För många år sedan jobbade jag på ett kontor som låg i ett av Stockholms äldsta hus. Stentrappan upp till arbetsplatsen på andra våningen krävde lite övning att gå i, för varje steg var så nednött efter hundratals år av fötters tramp upp och ner att ingen del av den längre var plan.
En annan gammal trappa som nötts av tiotusentals fotsteg. Foto: Maria Soxbo
Just trappan är det som etsat sig fast i mitt minne, snarare än den helrenoverade, moderna och flotta kontorslokalen. Jag kan fortfarande minnas känslan av att kliva in i det ständigt svala – vintertid kalla – trapphuset och höra historiens vingslag när jag satte foten på det första, kraftigt sluttande steget. Hur många steg krävs för att nöta bort flera centimeter sten? Hur mycket, eller snarare lite, bidrar mina egna skosulor till trappans förvandling?
Hur många steg krävs för att nöta bort flera centimeter sten? Hur mycket, eller snarare lite, bidrar mina egna skosulor till trappans förvandling?
Det är intressant att fundera på vad vi egentligen sätter värde på. Det perfekta, oanvända och oförstörda, eller det som har en lång historia? I dag producerar vi långt fler prylar, möbler och kläder än vad som behövs, och ändå vill vi ständigt ha mer. Byta ut det lite matta och repiga mot något högblankt och orört som kommer direkt från fabriken. Det avlagda förpassas till den enorma mängd redan producerade prylar som ska förvaras någonstans. På vindar och i förråd, på loppisar och i secondhandbutiker och i värsta fall i grovsoprum och på soptippar. Den enes skräp kan absolut vara den andres skatt, men det mesta som kan hittas där har ett rätt obetydligt värde för de flesta av oss. Och det bara på grund av att det är använt – begagnat.
Vilka har ätit på dessa tallrikar innan mig? Foto: Maria Soxbo
Men tänk om vi hade kunnat ta del av varje föremåls hela historia? Om varje repig porslinstallrik kunnat återge alla de intressanta middagssamtal som utspelat sig i dess närhet? Om varje nött trämöbel kunnat berätta om de människoöden som passerat revy, om varje skräddarsydd klänning kunnat ta oss med till de danser, fester och högtider den stått i centrum för? Skulle vi inte sätta högre värde på dem då?
Att ett lövtunt champagneglas på smal och sirlig fot inte bara överlevt den mänskliga faktorn – klumpigheten – utan också otaliga skålar, diskbaljor och ägarbyten under kanske hundra år innan det slumpades bort för en femma på en välgörenhetsloppis är ett under i sig. Att den dessutom har en spännande, men oftast dold, historia sätter en osynlig guldkant på ett helt vanligt bruksföremål. Kanske glaset varit med om fyra bröllop, och en begravning? Ett barns födelse, en inflyttningsfest, ett nytt jobb, en lotterivinst, en världsfred?
Visst kan en ny ägodel lysa upp tillvaron en tid, men lyckan hänger knappast på att föremålet är fabriksnytt – utan att det är nytt för oss. Och även gamla saker blir nya när ett ägarbyte sker.
Livet handlar inte om att konsumera. Visst kan en ny ägodel lysa upp tillvaron en tid, men lyckan hänger knappast på att föremålet är fabriksnytt – utan att det är nytt för oss. Och även gamla saker blir nya när ett ägarbyte sker. Och livet? Ja, det handlar istället om vad vi fyller det med – minnen, upplevelser, relationer, erfarenheter. Och varje möbel, varje champagneglas, varje välsydd klänning som får ett långt liv bär på allt detta i sina årsringar, handsydda sömmar och etsade mönster. Varför förmår vi inte att uppskatta detta mer?
Oftast kommer vi aldrig att få veta vad alla pre-älskade saker vi omger oss med varit med om. På sin höjd kanske vi lägger den tidigare ägaren på minnet, googlar en signatur eller kommer ihåg att fråga loppissäljaren vad hen vet om ursprunget.
Men gör det verkligen något? Jag låter fantasin löpa fritt, konstaterar att det är mycket roligare att drömma om människors liv än om opersonliga fabriker och att plötsligt blir loppisfyndet för en femma nästan ovärderligt.
Den här texten publicerades som krönika hos Linum våren 2021, och jag tänkte att ni skulle få läsa den också.
Det du skriver om nötta trämöbler och repiga tallrikar är en av orsakerna till att jag tycker så mycket om secondhand: jag vill Leva Med mina saker och alla i min familj är klumpiga av natur, då är det ganska befriande att de första hacken i bordet/de första reporna i tallriken redan där så slipper jag jobbet med att försöka undgå de oundvikliga reporna/hacken i nyproduktion.
Eller hur! Perfekt med färdig patina, bara att slita vidare på!