När jag började jobba med Klimatklubben kändes det som att världen bestod av två typer av människor. Klimatmedvetna och klimatförnekare. Och målet var att konvertera förnekarna till ”rätt sida”.
Med tiden insåg jag att det inte är så svart eller vitt, utan istället är allt en enda lång gråskala. Ja, det finns ytterligheter – klimataktivister och forskare i ena änden, klimatförnekare i den andra. Men därimellan finns den stora majoriteten, i olika nyanser av grått. Det är personerna som källsorterar supernoga och köper ekologiska tomater, men åker på semester till Medelhavet och köper nya, dyra kläder från märken som marknadsför sig med hög kvalitet, tidlös design och ekobomull. Det är personerna som älskar byggnadsvårdens linoljefärg och vackra naturmaterial, men byter bostad vart tredje år och alltid totalrenoverar allt. Och så vidare.
Är det okej att renovera kök vart tredje år, om materialen är gedigna och påkostade? Foto: Shche Team/Unsplash
I Sverige är det här stora mellanskiktet inga klimatförnekare. De vet mycket väl vad forskarna säger, och tvivlar inte på att vi eldar för mycket fossila bränslen. De vet att kinesiska ultra fast fashion-jätten Shein är förkastligt, och väljer gärna vegetariskt och närodlat på tallriken. De vill oftast väl, utan tvekan. Men när regnet öser ner över den svenska sommaren kikar de snabbt in på resesajterna och hittar en restresa till Medelhavet, gärna till något hotell med hög svansföring på hållbarhetsområdet.
Jag skriver ”de”, men jag kan lika gärna skriva ”vi” förstås. För jag har absolut hört till den här gruppen i väldigt många avseenden. Och jag tror att det här sladdandet mellan ohållbara livsstilsval ena dagen och nitisk omsorg om miljön i andra absolut kan vara ett steg på vägen mot större insikter och livsstilsförändringar – även om det tyvärr oftast går alldeles för sakta.
Det är lätt att välja en ekogurka före en vanlig, så det steget är de flesta villiga att ta redan idag. Men att avstå från turkosa hav – eller boka en tågresa som tar längre tid och ofta är dyrare för att komma dit – är liksom en för hög tröskel. Kunskapen om varför det vore bättre att ta tåget – eller semestra i Sverige – finns, men inte kraften, motivationen och insikterna som gör att man orkar motstå normen, bekvämligheten och lockelsen.
Ett turkosblått hav – denna gång utanför Korsika. Foto: Bernd Dittrich/Unsplash
Det här är inte en text tänkt som en pekpinne från mina höga hästar. För jag har också fortfarande klimatbovar i mitt liv, som att jag vägrar ge upp mitt sommarparadis på Gotland trots att jag måste ta en utsläppande färja dit eller att jag fortfarande äter animalisk ost i en utsträckning som inte kan anses hållbar med tanke på klimatavtrycket. Ingen är perfekt, och vi behöver inte fem personer som lever perfekt – vi behöver miljoner som rör sig i rätt riktning.
Istället lyfter jag det här för att det är så lätt att utmåla klimatförnekaren som den stora fienden. Det stämmer inte, för även om klimatförnekare ofta är högljudda så är de få – i Sverige bara omkring 6%. Det innebär att även om vi skulle konvertera varenda klimatförnekare i Sverige till klimataktivist skulle skillnaden för klimatet vara ganska marginell. Den stora massan av befolkningen – genomsnittssvensken – skulle fortfarande leva långt utanför planetens gränser. Och även om de stora, utsläppande och giriga fossilföretagen är de verkliga bovarna i sammanhanget, så kan vi inte bortse från att vi som individer också har ett ansvar. Att hjälpa till och bidra till lösningen, istället för till problemet. (Det handlar trots allt om att stå på planetens sida, istället för på fossiljättarnas.)
Vi måste alltså rikta blicken mot det som i valsammanhang säkert skulle kallas ”soffliggare”. De som vet vad som händer och har hyfsad koll på vad som är rätt och fel att göra – men ändå väljer att blunda och fortsätta i gamla hjulspår. Som inte är onda människor, som gärna vill göra rätt om det är lätt – men som inte vill ge upp saker som ”alla andra” gör, och som tycker att livet är för kort för att inte shoppa loss på rea, utforska världen och ha ett nyrenoverat kök. På den här gruppen biter förmodligen inte mer kunskap, för de vet ju egentligen redan tillräckligt mycket för att agera. Så hur når vi dem?
Uppdatera garderoben – okej om man väljer ”fina” märken? Foto: Thom Bradley/Unsplash
Jag har så klart inte alla svaren, jag tycker att det här är supersvårt. Det kliar i mig att inte skrika åt bekanta som flyr till solen eller inleder årets helrenovering mitt under brinnande klimatkris, utan att försöka lirka med fakta, pepp och tips. Frågan är bara – har vi tid med det? Hur länge kan vi använda silkesvantarna för att inte uppfattas som skammande? Jag vet inte.
Men jag vill uppmana ALLA att lyssna på – och sprida! – Maria Wolrath Söderbergs fantastiska sommarprat, som mitt i prick berättar om hur vi resonerar för att slippa hantera klimatkrisen på ett skarpt, roligt och relaterbart sätt. Hon har dessutom förslag på hur vi kan få fler att få krisinsikt och lämna sofflocket. Lyssna, få nya insikter och dela gärna sommarpratet vidare till alla som behöver höra det – det vill säga i princip alla svenskar. Det ska jag göra.
Vill också tipsa om Vardagsrasismens inlägg om detta, och kommentarsfältet där. Intressant läsning.
Hur tänker ni kring den stora massan i mitten? Känner ni er som en del av den? Vill ni lämna den? Har ni hittat fungerade sätt att nå fram till den?
Att den allmänna uppfattningen (rätta mig om jag har fel) fortfarande är att det är den som påpekar ett orimligt beteende som beter sig dåligt är helt sjuk. Det går bra att fräsa på och förstöra för oss alla men att påpeka det är inte okej. Vi måste en gång för alla komma ifrån tanken att källsortering och oblekta kaffefilter kompenserar för Thailandsresan. Missuppfattningen att ekologisk mat har en mindre klimatpåverkan jämfört med konventionellt odlad mat måste bort bort bort. Jag känner hopplöshet när jag tänker på den stora massan i mitten.
Ja, när vi ser tillbaka på den här tiden kommer vi nog att häpna över vilka som blev utskällda, så att säga. Jag är lite osäker på det du skriver om ekologisk mat i det här sammanhanget dock? Ja, det är inte helt oproblematiskt att odla ekologiskt eftersom det ofta kräver större markytor exempelvis, men nyttan i att odla ekologiskt för den biologiska mångfalden är enorm (en ekogård har i snitt 30% fler arter än en konvetionell) och en rik biologisk mångfald är otroligt viktig för att bekämpa klimatförändringarna. Konstgödsel från konventionell odling bidrar dessutom med stora utsläpp, ekogårdar är mer effektiva kolsänkor tack vare mer organiskt material i marken samt att energiåtgången ofta är lägre inom ekologiskt jordbruk. Sä även om klimatpåverkan per vara inte skiljer sig så mycket mellan eko och konventionellt (skillnaden är större om man mäter per ytenhet), så för eko ändå med sig väldigt många fördelar som har betydelse för klimatet.
Tack för det här inlägget! Önskar att alla läste och vågade stanna upp och ärligt reflektera och ta in att det faktiskt inte räcker att konsumera ”fint”. Tack för att du också erkänner vad du identifierat som dina laster i strävan efter att leva ett mer klimatmedvetet liv. Det för det lättare för mig att våga titta på mina egna mörka fläckar och försöka tänka lösningsorienterat snarare än att fortsätta strutsbeteendet.
❤️
Du har utan tvekan större kunskaper inom området och jag skjuter från höften här men vad jag ser är att äta ekologiskt av många fortfarande räknas in som en kompensation för andra koldioxidrika aktiviteter. Som jag förstår det är just koldioxidutsläppen det stora hotet vi står inför och om jag fattat det hela rätt så är koldioxidutsläppet inom de två sätten att producera mat ganska lika? Att ekologisk mat också är en klassfråga gör det för mig mycket problematiskt, vi måste hitta ett sätt att producera mat som alla har råd att äta och vars gemensamma utsläpp är så låga som möjligt samtidigt som de (så mycket som vi har råd) tar i beaktande biologisk mångfald och annat positivt som ekologisk odling idag bidrar med. Jag tror tyvärr att vi befinner oss i en situation där även goda mål som att bevara hotade arter ibland måste ställas mot viktigare mål som att minska koldioxidutsläppen. Det tragiska är att allt det här gör vi för att visa att vi har samlat ihop tillräckligt många slantar för att konsumera minst lika mycket och helst lite mer än den grupp vi jämför oss med. Det är så sorgligt för det kostar så mycket för oss alla och det ger så lite äkta värde. Tänker på det varje gång jag hör om gängkriminella barn som skjuter ihjäl varandra för en Guccikeps och att det stora mellanskiktet gör i princip samma sak mot sina egna barn. Hoppas verkligen att det är vi ”alarmister” som får skämmas när vi har facit på hur det gick med klimatkrisen men just nu ser jag inte så mycket som pekar mot det. Kämpa!
Hej Fredrik, ah – nu är jag med på ditt resonemang! Jag håller med, ”kontotänkande” är väldigt vanligt. (Rekommenderar Maria Wolrath Söderbergs sommarprat om just detta.) Att äta ekologiskt eller källsortera blir en ursäkt för att sen resa eller shoppa.
Jag håller med om att det är problematiskt att ekologisk mat också är dyrare (ofta, men inte alltid), och där borde det ju egentligen finnas statliga subventioner så att bönder som tar steget mot ekologiskt inte får ÄNNU svårare att försörja sig.
Håller helt med dig!