart, och det verkar faktiskt även byggas nya!

Det gör mig glad, för jag tycker att kollektivhus inte bara borde ses som ett fenomen från förr som får egna wikisidor och nämns i böcker om historiska personer. Det här borde ju vara framtiden! Småbarnsfamiljer har fortfarande utmaningar att få ihop vardagen, inte minst i storstäder dit många flyttat utan att ha avlastning i form av släkt i närheten. Att kunna sätta sig vid dukat bord mer än hälften av alla kvällar skulle ju vara en dröm!

Det finns också något genomsunt i att dela på resurserna som man gör i ett kollektivhus, och att uppmuntra hållbara beteenden genom att bygga fram dem. Det går åt mindre energi att värma ett par restaurangugnar än ugnarna i alla 197 lägenheterna. Att stöta ihop med grannarna helt naturligt kring middagstid nästan varje dag gör att man lär känna varandra, kan hjälpas åt, låna saker och ta hand om saker tillsammans. Och med en snickeriverkstad i huset kan även den mest ohändiga testa att laga en trasig stol – och går det inte finns det garanterat någon i huset att fråga.

Och så lite allmänt mys i form av bageri i huset, så att det alltid finns tillgång på nybakt bröd.

Jag vet inte, jag tycker detta känns helt genialiskt? Vad säger ni?

(PS! Känns helt rimligt att Svenskt Tenn levererade en del armaturer till matsalen i kollektivhuset. Andan hos framför allt Estrid Ericsson känns ju helt i linje med detta!)