På lördag ska jag moderera ett panelsamtal på Klimatriksdagen om barn – ur olika perspektiv. Hur vi vuxna är skyldiga våra barn och unga (och framtida generationer) att agera. Men också om hur frågan om att sätta barn till världen också fått en plats i klimatdebatten (detta har jag bloggat om tidigare, här).
Jag tycker att det är en intressant, om en känslig, fråga – men framför allt tycker jag att det är lite märkligt att lägga så värst mycket tid på just den i nuläget. Barn är som träd – de växer långsamt. På samma sätt som vi inte kan förlita oss på att plantera träd för att suga upp alla utsläpp (eftersom träd växer för långsamt) så kan vi inte heller tro att minskat barnafödande kommer att vara en lösning (eftersom de barn som kommer till världen nu inte ens fyllt 10 år när Parisavtalet ska vara uppfyllt – det vill säga de kommer varken hinna orsaka särskilt stora utsläpp eller innebära tillräckliga utsläppsminskningar om de inte föds).
Dessutom tänker jag så här. Människor är absolut problemet på den här planeten just nu. Vi har uppfunnit fossilbilar och kolkraftverk, och nu sitter vi i skiten på grund av det. Men människor är också lösningen – vi har också uppfunnit solpaneler och vindkraftverk, återvinningsprocesser, hyr-appar och begagnat-marknader. Och framför allt behöver vi varandra, inte bara för att vi är sociala varelser som tycker om att umgås på olika sätt utan också för att det är genom att samarbeta vi skapar utveckling. Forskare över hela världen samarbetar kring allt från coronavaccin till klimatlösningar, exempelvis – en förutsättning för att lösa akuta problem tillräckligt snabbt.
Men samarbete i den lilla skalan är minst lika viktigt! Och det är det jag tror vi måste hitta tillbaka till. Förr var det en självklarhet att människor hjälptes åt. Lånade saker av varandra, tog hand om skörden tillsammans, gav när det fanns och fick när det saknades. Till viss del beror det förstås på att nästan alla svenskar bodde på landsbygden förr, då var det naturligt att hjälpas åt för att livet skulle bli lättare. I dagens städer serveras det mesta på ett eller annat sätt, vi behöver inte varandra på samma sätt (tror vi).
Och så länge vi är fine med att konsumera oss genom alla situationer så är det kanske sant. Då behöver vi inte varandra, vi behöver bara … pengar. Men ska vi dra ner på konsumtionen (och det ska vi ju), så blir det betydligt viktigare att odla relationer istället. Behöver vi en skiftnyckel – men ska undvika att köpa en, så är det ju behändigt om vi känner grannen så väl att det känns okej att fråga om vi får låna hens verktyg. Att låna saker, samåka, dela på äppelskörden, ärva barnkläder och mycket, mycket annat hänger ju på att vi har människor omkring oss att ta hjälp av på olika sätt. Och att vi vågar fråga. Be om och erbjuda hjälp, tro gott om varandra och vilja bidra till en gemenskap.
Digitaliseringen har varit fantastisk, på så otroligt många sätt. Och den har också bidragit med många lösningar som kan bidra till omställningen. Men när i princip allt som produceras på planeten jorden är tillgängligt dygnet runt genom våra telefoner så kanske vi glömmer bort att ta hand om relationerna i vårt närområde?
Jag tror det är dags att prioritera dem igen. ”It takes a village” – kanske inte för att uppfostra ett barn (för det kan fantastiska ensamstående föräldrar utan socialt skyddsnät också göra), utan för att leva ett hållbart liv.
Håller ni med?