Jag är inte den enda som uppmärksammat att Santa & Coles vackra Cestita dyker upp precis ÖVERALLT just nu. Vilket ledde till en intressant diskussion om hajpade designpryttlars livslängd – om något man själv drömmer om att investera i plötsligt står i var mans hem, vill man fortfarande ha det då? Nej, tycker Frida som stryker just Cestita från önskelistan efter den senaste tidens överexponering.

Santa & Coles Cestita. Foto: Pressbilder
Jag tycker tvärtom. Visst svider det lite för egot att inse att man inte alltid är så originell i sin smak, men hyllad design och designklassiker har ju nått sin status just genom att vara BRA design. Inte konstigt att många stylister använder Cestita och andra lampdelikatesser för att pimpa rum med, inte konstigt att var och varannan väljer att äta frukost sittande på en Myran-stol, inte konstigt att fredagsbuketten gör sig så bra i en Dagg-vas. De är ju snygga! Det tycker jag fortfarande, trots att Myran överexponerats å det grundligaste under de senaste 5–10 åren, trots att Dagg (som således står kvar på min önskelista) nästan älskats sönder i bloggosfären och trots att Cestita alltså syns överallt.
Tremånadersregeln kör även jag med, det vill säga jag väntar alltid med dyrare köp minst ett par månader för att vara säker på att det inte är någon kortlivad förälskelsefluga utan en långlivad kärlek. (Därför hamnar varken mässingsananaser eller koraller i min shoppingkorg – de ser coola ut på bild just nu, men har ingen potential i längden för mig – och säkert inte för de flesta av er andra heller.) Och självklart kollar jag om det finns exemplar på secondhandmarknaden innan jag slår till på en ny.
Poängen är att de där prylarna som verkligen fångat mitt hjärta, de fortsätter jag att drömma om oavsett hur många varv de cirkulerar i bloggsvängen. Jag ser det som att min personliga smak ska ”hålla” för eventuell överexponering och om kärleken består tre månader senare (när blogghypen svalnat) så kvittar det verkligen hur många andra som fallit för samma grej. Saker jag verkligen älskar måste ju kunna vara lika fina oavsett om det bara är jag som gillar dem eller om ALLA gillar dem. Och faktum är ju – om kärleken består även efter att något blivit totalt överexponerat så borde det vara äkta kärlek, right?
Vad tycker ni?




































