Tro det eller ej, men jag skriver detta på ett tåg – igen. Denna gång på väg till Karlstad för att dels föreläsa om greenwashing och hållbarhetskommunikation för ett helt gäng peppade representanter från det värmländska näringslivet, dels för att ha arbetsdag med Emma om Klimatklubben och andra gemensamma projekt. Vi har kontakt varje dag, men eftersom 99% av den kontakten är digital är det alltid lyxigt att ses live. Prata utan skärm emellan, så att säga.
Hur som helst – tidigare idag lade jag ut ett inlägg på Instagram om Shein och varför vi alla bör bojkotta denna kinesiska ultra-fast fashion-gigant (här, om ni är nyfikna), och det fick mig att fundera ett varv på vårt ego.
För rent krasst så publicerade jag ju ingenting nytt. Vi vet alla att fast fashion är dåligt – usla arbetsförhållanden, kortlivade trender, dålig kvalitet och enorm överproduktion. Och vet vi det, då kan det ju inte komma som en överraskning att ultra-fast fashion är ännu sämre. Det är som H&M på speed – många gånger fler plagg till ännu lägre priser i ett mycket högre tempo och med ännu sämre arbetsvillkor i de kinesiska fabrikerna. Så … varför omsätter de miljarder?
Jag tror väldigt mycket hänger ihop med vårt ego, samt med fenomenet ”intention action gap”. Vi vet vad som gäller och vill egentligen göra det rätta (9 av 10 svenskar säger sig vara villiga att ändra livsstil för klimatets skull). Vi har alltså en intention att leva hållbart (vad det nu innebär). Men – att ställa om sin livsstil kräver ”action”, alltså att vi agerar. Gör förändringar. Att vi väljer tåg istället för flyg, lagar den trasiga jackan istället för att slänga den och köpa en ny, letar upp vegorecept och motstår frestelsen att fira lönehelgen i nyköpsbutikerna och istället väljer secondhand. Bland mycket annat.
Det är egentligen inte jättesvårt – det kan jag intyga som förändrat mig på alla dessa punkter under de senaste fem åren. Men det kräver action, aktiva beslut och ibland att inte välja den allra enklaste lösningen trots att det är mest bekvämt. Och det steget är vi inte alltid villiga att ta. Det finns alltså ett intention-action gap – ett glapp mellan vad vi säger oss vara villiga att göra i teorin, och vad vi faktiskt gör i praktiken.
Det här kan förstås handla om annat än hållbarhet också. Att förverkliga en dröm till exempel. Att köpa en gård på landet och flytta kanske kräver ett startkapital, det vill säga några sparsamma år utan utsvävningar för att få ihop det som krävs. Det kan också vara svårt att få tummen ur att göra, eftersom det kräver att vi faktiskt avstår från saker. Samma med hälsomässiga förändringar, som att börja träna – det kräver att vi faktiskt utsätter oss för en ansträngning istället för att lägga oss i soffan som vi brukar.
Så det är ena förklaringen, vi människor är helt enkelt funtade så att bekvämligheten ibland trumfar över vilja och förändringslust. Den andra förklaringen tänker jag däremot är en mindre smickrande sådan. Jag tror helt enkelt att vi anser oss vara värda att leva ett liv över planetens gränser – till och med om det sker på bekostnad av andra människors väl. Because we’re worth it.
Varför skulle vi inte välja flyget före tåget, när det är snabbare, billigare och enklare? Vi är värda både solsemestern och smidigast möjliga väg till resmålet, efter en mörk och lång vinter, mycket på jobbet och deppiga tider!
Och:
Varför skulle vi inte köpa femton nya plagg från Shein, när det innebär att vi kan förnya garderoben till betydligt lägre kostnad? Vi är värda att känna oss fina, och efter den här hutlösa vintern med höga elräkningar och dyra matpriser måste vi så klart få fynda!
Problemet med resonemanget är förstås att om vi är värda det här så måste ju rimligt vis alla andra människor på jorden också vara värda det. Och tänker vi den tanken vidare så inser vi att de allra, allra flesta i dagsläget inte har råd att leva som vi gör. Och hade alla människor samma resurser som vi så skulle det rent krasst inte finnas några Sheinkläder för 30 kronor att köpa – eftersom ingen med vår ekonomiska ställning skulle acceptera att arbeta 17 timmar om dagen under vidriga förhållanden för en lön som inte går att leva på.
Så att vi kan köpa så billiga plagg beror helt enkelt på att andra inte kan göra det. Och det är det systemet vi upprätthåller genom att fortsätta shoppa från Shein (och annan fast fashion/design).
Jag kan tänka mig bättre saker att finansiera med mina pengar än den orättvisan, faktiskt. Hur känner ni?
Flott erbjudande till ”modebloggare” via Sheins sajt. Med viss modifiering av mig.
Så himla sant! Kände detta så tydligt för drygt ett år sen när jag hamnade i en hetsk debatt om hållbara livsval varpå alla argument från motsidan i mina öron lät så sjukt egoistiska ”man måste ju få njuta av livet” ”jag blir ju deppig om jag inte får åka utomlands varje vinter”. Tror det delvis grundar sig i okunskap också men ja jag har svårt att acceptera att man anser att man har ”rätt” till så mycket bara för att man råkade födas i Sverige där vi har så många möjligheter.
Ja, precis så känner jag också. Det är KLART att jag också kan exempelvis längta till solen i februari när slask, vabb och mörker är vardag. Men det känns bara bortskämt och väldigt världsfrånvänt att använda en årstid som dessutom drabbar alla svenskar på ungefär samma sätt som argument för varför vi ska få släppa ut extra mycket – när inte ens alla svenskar har råd med det.