Om att längta efter att bli irrelevant

Jag har funderat en hel del kring status på sistone. Vad som är status nu, vad som kommer att vara status i framtiden och hur knepigt skiftet från det ena till det andra kommer att bli.

Att vi befinner oss där vi gör just nu, med en klimatkris som verkligen tornar upp sig utanför vår ytterdörr, beror ju till stor del på att vi tillskrivit fel saker status – och därför också gjort dem åtråvärda.

Exempel:

• Att flyga på många och långa solresor.
• Att köpa dyra märkeskläder och ha en stor och påkostad walk in-closet med långa rader med knappt använda skor.
• Att inte komma i samma kläder två dagar på raken.
• Att lämna in kläder på kemtvätt.
• Att köpa så många julklappar till barnen att granen liksom hamnar ovanför trädgränsen på klappberget.
• Att lägga kött på grillen och lyxa till det med jordgubbar på nyårsafton.
• Att köra dyra och snabba bilar.
• Att slänga det slitna och otrendiga och köpa blänkande nytt.
• Att renovera sig till en personlig stil.
• Att strössla pengar.

Ett tag var det ju till och med status att vaska champagne på krogen (alltså att beställa in, men hälla ut – kanske den mest stendumma trend som nått kroglivet).

Eftersom vi nu måste ställa om hela samhället måste vi ju också ställa om kompassen så att vi börjar sträva åt ett vettigare håll i vår jakt på status. Så vad blir status i framtiden? Att ha ett vackert hem – men med minsta möjliga klimatavtryck  där inget rivits ut och kastats, inget nyproducerat har inhandlats? Att inte ha flugit på X år (och på så vis visa att man var tidigt ute med omställningen)? Att räkna tågmil? Att bli delningsekonomiproffs? Kommer vi att skryta om hur liten lön vi klarar oss på, istället för hur mycket vi har att göra och hur bra karriären går? Att vi lyckades laga brallan, brödrosten eller bäddsoffan istället för att köpa en ny?

Visst är det en hisnande tanke att skryta om det som fram tills nu setts som låg status? Att vända världen rätt? Jag ser fram emot förskjutningen, och är supernyfiken på hur vi löser själva vändningen.

Det kommer så klart inte ske över en natt, men som jag längtar efter att det vettiga ska bli norm så att vi inte behöver känna att det är ett obekvämt beslut att be kalasgästernas föräldrar om begagnade presenter när nyproducerat krimskrams är det förväntade. Så vi slipper vara partypoopern i kompisgänget bara för att vi inte tycker en weekend till Barcelona med lågprisflygbolaget är en bra idé.

Jag längtar efter att störa mig på folk som skryter för mycket om sina loppisfynd, lagningsbravader och lånemöjligheter, istället för som nu på deras instagrambilder på flygplansvingar och shoppingkassar. Att det hållbara inte ska vara det präktiga, extrema, alternativa eller politiskt korrekta, utan det helt vardagliga, självklara och rätt ointressanta.

Jag längtar efter att behöva hitta en ny inriktning för den här bloggen, eftersom allt jag skriver här idag kommer att vara så självklart att ingen vill läsa om det. Det längtar jag efter. Vad längtar ni efter?

En begagnad outfit – allt utom väskan är köpt secondhand. Inte så värst mycket status idag, men kanske i morgon? Foto: Maria Soxbo