Jag har nog aldrig bloggat och instagrammat så lite som de gångna fyra månaderna tror jag. Och de har gått i ett huj – samtidigt som de har känts som en evighet. Jag har medvetet försökt låta bli att ursäkta mig för dåligt uppdaterande (för hur kul är det att läsa sånt?), men nu när jag börjar komma ut på andra sidan tänkte jag att det var dags att förklara lite.
I höstas hände två fantastiska saker på kort tid. Klimatklubben fick en miljon (!) av Postkodsstiftelsen – ett besked som vi verkligen jublade över eftersom vi jobbat med den här ansökan i ett helt år. Det hårda slitet belönade sig, och nu kunde vi äntligen sätta en massa planer i verket. Hurra!
Och så fick jag också ett eget fantastiskt roligt jobbprojekt, som jag kommer berätta mer om i morgon. Något spännande och peppigt, men som också skulle kräva massor av tid av mig under några månader. Inga problem, tänkte jag – det är ju det fina med pandemier. Det finns tid att lägga på jobbet, så att säga. Särskilt vintertid, i snöslask-Stockholm.
Men så, precis när vi höll på att starta upp Klimatklubben 2.0 och jag dessutom skulle hugga tag i mitt eget drömprojekt så hände det som inte får hända. Min mamma fick en stroke. Och hela livet vändes upp och ner.
Jag är enda barnet, och min pappa dog för 20 år sen. Mamma och jag är en liten, liten familj, och även om jag numera har min egen familj med man och barn och det dessutom finns fina mostrar med familjer med i bilden också så är det väldigt uppenbart när något sånt här händer att allt ansvar landar på närmast anhörig. Det vill säga mig.
Jag minns knappt december. Istället för att gå loss i workshops, kreativa arbetspass och uppstartsmöten så gick nästan all min tid åt att försöka förstå hur man gör när en åldrande förälder plötsligt inte kan ta hand om sig själv. När jag själv befinner mig 40 mil bort, när jag aldrig haft kontakt med biståndshandläggare och äldreomsorg tidigare och när jag dessutom skulle hantera oron över hennes tillstånd. (Min mamma hade ingen hjälp alls innan stroken, men hon hade ett trygghetslarm tack och lov – och lyckades trycka på det. Tips till alla med äldre, ensamstående föräldrar, be dem ha ett sånt. Det kan rädda liv.)
Jag pendlade mellan sjukhus, mammas lägenhet och mitt liv här i Stockholm, och var ständigt beredd att släppa allt om telefonen ringde. Noll arbetsro, tusen telefonköer och ständiga återvändsgränder där jag inte kunde sköta saker åt mamma för att en påskriven och bevittnad fullmakt saknades, eller för att hon inte längre kunde logga in med mobilt bankid.
När julen kom hade mamma repat sig så pass att hon kunde flytta hem (med full hemtjänst), och jag kände mig som en urvriden trasa. Vi fick fira jul på hotell (eftersom en nära anhörig på min mans sida också insjuknat, så planer fick göras om i sista minuten) och förutom någon sats lussebullar hade jag inte hunnit njuta av juletiden ett skvatt. Jag hade förvisso prioriterat helt rätt – familjen framför allt – men hade också tappat en hel månads arbetstid i ett projekt med en tydlig deadline vilket inte direkt bidrog till någon julefrid. Och Emma fick dra dubbla lass i Klimatklubben när min tid och ork inte räckte till. Stressen och det dåliga samvetet nötte på mig från alla håll, och när jullovet var slut väntade ett helt orimligt berg med jobb på skrivbordet.
Spola fram ett par månader. Nu har jag precis hjälpt mamma att flytta in på ett äldreboende. Det funkade inte riktigt att bo kvar hemma ens med hjälp, men nu har hon det bra och får allt stöd hon behöver. Hon är fortfarande 40 mil bort, så kanske blir det en flytt till ett boende närmare mig lite längre fram så jag och barnbarnen kan gå förbi och ta en fika med henne lite enklare. Men tills dess vet jag att hon har det bra – jag behöver inte oroa mig längre.
Jag har fått ordning på det mest akuta, rent praktiskt, och nu väntar det lite sorgliga jobbet att gå igenom alla mammas saker i lägenheten och bestämma vad som ska sparas och inte. Lägenheten ska förstås sägas upp, och plötsligt så finns liksom inte riktigt ett ”hemma hos mormor” längre. Jag har börjat litegrann, jag satt förra helgen och bläddrade igenom fotoalbum och andra minnessaker. Det tar på krafterna, samtidigt som det kändes fint att göra en tidsresa genom min barndom. Det känns som en viktig tidpunkt i livet och det får ta den tid det tar, helt enkelt.
Klimatklubbenprojektet är i full gång trots min frånvaro, tack vare en deltidsanställd projektledare och världens bästa Emma. Jag skulle väl inte säga att energinivåerna är på topp än, det behöver jag nog en ledig sommar för att uppnå. Men för första gången sedan början av december kan jag åtminstone planera min tid lite. Suget efter att blogga har också vaknat igen, för jag har verkligen saknat skrivandet under de här kaosiga månaderna. Vi får se i vilken takt det blir, men viljan finns där igen för första gången på flera månader. Jag hoppas ni vill fortsätta läsa.
Och mitt egna projekt? Jo, jag lyckades nå den första, viktiga deadlinen trots allt. I morgon ska jag berätta mer om det, för det förtjänar ett eget inlägg.
Ta hand om er, och varandra – livet är ganska skört.
Vill bara skicka lite styrka och kraft till det du tvingas gå igenom. Det är en helt overklig känsla när man inser att man måste bli förälder åt sin förälder och helt plötsligt göra massa grejer man verkligen inte trodde man skulle åka på (inte redan nu iaf, vi är ju så unga!). Är i lite samma sits som dig och innan man hamnar i det så är det helt omöjligt att inse hur mycket tid, kraft och bearbetning en sån här livsomställning tar.
Önskar dig en fin helg med förhoppningsvis sol och återhämtning. Kram!
Men så fint skriver – tack snälla! Och ja, det är verkligen en brytpunkt i livet, hoppas du också börjar landa i det nya och får vila lite!
Ta hand om dig!
Tack!