Ibland blir inte allt som en hade tänkt sig.

Idag skulle jag och Emma egentligen ha hållit i vår första ordinarie klimatlunch. Vårt sprillans nya digitala koncept, som vi tänkte skulle kombinera nytta med nöje. Nytta för oss i form av nya, små intäkter i en tid då stora intäkter – i form av föreläsningar, workshops, bloggsamarbeten och klimatfrukostar – försvunnit. Nöje för alla inblandade i form av ett nytt, spännande sätt att jobba på och förhoppningsvis ett sätt att göra mångas hemmajobbarluncher lite mer kreativa och sociala. Win/win, tänkte vi peppat och satte igång.

Foto: Maria Soxbo

Men, så blir det inte. Intresset för klimatlunch var jättestort inför den första testlunchen, när webinaret var gratis. När det nu däremot kostade en liten slant sjönk intresset markant. Så pass mycket att vi faktiskt ställer in, för hur roligt vi än tycker att det är att genomföra detta så måste vi samtidigt kunna försörja oss. Och gratis är gott för alla utom den som arbetar gratis, så att säga.

Vem vet, kanske handlar detta bara om dålig tajming. Att lansera något nytt med relativt kort varsel veckan före löning mitt i coronakrisen var kanske för svårt. Och i en orolig tid sjunker förstås betalningsviljan, det förstår vi också. Så vem vet, kanske kommer vi att plocka upp och damma av den här idén igen längre fram, under andra omständigheter. Vi får se.

Foto: Maria Soxbo

Och vissa idéer flyger helt enkelt inte, så klart. Alla kan misslyckas, detta är varken första eller sista gången som jag gör det. Däremot har den här upplevelsen triggat igång något annat hos mig. Funderingar kring framtiden, och inte bara min egen utan egentligen framtiden för alla oss som helt eller delvis försörjer oss på att skapa innehåll för digitala kanaler. Är det kanske dags nu att lyfta frågan om vem som egentligen ska betala för allt innehåll vi vant oss vid att få serverat gratis varje dag?

För faktum är ju att alla de tusentals dagliga inlägg som inte är reklammärkta har skapats av någon begåvad person – oftast en kvinna – genom obetalt arbete. Ett sponsrat inlägg kan ibland innebära en fin intäkt för en bloggare, absolut. Men om vi tar de pengarna och sprider ut dem över allt osponsrat innehåll i samma blogg, då blir det plötsligt en timlön som blir ganska svår att livnära sig på för de allra flesta. Lite som att rörmokaren skulle få betalt av var tionde, femtionde eller hundrade kund, och förväntas jobba gratis hos alla andra. Att teatern bara skulle ta inträde var tionde, femtionde eller hundrade föreställning, och bjuda på resten. Det är få förunnat att kunna arbeta på det sättet.

Foto: Maria Soxbo

Så vad är lösningen? Ju mer jag tänker på det, desto märkligare känns det nämligen att jag kan konsumera så vansinnigt mycket innehåll utan att betala en krona. För det gör jag inte idag. Inte en spänn lägger jag på att ta del av alla dessa recept, proffsfoton, pyssel, inspirationsinlägg och kunskapsspäckade texter. Trots att jag mycket väl vet hur mycket tid, kraft och passion som krävs för att leverera allt detta. Inte heller tar jag betalt av er som följer mina kanaler på något vis.

Missförstå mig rätt, jag vill egentligen inte att mina kanaler ska kosta pengar att följa. Jag tycker att det finaste med bloggosfären är att den är demokratisk. Att alla med tillgång till internet kan följa vem de vill oavsett samhällsklass, bakgrund och inkomst. (Innehållet kan ju däremot provocera den som inte har samma möjligheter som andra förstås, men en annan fin grej med sociala medier är att det är fritt att följa – och att avfölja.)

Och naturligtvis är det ett privilegium att kunna arbeta med sånt här över huvud taget, det är jag övertygad om att alla mina bloggkollegor också tycker. Men om vi någonstans utgår från att så många som möjligt ska kunna försörja sig på något som de älskar att göra, oavsett om det är att skriva böcker, klippa hår, meka med bilar, lära barn att läsa, ta hand om skadade djur eller att laga mat så är detta ju precis som allt annat en sorts jobb. Och de flesta av oss i bloggosfären gör dessutom fler saker vid sidan om bloggandet, för att kunna försörja oss.

Samtidigt har jag aldrig fått så mycket hurrarop som när jag skärpte min annonspolicy, tog bort alla adlinks och begränsade antalet tänkbara annonsörer till en liten, hållbar skara. Att begränsa mina inkomster gav mig er kärlek, men den betalar ju inte hyran. Samtidigt är det ett beslut som får mig att må bra. För jag vill inte att mina kanaler ska driva konsumtion, även om jag skulle tjäna mer pengar på det. Drömmen för mig är ju att kunna lyfta de allra bästa företagen helt gratis istället, för att de förtjänar att överleva och för att de bidrar till att göra världen mer hållbar. Men vem ska då betala min hyra?

Foto: Maria Soxbo

Nu står förmodligen jag, och ganska många andra, influencers och bloggare vid något slags vägskäl. För över en natt försvann de flesta av de intäkter vi brukar räkna med. Företagens marknadsföringsbudgetar frös inne, workshops, föreläsningar, samarbeten, banners – det allra mesta har gått upp i rök. Trots att många av oss har mer trafik än normalt, nu när många följare letar förströelse för att ta sig igenom karantänvåren.

Intäkterna kanske återuppstår framåt hösten om vi bara håller ut, men ingen vet. Och fram tills dess har vi fortfarande följarskaror som förstås förväntar sig uppdateringar i samma takt som vanligt. Just nu slår till exempel fantastiska skaparbloggar och pysselkonton all time high-besöksrekord tack vare Corona – men tjänar mindre pengar än någonsin, på grund av Corona.

Och var jag än tittar på Instagram just nu bjuds det på underbara, intressanta live-sändningar – som är helt gratis, trots att innehållet inte sällan motsvarar föreläsningar som hade kostat tiotusentals kronor att arrangera. När allt vi gjort live och tagit betalt för flyttas till den digitala världen måste det plötsligt erbjudas utan kostnad, för sånt är det system vi byggt upp.

Foto: Maria Soxbo

Och möjligen är det läge för en omställning på fler än ett sätt ändå? Kanske blir den här krisen en vändpunkt för synen på ”konsumtion”? Vi vet ju innerst inne att vi inte kan shoppa kläder, kuddfodral, möbler och prylar i den takt vi vant oss vid, planeten håller ju inte för det.

Så istället kanske vi ska vänja oss vid tanken på att konsumera andra saker? Inspiration kring hur livet kan levas, kunskap kring allt från matlagning och odling till hållbarhet och skapande, kultur, tankeväckande texter som kan göra oss klokare, tips på guldkanter på tillvaron, lifehacks … ja, allt det där som gör att vi kan navigera oss fram genom livet och njuta av det längs vägen.

Foto: Ruben Nero

Och där skulle ju jag och alla mina makalöst skickliga bloggkollegor kunna bli länken mellan ”gammelkonsumtion” (= villighet att betala för prylar vi vill unna oss) och ”framtidskonsumtion” (= villighet att betala för andra värden vi  vill unna oss).  För är det något vi kan så är det ju att skapa innehåll som många vill konsumera. Och helt ärligt, med tanke på att i princip hela bloggosfären består av kvinnor – har vi inte gratisjobbat tillräckligt genom historien? Är det inte dags att vi får betalt nu? Att vi TAR betalt?

Emma gick redan i dessa tankar sedan närmare ett år tillbaka, och står redo att börja laborera med patreon-modellen (att ge mervärde till de bloggläsare som är villiga att betala för hennes innehåll). Jag håller alla tummar för att hon lyckas. Elin och Sara är två andra bloggare som redan är igång med betalväggar. De banar förhoppningsvis väg för att inte ytterligare ett utpräglat ”kvinnoyrke” ska bli en ekonomisk fälla för den som väljer det.

Och det blir också win/win! För på detta vis slipper deras följare översköljas av reklambudskap. Innehållet kan skräddarsys ännu mer efter följarnas önskemål och bli ännu bättre. Samtidigt som fler multiskickliga yrkespersoner (för ja, att skriva, styla, fota och paketera är yrken, precis som kock, trädgårdsmästare, kreatör och alla andra yrken som ”döljs” bakom samlingsnamnet influencer) kan få betalt för sitt arbete.

Är det detta som är framtiden? Jag vet inte. Och jag har inte fattat några beslut alls kring min egen framtid än.

Jag vet bara att även i en hållbar värld måste det gå att försörja sig, inte minst som kvinna. Allt annat vore ohållbart. Och jag tror och hoppas att såna röster som min och Emmas, som sätter hållbarhet i fokus, fortsätter vara en viktig del av bloggosfären på ett eller annat sätt.

Hur går era tankar?

Ett par kilometer från mitt hus kämpar människor för sina liv och redan utmattad sjukvårdspersonal går på ännu ett evighetslångt skift bakom tättslutande visir och varma skyddskläder. Några kilometer åt andra hållet byggs ett enormt fältsjukhus i mässhallar som bara för några månader sedan bestod av tjusiga montrar med årets design. Inne i staden kämpar restauranger, butiker, hotell, taxichaufförer, småföretagare, ja till och med Skansen för sin överlevnad. Över hela landet har tiotusentals människor förlorat hela eller delar av sin försörjning, drabbats av sjukdom själva eller förlorat en anhörig.

Foto: John Mark Smith

Och mitt i allt detta är det … vår? Utanför mitt ännu oputsade fönster kvittrar fåglarna. Solen flödar in och belyser alla dammtussar under skåp och längs golvlister. Vantarna lämnas hemma, det vankas glasstrut på altanen och i fönstren gror luktärtssådden. Det doftar nybakat, nu när jag jobbar hemifrån hinner jag slänga ihop en kaka ibland. Det är nästan som vanligt så här års. Fast ändå inte.

Det är nästan som vanligt så här års. Fast ändå inte.

Jag förstår inte riktigt hur jag ska känna just nu. Jag har förlorat majoriteten av vårens planerade inkomster, men mina företag har inte gått omkull. Jag har ställt in ett kalas och två planerade tåg- och färjeresor, men jag har fortfarande ett tryggt hem att tillbringa min tid i. Jag har varken träffat mamma eller mina svärföräldrar sedan ifjol och vet inte alls när det kommer att bli möjligt att återse dem, men än så länge är alla i familjen friska. Och världen har stannat så att klimatet får en liten, liten andhämtningspaus, men pausen sker på bekostnad av människors liv och försörjning.

Å ena sidan, å andra sidan.

Foto: Kiwihug

Får vi ens vara glada nu? Tacksamma? Är det okej att njuta av något – stort som litet – eller är vi okänsliga då?

Får vi driva med oss själva och skämta om vår egen lappsjukhet och karantärsfrisyr, när andra står på ruinens brant? Får vi bry oss om (och sörja) värdsliga saker som inställda släktkalas, påskresor och kompismiddagar, eller trampar vi på riktig sorg då?

Det är lite som att vi blivit fabriksåterställda, och plötsligt börjar värdera mänsklig närhet

För det finns ju ändå något fint med att vi får lite perspektiv igen, och inser att mycket av det vi tagit för givet – som för bara några veckor sedan var helt normalt – nu är helt befängt. Det är lite som att vi blivit fabriksåterställda, och plötsligt börjar värdera mänsklig närhet, de små guldkanterna i form av restaurangbesök och att få krama de vi älskar igen. Så där som vi kanske gjorde innan vi hamnade med huvudena i det blå och började värdera en attraktiv lifestyle högre än det mesta. Reset-knappen kanske inte bara gäller näringslivet, utan också oss själva?

Och sen, när vi sörjt våra värdsliga förluster färdigt och landat i att allt nog blir okej ändå – får vi vara glada när vårsolen värmer nästippen då? Fast det inte är över än?

Foto: Aaron Burden

Det är så himla mörkt nu, trots solkatter på köksgolvet och krokusar längs husväggen. Vi är bara i början på något som vi inte vet när det tar slut. Som slår olika hårt mot olika människor. Som påverkar oss alla. Och det är en svår tid att navigera i.

Har det någonsin funnits en tid då det är okej att njuta av hemmafix, odling och pyssel så borde det ju vara just nu.

Men jag tror ändå att vi måste få skratta, njuta och trivas när tillfällen ges, vid sidan om all sorg, saknad och respekt för virusets konsekvenser. Pyssla, städa, odla, leka, träna, läsa, baka. Och förstås skänka en tanke till de som INTE kan göra det. Som måste bära upp samhället just nu, och dygnet runt. Kanske kan vi bidra till avlastning på något sätt, även om vi själv inte har rätt kompetens? Handla åt den äldre grannen, swisha kaféerna som ordnar frukostar och matlådor åt läkare och sjuksköterskor och framför allt #stannahemma för att lätta bördan och minska riskerna för alla de som inte kan göra just det. Har det någonsin funnits en tid då det är okej att njuta av hemmafix, odling och pyssel så borde det ju vara just nu.

Det pågår något som vi inte kan styra. Vi får alla göra vad vi kan för att hålla oron i schack, hjärna och kropp sysselsatta och få tiden att gå. För tiden, även denna tid, är ju fortfarande livet. Ta hand om er.