3 tankar om städer, bilar och ljud

Jag bor förvisso i ett villaområde i en kranskommun till Stockholm, så att kalla mig stadsbo är kanske att ta i – föreställer mig att man bor mitt i city i lägenhet då? Men med sån närhet till stan som jag har (en kvart med pendeltåg) vet jag ändå rätt mycket om hur det är att röra sig i huvudstaden på daglig basis. Och här kommer lite samlade tankar kring det – huller om buller.

Bilfria städer – från avskydd tanke till älskad verklighet

Enklare att ordna loppistradition på gatan om vi slipper bilarna. (Detta är egentligen inte en helt bilfri gata i Lübeck, men mycket få bilar generellt i stadskärnan så den fick illustrera!) Foto: Maria Soxbo

Vad händer om bilar blir förbjudna i stadskärnorna? Kanske är det att vi har svårt att föreställa oss annat än tomma gator och parkeringar, som gör att vi ofta hatar idén – tills den är genomförd. Vi kan väl kolla på några lyckade exempel:

• Pontevedra, Spanien. En av de första städerna som verkligen genomförde bilfrihet, vilket lett till att ingen dött i trafiken sen 2011 – och 15 000 nya invånare sökt sig hit.
• Ljubljana, Slovenien. Skapade en modell som fler städer kunde ta efter, och numera kan få invånare tänka sig bilar i stadskärnan.
• Barcelona, Spanien. Inviger ”superblock” efter ”superblock” (alltså områden om 3 x 3 kvarter där innergatorna är bilfria) och målet är över 500 stycken innan 2030.
• Freiburg, Tyskland. Ledande i omställningen, där minskad biltrafik varit en av nycklarna.
• Gent, Belgien. Nådde sina mål för 2030 kring minskad biltrafik redan 2019.

Vi stressar fram istället för att ”hänga”

Den omgjorda parkeringsplatsen i Lübeck – numera en urban oas. Foto: Maria Soxbo

Jag läste en så intressant artikel om hur det visar sig att fotgängare i ett antal amerikanska städer gick i snitt 15% snabbare på gatorna år 2010 jämfört med 1980. Varför vet man inte riktigt, förmodligen är det en kombination av saker.

• Att invånarna i just de områdena hade fått bättre ekonomi (och därmed tyckte att deras tid var mer värdefull, dvs att ta sig från A till B skulle helst ske effektivt eftersom tid är pengar).
• Att mobiltelefonen och sociala medier hade slagit igenom, det vill säga folk började hänga mer online än i offentliga miljöer.
• Att kafékulturen vuxit, så att de som ville hänga med varandra snarare klev in på ett kafé och fikade än att snacka loss på gathörnet.
• Men också – en gryende ensamhet bland människor, som gör att vi blir mer isolerade från varandra.

Det intressanta är egentligen inte orsaken till varför folk går snabbare, utan vad det i sin tur leder till. I artikeln jag länkar till ovan beskrivs hur städer har en unik förmåga att skapa möten mellan människor, men också att det hänger på att vi får tillfällen att stöta ihop med varandra och utbyta några ord. Om alla har allt mer bråttom kanske de här kontaktytorna försvinner? Att de ytor i en stad som vi kan mötas på – torg, trottoarer, gathörn, parker – blir mer av genomfartsleder än mötesplatser. (Och här känner jag väl själv att det också kan hänga ihop med att bilnormen vuxit sig så stark. Inte så mysigt att stå och snacka i avgas och buller, eller med risk för att bli påkörd.)

Att vi bytt snickesnack på gatorna mot fikastunder inomhus kan i sin tur också leda till att vi i allt högre utsträckning bara träffar folk som liknar oss själva. Hög- resp låginkomsttagare fikar inte på samma kaféer av naturliga skäl (hej latte för 65 spänn). Och när allt kostar pengar blir vissa dessutom helt uteslutna från den typen av möten. Här riskerar städernas styrka som ”smältdegel” av människor av olika bakgrund, etnicitet och klass tappa sin kraft, om vi istället delar upp oss allt mer. Gentrifiering steg för steg.

En pusselbit för att komma till rätta med det här är just att plocka bort bilar och förse det offentliga rummet med sittplatser (istället för att kallsinnigt plocka bort dem för att hindra hemlösa från att lägga sig och sova). Helt enkelt tänket som Lübeck som jag och Emma besökte i höstas hade gjort, där en före detta parkering blivit en urban trädgård med massor av sittplatser och hörnor att hänga i. Helt gratis, härligt och ett perfekt tillfälle att byta några ord med en främling. Citat från artikeln:

People tend to sit most where there are places to sit.

Städerna behöver sänka takten – och volymen

Visst behöver vi lite mer tysta – och gröna – rum även i städerna? Foto. Maria Soxbo

Okej, så om första tanken handlade om en bubblande trend kring att plocka bort bilar (och de positiva effekterna kring det). Och den andra tanken handlade om att vi behöver återerövra städerna för mänskliga möten (vilket färre bilar kan bidra till). Så handlar min tredje tanke om ljudvolymer.

Det är naturligtvis mer ljud i en stadsmiljö än på landsbygden, det går inte att komma runt. Även om vi skulle plocka bort varenda bil skulle ljudet av tusentals fotgängare, cyklister, dörrar som öppnas och stängs och så vidare bidra till en ljudmatta som definitivt är mer högljudd än landsbygdens.

Men! Jag har också läst en intressant artikel om hur viktig tystnad är för vår hälsa. Under de senaste tre decennierna har ljudvolymen i urbana miljöer stigit med 0,5-1 decibel per år, alltså 15-30 decibel totalt. (Tänker tillbaka på filmen A quiet place jag såg nyligen, som inleds med textremsan ”New York gives off an average of 90 decibels, which is the sound of a constant scream.”) Det hänger väl delvis ihop med att städerna växer, vi blir fler och fler som … tja, låter. Men också med bilar förstås, så återigen – bilfria städer skulle göra gott på så många sätt.

(Intressant kring vikten av tystnad också – ju högre volym olika miljöer har, desto jobbigare har fler arter än människan det. Fåglar behöver till exempel sjunga högre för att överrösta bullret när de häckar eller behöver varna varandra, vilket kräver mer energi. Som vanligt drabbar människans påhitt fler än oss själva.)

Summa summarum?

Jag tror hela omställningen är en win/win, det vet ni ju. Och tankarna ovan är ett exempel på det.

Vi behöver sänka utsläppen, och att minska antalet bilar är en viktig pusselbit i det. På köpet kan vi få trevligare stadsmiljöer som främjar mer av det vi faktiskt gillar med att bo i städer – ett myller av spännande människor och livsöden vars vägar kan korsas på alla möjliga sätt, kanske bara genom att vi råkar krocka i ett gathörn. Fler kostnadsfria, mysiga ytor att hänga på skulle kunna bidra till att vi känner oss mindre ensamma, och dessutom överbrygga klassklyftorna om inte allt umgänge längre kräver en stor plånbok.Dessutom skulle färre bilar innebära sänkt ljudvolym i städerna, vilket gynnar både människors hälsa och andra arters överlevnad.

Alltså hallå, vad väntar vi på?