Efter att ha suttit en hel natt och följt nyhetsflödet från Paris så är det svårt att blogga om något annat. Det är så obegripligt – och samtidigt uppenbarligen så obehagligt enkelt – att lamslå en hel värld genom att beväpna en handfull människor och släppa lös dem i världens mest romantiska stad. För andra gången på ett år är Paris i sorg. Och världen med dem.
Tack och lov är mina vänner och bekanta som finns i Paris i trygghet och vad jag vet har ingen jag känner drabbats, så jag sörjer nog mest över att det just nu känns som att världen skakar. Att människor som flyr från ondskan sedan riskerar möta den igen, i sitt nya hemland. Var finns tryggheten? Här. Än så länge. Trots främlingsfientlighet, gränskontroller och bränder. Jag kan bara hoppas att det snart vänder, att 2015 inte avslutas lika nattsvart som det just nu känns.
Just nu är mina tankar i Paris – av naturliga skäl. Det är lättare att relatera till skräck i ett land som liknar vårt, så enkelt är det. Men vi får inte heller glömma att IS mördade ytterligare 43 människor bara något dygn innan Paris, och ytterligare ett hundratal ett par dagar innan dess, i Beirut. Det har vi knappt fått läsa om i medierna, de terrordåden följdes inte av hashtags, livenyhetssändningar och minnesstunder världen över. Men varenda en av människorna som dog där hade också vänner, familjer och framtidsdrömmar. De var också oskyldiga offer för terrorn.
Jag tänder ljus för alla som fått sätta livet till den senaste veckan, oavsett var de dog, och i stället för min vanliga lördagsgodispåse av lättsamma länkar så vill jag dela en enda läsvärd och väldigt inspirerande artikel som jag hoppas får så stor spridning det bara går – bland hjälpsamma, nyanlända, främlingsfientliga, politiker och myndigheter. Och så ska jag pussa lite extra på mina barn, som ligger trygga och sover i ett land som haft fred i 201 år. Jag hoppas så innerligt att de får chansen att växa upp i en värld som känns lite mer hoppfull än vad den gör just nu. <3
Foto: Maria Soxbo/Husligheter
