Ni som hänger med mig på instagram (@mariasoxbo.se) kanske har sett att jag i fredags deltog i ett rundabords-samtal i riksdagen tillsammans med en rad andra opinionsbildare och aktivister inom olika samhällsfrågor. Vi hade alla blivit inbjudna av Märta Stenevi och Alice Bah Kuhnke (Miljöpartiet), och vi hade i förväg fått fundera kring två frågor:
- Vad ser ni för samhällsutveckling genom era plattformar? Vad säger och känner ni och era (olika) följare om samhällsutvecklingen?
- Vad vill ni att vi politiker ska ta med oss i vårt arbete utifrån det ni möter?
Regn och rusk på vägen till ett väldigt varmt samtal. Foto: Maria Soxbo
Det här blir ett långt inlägg, för jag vill gärna försöka få med så mycket som möjligt av denna intressanta dag till er. Jag försökte lyfta fem olika saker när det blev min tur, och det blev en blandning av mina egna tankar och inspel jag fått från er som följer mig:
- Människor är rädda och frustrerade, av olika skäl. Många av oss för att vi inte känner att politikerna har krisinsikt (som jag), andra för att deras livsstil hotas och för att de inte känner sig sedda i utvecklingen (exempelvis glesbygdsbor som inte har andra alternativ än fossilbil till exempel). Det blir i värsta fall en grogrund för andra problem, som utanförskap, psykisk ohälsa, främlingsfientlighet.
- Kvinnor drar ett större lass i klimatfrågan. Oroar sig mer, höjer sina röster, anstränger sig i vardagen – men släpper ut mindre, och har mindre makt än män. Vi behöver fler män som kämpar för klimatet. (På mötet var det två män och ett par fler var bjudna men kunde inte komma, men majoriteten även där var kvinnor.)
- Faktaresistensen breder ut sig. Det finns mängder av forskning på vad problemet är och vad vi måste göra, men många – individer, näringsliv och politik – hör bara det de vill höra. Detta gäller inte bara klimatfrågan.
- Varje fråga landar i ett ”vi mot dem”, polariseringen blir allt skarpare. Ska vi klara oss igenom kris efter kris måste vi hålla ihop, inte skylla på varandra och peka finger.
- Det finns inga positiva framtidsvisioner. När samhällsdebatten bara handlar om olika kriser i kombination med förbud och uppoffringar försvinner framtidstron, och det är den som bär oss genom kriserna (som jag skrev om i detta instagraminlägg, strax före mötet).
Ett inte så runt bord, men fungerade det också.
Och vad tycker jag politiker som Märta och Alice ska ta med sig ur detta? Framför allt det sista. Att skapa positiva framtidsvisioner för oss, som bygger på att vi vinner på omställningen. Och se till att dessa visioner inkluderar så många grupper som möjligt i samhället, så att polariseringen minskar. Det kan låta som att jag är naiv, men jag tror ju verkligen att de allra, allra flesta går ur omställningen som vinnare (vilket också forskning tyder på), och att väldigt få förlorar på den. Det gäller att få så många som möjligt att känna det, och där har politikerna en otroligt viktig roll.
Atefeh, Ida, Nina och Henrik på middagen efter mötet.
Med på mötet var, förutom jag själv, följande personer – och se detta som följtips om ni inte redan följer dem, för maken till drivna, smarta och samhällsförbättrande människor kan jag inte tänka mig:
- Atefeh Sebdani, som brinner mycket för barns rättigheter och just nu även skriver mycket om revolutionen i Iran.
- Amanda Oxell, som är en stark röst inom jämställdhet och inom det skeva reklamlandskapet.
- Henrik Wahlström, som blandar ”trams” (hans ord) med viktiga inlägg om framför allt psykiska sjukdomar och psykisk ohälsa.
- Sara Olsson, som är en driven greenfluencer och secondhandinspiratör, och sprider mycket information om problemen i modeindustrin.
- Negar Mottaghi, som är funkismamma och ständigt lyfter hur kämpigt det är att behöva slåss för sitt barns rättigheter till stöd.
- Hanna Bergwall, som är jurist i grunden och lyfter och förklarar en rad olika samhällsfrågor utifrån ett juridiskt perspektiv.
- Gustav Johansson, som gör vegansk matlagning tillgängligt för grupper som annars inte lockas av det.
På middagen efteråt anslöt även Nina Rung, som är kriminolog och våldsförebyggare, och Ida Östensson, som ordförande i Make Equal och just nu är aktuell med boken Allt vi inte ser.
Märta, Negar och jag.
Det som blev väldigt uppenbart på mötet är också att väldigt många frågor krokar i varandra, att Allt. Hänger. Ihop. Det var en stor utmaning att hinna med allt under dessa två korta timmar, eftersom vi alla hade så mycket inspel på varandra. Skadan polariseringen kan göra när den förstärks genom algoritmer, att faktaresistensen leder till orimliga politiska beslut , vad brist på framtidstro och desperation kan leda till och att resurser måste fördelas så att de svaga får den hjälp de behöver – eftersom de har minst möjlighet att slåss för sin rätt – var några av slutsatserna vi drog.
Jag är så tacksam för den här eftermiddagen (och kvällen – samtalen fortsatte långt efter middagen var slut, och jag begav mig inte hemåt förrän klockan var närmare 23), och det finns en sån enorm kraft i att träffa andra människor som försöker förbättra samhället. Mina batterier känns nyladdade och jag hoppas få fler möjligheter att träffa detta fantastiska gäng.
Och angående partipolitik – allt vi talade om var allmänmänskliga frågor. Från hälsa och vård till klimat, jämställdhet, inkludering och juridik. Det borde vara betydligt enklare än det tydligen är att hitta samförstånd över partigränserna när det gäller barns rätt till vård och stöd – eller en framtid på en frisk planet. Det borde gå att enas om att lyssna på forskningen, oavsett om det gäller att klimatkrisen eller brottsbekämpning. Det borde vara möjligt att stötta de som behöver, och samtidigt fatta de ibland obekväma beslut som behöver tas – för allas bästa. Det borde vara mer värt att på lång sikt bygga ett hållbart samhälle där alla är vinnare, än att bli ihågkommen som oansvariga populister.
Men ibland undrar man.
Tack Märta och Alice för att ni visar att ni vill lyssna på civilsamhället. Samtal, och framför allt förmågan att lyssna och försöka förstå varandra, är grunden till allt.
Sara, Hanna och jag.
Och så en sak till. Att höja sin röst, att stå för något, öppnar dörrar.
För tio år sedan hade jag aldrig någonsin blivit inbjudan till ett samtal i riksdagen.
För tio år sedan hade jag aldrig gjort mer för att förändra samhället och skapa förändring än att rösta vart fjärde år, och att skänka en slant då och då till olika organisationer.
Mitt engagemang började ta form 2015, och de senaste åtta åren har utan tvekan varit de bästa och mest intressanta i mitt liv – tack vare att jag blev en som engagerar sig. Jag är så glad att jag vågade göra det, att jag vågade gå utanför min comfort zone. Och är det något jag hoppas att ni som läser det här inlägget tar med er är det också det – att det alltid är värt att vilja vara en del av samhällsutvecklingen.
Hör av er om ni vill, men inte hittar en väg in i engagemanget! Jag hjälper gärna till!
