Jag gör otroligt få nyköp numera. Underkläder och strumpor, ungefär – och vantar till barnen (pga svårt att hitta MÅNGA på loppis – de har ju en tendens att försvinna). Men, för några veckor sedan levererades faktiskt en nyproducerad möbel hem till mig. Det kändes på riktigt lite konstigt – en klassisk varuleverans, noga inslagen i nyköpskartong och allt.
Så hur gick det här till? Vad är det för möbel som gjort sig förtjänt av att bli ett undantag? Jo, en hallmöbel.
Vi har en lite hopplös hall, rent utrymmesmässigt (eh, hopplös även fotomässigt så här års). Den är lång och smal, och i ena kortänden har vi förvisso garderober – men en av dem används som städskåp och de andra två rymmer inte längre hela familjens skor, jackor, vantar, mössor, väskor, paraplyer, cykelhjälmar och så vidare. Det gick bra när barnen var mindre, men för två år sen började vi inse att utrymmet krympte månad för månad – kidsens kläder och skor blev större, prylarna fler.
Vi kom fram till att vi behövde flytta ut alla ”tillbehör”, alltså vantar och andra smågrejer som fram tills nu förvarats i olika korgar inne i garderoben. Och den enda vettiga platsen för dem var precis rakt fram innanför ytterdörren. Där fanns en tom vägg, som skulle passa perfekt för en hallbänk med förvaring. Väggen avgränsas av en dörr in till vår gillestuga på ena sidan och av garderobsdörrarna (som ju måste kunna öppnas) på andra sidan. Vilket resulterar i ett … lite jobbigt mått. Den fick inte vara längre än 110 centimeter. Och det visade sig att de allra flesta hallmöbler med förvaring jag hittade på Blocket, Facebook Market etc var 120 centimeter. Gah.
Okej, nästa steg blev att försöka googla upp en passande nyproducerad möbel med rätt mått – och sen söka efter just den på andrahandsmarknaden. Jag googlade – och fann Norrgavels sittbänk Massiv. Fyra lådor, en till var och en i familjen. Fin som attan. Vettigt producerad av ett företag som verkligen tänker långsiktigt och ”slow” i sin affärsmodell. Ett riktigt hantverk. Och exakt 108,4 centimeter lång. Ni fattar lyckan.
Och eftersom Norrgavel inte gör kortsiktiga trendmöbler utan klassiker som finns i sortimentet år ut och år in så tänkte jag att det skulle bli en smal sak att hitta den begagnad. Den har ju producerats år ut och år in! Men se, på alla mina bevakningar fick jag inte en enda träff på närmare två år.
Till slut, efter att ha kramat ur mig sista droppen tålamod och svurit åt hallkaoset en gång för mycket bestämde jag mig för att faktiskt beställa den ny från Norrgavel. För att den inte gick att hitta begagnad var i och för sig synd, men det innebär ju gissningsvis också att alla som köper den blir så otroligt nöjda att den verkligen blir ett köp för livet. Och det är ju precis det jag också tänker mig att det ska bli.
Så, strax efter sommaren beställde jag den. Och har sen väntat i 14 långa veckor på att få hem den. För ja, en annan grej med Norrgavel är att allt görs på beställning, och utan brådska. Rimligt, vettigt och faktiskt rätt uppfostrande för oss kunder, så det är något jag stöttar fullt ut. Även om det kändes en smula frustrerande när hallkaoset tilläts pågå i mer än tre månader till.
Nu är den här. Den är så fin, och den gjorde vår hall åtminstone 300% mer praktisk och välorganiserad. Skinnsitsen är fortfarande nästan kusligt perfekt och fläckfri, och hur knäppt det än låter längtar jag tills den fått lite patina. Åldrats med oss, och speglar vårt liv på riktigt istället för en välordnad instagramversion av det. Och när dammsugare, sparkande barnfötter eller klantiga mammor så småningom orsakat repor i äggoljetemperan, då tar jag fram den lilla färgflaskan Norrgavel skickade med och bättrar på.
Det här är alltså inte ett samarbete överhuvudtaget. Bänken är beställd och betald helt ur egen ficka, jag har haft noll personlig kontakt med Norrgavel inför det här blogginlägget. Däremot kändes det intressant att berätta hur jag resonerar när jag gör ett nyproducerat köp, och hur jag i så fall motiverar det. Och på ett sätt tycker jag att det är så här det borde funka. Att företag bara producerar grejer som är så himla bra att de liksom aldrig hamnar på andrahandsmarknaden, utan hänger med i decennier. Generationer.
Och slutligen – ja, den var jättedyr. Långt, långt utanför plånbokens gränser för väldigt många. Nästan för mig också. Men fördelen med att faktiskt leta efter något i två år istället för att klicka hem något samma dag är att jag hann spara ihop en ganska rejäl slant under tiden. Det är så jag gör – jag sparar hela tiden en liten slant till ett konto tänkt för större – men vettiga – utgifter. Förra gången jag gjorde ett uttag från det kontot var när jag budade hem våra matsalsstolar på auktion. Även de dyra, men det blev görbart för att det fick ta tid (5 år).
Och ja, jag vet också att många inte ens har möjlighet att spara en hundralapp i månaden. Att det är en utopi att betala ett femsiffrigt belopp för en hallbänk oavsett hur lång tid sparandet får ta. Jag vet det. (Och jag har skrivit mer om det här.) Min poäng här handlar inte alls om att ett långsiktigt köp också måste vara ett jättedyrt köp, utan att ett köp som får ta tid blir mer genomtänkt. Oavsett om det är nyproducerat eller begagnat, dyrt eller billigt. Är ni med?
Jag resonerar exakt likadant! Och du, så grymt snygg den bänken är!
Vilket fint inlägg och en inspiration till mer medveten konsumtion!
Jättefin bänk och ett mycket vettigt resonemang, håller helt med!
Jag är helt med. Bra köp!
Så fint!