Har ni någonsin lånat något riktigt fint av en vän? En vacker festklänning, ett smycke, en antik möbel? Eller kanske till och med något levande, som ett husdjur? Oavsett om det är en tummad pocketbok eller ett par ärvda diamantörhängen så är det för de allra flesta självklart att om man fått förtroendet att låna något av en vän så tar man väl hand om det. Ingen vill vara kompisen som lämnar tillbaka den lånade favoritkavajen med en ful fläck på, eller som tvingas erkänna att man glömde den lånade sjalen på bussen.
Svårare än så borde det inte vara att inse att det allra mesta i vårt liv bara är till låns, om vi lyfter blicken lite. En trämöbel kan bli flera hundra år gammal, i synnerhet om den fått tillverkas på ett hantverksmässigt sätt och tas om hand av sina ägare. En kappa kan säkerligen bli 70-80 år åtminstone, om materialet är av bra kvalitet och den får ägas av någon som kostar på den lagningar, förvarar den ordentligt när det inte är säsong och inte tvättar sönder den. Smycken, böcker, mattor – det mesta kan överleva oss, åtminstone om det inte är massproducerat under slavliknande förhållandet och gjort för att säljas till ett så lågt pris att det i princip är engångsprodukter.
Smycken, böcker, mattor – det mesta kan överleva oss, åtminstone om det inte är massproducerat under slavliknande förhållandet och gjort för att säljas till ett så lågt pris att det i princip är engångsprodukter.
När jag föreläser brukar jag prata om att vi är mitt inne i ett skifte där människans syn på ägande håller på att förändras. Från att det varit en självklarhet att vi ska äga det vi använder oss av eller vill ha (om pengarna finns), till att vi allt mer övergår till att vara användare. Vi streamar musik och film, hyr verktyg och fordon och lånar böcker och fritidsutrustning. Det finns en frihet i det som jag gärna betonar, eftersom det vore bra både för planet och människa att dela på mer och äga mindre.
Men det är så klart en frihet under ansvar. För precis som kompisens favoritkavaj ska returneras i bra skick ska den leasade elbilen eller lånade biblioteksboken också göra det. Det förstår vi, och de allra flesta axlar det ansvaret med bravur – inte minst för att det annars kan svida i plånboken.
Men hur är det med sakerna vi fortfarande väljer att äga? Borde vi inte också se dem som ett lån från framtida ägare? Designklassikern i vardagsrummet kommer garanterat att överleva oss, då är den väl rent tekniskt ett lån från någon – om än livslångt sådant?
Vårt lilla hus. Tycker väldigt mycket om det, trots skavanker och tidigare ”lånares” dåliga beslut. Och snart är det inbäddat i grönska så här igen!
Och våra bostäder är förvisso förknippade med lån, även om vi bara tänker på vårt åtagande gentemot banken. Men kommande ägare då? Bostaden i sig ska ju bebos av många, många efter oss. Det här skaver lite extra i mig när jag tänker på den renoveringshets som finns idag. Varje ny bostad ska blåsas ur, få en ”personlig prägel” med modernt kök och förändrad planlösning. Om köpet är för en livstid så passeras till slut vissa gränser förstås, som livslängden på tapeter och våtskikt till exempel. Vissa renoveringar är nödvändiga på grund av vattenskador eller för att en tidigare renovering gjorts på fel sätt, och med byggnadsvård och sunt förnuft kan en renovering vara en tjänst gentemot kommande ägare. Men när bostadsbytandet nästan blivit en karriär i sig, där hem efter hem får en makeover för att sedan säljas med stor vinst bara några år senare? Har man verkligen tagit ansvar för sitt ”lån” då?
Eller är det som att låna favoritkavajen, oombett färga den mörkblå och sy om den innan man returnerar den?
Jag har också renoveringar på mitt samvete, vissa nödvändiga och vissa helt klart baserade på begär. Jag tror och hoppas att jag blivit klokare med åren, och framför allt att jag lärt mig att påminna mig själv om att vårt hus byggt 1932 är ett långlån. Ägarna före oss lånade det så att säga av oss, och helt ärligt är vi inte helt glada över vissa beslut den familjen tog som både förfulat och förkortat livslängden på vissa saker (vi har till exempel ”engångsfönster” i stora delar av huset). Vi långlånar det i vår tur av någon än så länge okänd familj som en dag kommer att kalla vår adress för sin. Bytet kommer med största sannolikhet inte att ske på många, många år, vi trivs så bra där vi bor – men oavsett så har vi fått förtroendet att förvalta något som fanns innan vi föddes och som kommer att stå stadigt långt efter vår död.
Jag lovar att göra mitt bästa för att ta hand om huset. Och läderskorna, glasvasen, silversmyckena och linnegardinerna. Om prylar och plagg, kök och möbler måste kasseras under my watch så har jag misslyckats, så enkelt är det ju.
Eller vad tycker ni?
Väldigt lätt att glömma men precis så är det ju eftersom jordens resurser inte är oändliga.
Jag håller fullkomligt med dig! Så bra sätt att tänka.
Fint att du håller med!