Häromdagen lade jag ut en omröstning på insta stories, där jag skrev att den här våren fått mig att börja inse hur en optimal livsmix (fördelningen jobb/fritid/ideellt arbete osv) skulle se ut för mig. Vill ni att jag bloggar om det, undrade jag – och för första gången någonsin fick jag 100% JA. Inte en enda av er som lade en röst tyckte att detta var för off topic för denna gamla inredningsblogg som allt mer handlar om annat.

Så kul att höra att ni vill att jag bloggar om sånt, för jag känner allt mer att bloggen också fyller en ny roll för mig nu – ett ställe att ösa ur tankar och sedan få reaktioner på dem. En grogrund för diskussioner och insikter, liksom. Som med inlägget om att ta betalt häromdagen. TACK för all feedback på det!

Så okej, livsmix! Den här våren har ju varit den första ”lugna” jobbvåren på evigheter. Efter att vi hade lämnat Klimatasken till tryck tog corona-krisen fart och vips blev kalendern ekande tom. Läskigt så klart, att plötsligt inte riktigt veta hur eller när pengarna ska komma in. Och ovant att inte ha massor av möten, deadlines och inbokade föreläsningar att hugga tag i varje vecka.

Dessutom ska ju alla som kan jobba hemifrån, så det har jag så klart gjort nästan varje dag. Så, där har ni förutsättningarna. Nu kommer lite insikter, huller om buller. Det blir långt, så hämta en kopp kaffe eller nåt?

(Och ja, innan ni börjar läsa – jag ÄR sjukt privilegierad som kan ägna denna märkliga tid åt att reflektera, istället för att kriga inom vården, ligga sömnlös över att min försörjning försvunnit eller att oroa mig för anhöriga som insjuknat. Det fattar jag. Det har ett pris – i form av en ekonomiskt minst sagt svajig tillvaro – men i stort är jag relativt förskonad från den här krisens konsekvenser än så länge. Texter som denna, och att volontära, är hur jag kan bidra just nu, så jag försöker göra det i den mån jag kan. Det betyder inte att jag inte fattar att jag är lyckligt lottad, och att jag inte känner enormt mycket med alla som drabbats hårdare än jag.)

1. Mer tid skapar mer tid

Foto: Kien Do

Eftersom jag dels plockat bort restiden till kontoret, dels haft mindre att göra, har jag haft tid att ta tag i diverse stök. Rensat förrådet och klädkammaren, organiserat badrumsskåpet och sålt prylar vi inte behöver som bara står i vägen. Och vips fick jag ÄNNU MER tid över. För när allt går att hitta, när fler saker har sin plats och det är luftigare runt om mig – då försvinner ett helt gäng tidstjuvar av bara farten. Det finns fortfarande stök här hemma så klart (inte minst i DATORN som jag inte tagit tag i ännu), men sakta men säkert faller bitarna på plats. Och det blir liksom lite lättare att andas.

Lärdom: Håll koll på livets, hemmets och vardagens tidstjuvar och plocka bort dem om det går. Så värt!

2. En känsla av att vara on top of things

Jag har också försökt hålla jämna steg med vardagsstöket, det vill säga lagt undan ren tvätt snabbare än jag brukar och ta tag direkt i problem (som att lämna in dotterns cykel på lagning när bromsarna började kärva). Och plötsligt började min permanenta känsla av att alltid ligga tre steg efter att försvinna.

I vanliga fall brukar jag nämligen känna att jag inte hinner hålla jämna steg med livet. Tvätthögarna växer, det är alltid något barnrelaterat som är trasigt/urvuxet/borttappat, tänkta projekt av typen bakning skjuts upp och skjuts upp på grund av att något annat är mer akut – och vips är någon ingrediens för gammal och svinnad och så går inte ens baket att genomföra. Men när det finns mer luft i schemat så hinner aldrig kaoset torna upp sig. Det blir hanterbart.

Lärdom: Ha inte mer att göra än att vardagen rullar. Mycket stress på jobbet = minst lika mycket stress hemma.

3. Själ och hjärna mår bra när kroppen mår bra

Foto: Kari Shea

Självklarhet på självklarhet här, men jag hoppas ni står ut. Jag är en närmast obotlig periodare när det kommer till träning. Jag får feeling och kör stenhårt i några veckor, sen tappar jag motivationen eller tiden och vips har jag inte tränat på tre månader. Nu när jag har få tider att passa har jag passat på att träna nästan varje morgon efter att ha lämnat barnen. Powerwalk, löpning, ett styrkepass hemma i källaren – vad som har känts mest peppigt. Inga krav på prestation eller resultat, utan helt och hållet som ett unn. Och plötsligt har det blivit vad jag hoppas är en ny vana, snarare än en kortlivad period.

Förutom att jag så klart känner att kroppen mår bra av det så är jag också övertygad om att detta har fått mig att klara den här våren på ett bättre sätt. Jag känner mig hjärnstark, så att säga – bättre rustad för karantän, avsaknad av social samvaro och oro för ekonomi. Jag har också fått bekräftat att jag mycket hellre tränar på morgonen än på kvällen.

Lärdom: Försök hålla kalendern fri den tid på dygnet som känns bäst (i mitt fall morgonen), så att det finns tid för träning.

4. Ideellt arbete ska helst rymmas inom arbetstiden

Att jag (precis som alla andra) mår bra av att engagera mig ideellt visste jag egentligen redan, jag har ju jobbat ideellt med så väl Vi gör vad vi kan som Klimatklubben i olika omgångar sedan 2015. Men efter mitt första arbetspass på Förklädesfabriken insåg jag något viktigt. Min erfarenhet av ideellt arbete är att det ska klämmas in utöver allt annat (heltidsjobb, fritidssysselsättningar, familjeliv), vilket ofta innebär kvällar och helger. Det är svårt att hitta ro i arbetet på det sättet, och det blir ganska mycket ”släcka bränder” över alltihop. Svårt att planera framåt, svårt att organisera arbetet och framför allt svårt att släppa det och vara ledig sen.

Nu jobbade jag ideellt i någon annans regi, i ett pass klockan 10-14, och sedan var mitt engagemang avslutat för dagen. Lika givande, och mycket lugnare!

Lärdom: Gör plats för, och schemalägg, det ideella arbetet på arbetstid, så att hjärnan får vila mellan passen samtidigt som arbetsveckan känns meningsfull.

5. Jobbet är inte allt

Foto: Mikael Cho

Ja, förlåt, det blir en hel del självklarheter här som sagt. Men eftersom jag valt yrke efter passion (skrivandet), så har jag alltid gärna jobbat mer än vad kanske nöden kräver. Jag har ofta varit på jobbet 9-18, trots att jag väljer mina egna arbetstider, och inte sällan har jag rivit av ett par timmar till på kvällen dessutom.

Nu när jag helt enkelt inte har lika mycket att göra har jag övat på att vara ledig mer. Istället för att sitta framför datorn och lite planlöst försöka tvinga fram arbetsuppgifter har jag passat på att gå promenader. Ta en digital AW med vänner. Lägga pussel. Baka. Eller rensa i något skåp. En eftermiddag såg jag The Biggest Little Farm, mitt på arbetsdagen, och skrev av det på inspirations- och utvecklingskontot. Jag fick inte ens dåligt samvete.

För jag tänker att förr eller senare kommer världen att börja snurra på nytt och vips är kalendern full igen. Den här våren blev liksom unik i sitt slag, och vad vill jag minnas från den? Att jag satt vid en skärm hela dagarna utan att tjäna pengar? Eller att jag experimenterade mig fram i hur mitt liv skulle kunna bli mer balanserat? Ja, ni fattar.

Lärdom: Kan vi gå ner lite i tid (och ändå betala hyran) är det oftast en god idé att göra det. Jag själv mår bättre av att kunna unna mig att vara spontan, lite extra ledig eller att vila ibland än att tjäna mer pengar.

6. Färre kostnader innebär större svängrum

En konsekvens av att inte åka in till kontoret, inte ha tusen möten, inte ha resor inplanerade för att föreläsa i andra städer? Färre inkomster, javisst, men också färre utgifter. Uteluncher har bytts mot restfestlådor vid köksbordet. Mötesfikorna försvinner när alla möten är digitala. Jag har inte bokat en tågbiljett på flera månader. Lägg därtill fritiden där i princip allt som kostar pengar – dagsutflykter, biobesök, museer, utställningar, restaurangbesök – är bortplockat på grund av smittrisken. Plötsligt finns det lite mer pengar kvar i plånboken (vilket är tur med tanke på att inkomsterna minskat i samma takt förstås).

Visst, det är mycket som är positivt med allt jag räknade upp, och jag längtar efter att få testa en ny restaurang, unna barnen ett biobesök eller mig själv en konsert med vänner. Men när allt sånt inte går får man ju vara kreativ och försöka fylla vardagen med annat mysigt, som sällan kostar pengar. Skogsutflykter med matsäck. Spelkvällar. Digitala AW:s. Sånt som borde få stanna kvar i mitt liv även när detta är över. Och jag inser att det finns en frihet i att ha färre utgifter, vilket också Clara skrivit klokt om.

Och återigen, jag vet att det är ett privlegium att kunna fundera i dessa banor. Men jag tror inte heller att jag är den enda som har en ganska kostsam livsstil trots att den inte är extravagant. Ett ganska vanligt liv, men som kräver en relativt hög lön. När den lönen sänks finns det en lättnad i att se över utgifter och plocka bort onödigheter – och dessutom upptäcka att man klarar sig bra utan dem.

Lärdom: Kanske är det dags att sätta mål om att krympa kostnadskostymen för gott?

7. Sikta på en optimal livsmix

Foto: Valeriia Bugaiova

Ja, nu är vi här. För allt ovan har jag också kokat ner till vad jag tror kan vara en bättre livsstil för mig. Är ni beredda?

Jag tror att min optimala livssituation skulle vara att jobba någonstans mellan 60 och 70% av heltid. Alltså att tex jobba 5–6 timmar om dagen istället för 8–10. Det skulle innebära att jag skulle kunna planera in några timmars ideellt arbete varje vecka, som ett fyratimmarspass via någon organisation eller en timme om dagen med Klimatklubben till exempel. Det skulle också innebära att jag skulle kunna hålla i min nya vana med att röra på mig varje morgon, utan problem. Och det skulle innebära att det är lättare att känna sig i kontroll över vardagen, när det finns tid att både ta hem barnen tidigare från fritids ibland, ta en paus med en god bok när solen plötsligt dyker fram på altanen och att hinna baka de där bullarna inför helgens utflykt.

Kanske 65% jobb, 20% extra fritid och 15% ideellt arbete är optimalt?

Det här kräver förstås att de 65% jobb betalar tillräckligt väl för att jag ska kunna avstå från övriga arbetstimmar, och den ekvationen har jag väl kanske inte löst helt än. Och den går nog inte att lösa prick nu heller. Plus, jag vet inte om det går att kombinera med vår livsstil helt och hållet.

Men om detta är mitt mål, då har jag ju en tydlig strategi – färre, men bättre betalda uppdrag och/eller passiva inkomster, för att kunna finansiera min nya livsbalans. Det kanske går? Just nu känner jag mig i alla fall megamotiverad att sikta högt – och även om jag inte når ända fram lär jag ju vinna på att försöka.

Hur tänker ni?

Ibland blir inte allt som en hade tänkt sig.

Idag skulle jag och Emma egentligen ha hållit i vår första ordinarie klimatlunch. Vårt sprillans nya digitala koncept, som vi tänkte skulle kombinera nytta med nöje. Nytta för oss i form av nya, små intäkter i en tid då stora intäkter – i form av föreläsningar, workshops, bloggsamarbeten och klimatfrukostar – försvunnit. Nöje för alla inblandade i form av ett nytt, spännande sätt att jobba på och förhoppningsvis ett sätt att göra mångas hemmajobbarluncher lite mer kreativa och sociala. Win/win, tänkte vi peppat och satte igång.

Foto: Maria Soxbo

Men, så blir det inte. Intresset för klimatlunch var jättestort inför den första testlunchen, när webinaret var gratis. När det nu däremot kostade en liten slant sjönk intresset markant. Så pass mycket att vi faktiskt ställer in, för hur roligt vi än tycker att det är att genomföra detta så måste vi samtidigt kunna försörja oss. Och gratis är gott för alla utom den som arbetar gratis, så att säga.

Vem vet, kanske handlar detta bara om dålig tajming. Att lansera något nytt med relativt kort varsel veckan före löning mitt i coronakrisen var kanske för svårt. Och i en orolig tid sjunker förstås betalningsviljan, det förstår vi också. Så vem vet, kanske kommer vi att plocka upp och damma av den här idén igen längre fram, under andra omständigheter. Vi får se.

Foto: Maria Soxbo

Och vissa idéer flyger helt enkelt inte, så klart. Alla kan misslyckas, detta är varken första eller sista gången som jag gör det. Däremot har den här upplevelsen triggat igång något annat hos mig. Funderingar kring framtiden, och inte bara min egen utan egentligen framtiden för alla oss som helt eller delvis försörjer oss på att skapa innehåll för digitala kanaler. Är det kanske dags nu att lyfta frågan om vem som egentligen ska betala för allt innehåll vi vant oss vid att få serverat gratis varje dag?

För faktum är ju att alla de tusentals dagliga inlägg som inte är reklammärkta har skapats av någon begåvad person – oftast en kvinna – genom obetalt arbete. Ett sponsrat inlägg kan ibland innebära en fin intäkt för en bloggare, absolut. Men om vi tar de pengarna och sprider ut dem över allt osponsrat innehåll i samma blogg, då blir det plötsligt en timlön som blir ganska svår att livnära sig på för de allra flesta. Lite som att rörmokaren skulle få betalt av var tionde, femtionde eller hundrade kund, och förväntas jobba gratis hos alla andra. Att teatern bara skulle ta inträde var tionde, femtionde eller hundrade föreställning, och bjuda på resten. Det är få förunnat att kunna arbeta på det sättet.

Foto: Maria Soxbo

Så vad är lösningen? Ju mer jag tänker på det, desto märkligare känns det nämligen att jag kan konsumera så vansinnigt mycket innehåll utan att betala en krona. För det gör jag inte idag. Inte en spänn lägger jag på att ta del av alla dessa recept, proffsfoton, pyssel, inspirationsinlägg och kunskapsspäckade texter. Trots att jag mycket väl vet hur mycket tid, kraft och passion som krävs för att leverera allt detta. Inte heller tar jag betalt av er som följer mina kanaler på något vis.

Missförstå mig rätt, jag vill egentligen inte att mina kanaler ska kosta pengar att följa. Jag tycker att det finaste med bloggosfären är att den är demokratisk. Att alla med tillgång till internet kan följa vem de vill oavsett samhällsklass, bakgrund och inkomst. (Innehållet kan ju däremot provocera den som inte har samma möjligheter som andra förstås, men en annan fin grej med sociala medier är att det är fritt att följa – och att avfölja.)

Och naturligtvis är det ett privilegium att kunna arbeta med sånt här över huvud taget, det är jag övertygad om att alla mina bloggkollegor också tycker. Men om vi någonstans utgår från att så många som möjligt ska kunna försörja sig på något som de älskar att göra, oavsett om det är att skriva böcker, klippa hår, meka med bilar, lära barn att läsa, ta hand om skadade djur eller att laga mat så är detta ju precis som allt annat en sorts jobb. Och de flesta av oss i bloggosfären gör dessutom fler saker vid sidan om bloggandet, för att kunna försörja oss.

Samtidigt har jag aldrig fått så mycket hurrarop som när jag skärpte min annonspolicy, tog bort alla adlinks och begränsade antalet tänkbara annonsörer till en liten, hållbar skara. Att begränsa mina inkomster gav mig er kärlek, men den betalar ju inte hyran. Samtidigt är det ett beslut som får mig att må bra. För jag vill inte att mina kanaler ska driva konsumtion, även om jag skulle tjäna mer pengar på det. Drömmen för mig är ju att kunna lyfta de allra bästa företagen helt gratis istället, för att de förtjänar att överleva och för att de bidrar till att göra världen mer hållbar. Men vem ska då betala min hyra?

Foto: Maria Soxbo

Nu står förmodligen jag, och ganska många andra, influencers och bloggare vid något slags vägskäl. För över en natt försvann de flesta av de intäkter vi brukar räkna med. Företagens marknadsföringsbudgetar frös inne, workshops, föreläsningar, samarbeten, banners – det allra mesta har gått upp i rök. Trots att många av oss har mer trafik än normalt, nu när många följare letar förströelse för att ta sig igenom karantänvåren.

Intäkterna kanske återuppstår framåt hösten om vi bara håller ut, men ingen vet. Och fram tills dess har vi fortfarande följarskaror som förstås förväntar sig uppdateringar i samma takt som vanligt. Just nu slår till exempel fantastiska skaparbloggar och pysselkonton all time high-besöksrekord tack vare Corona – men tjänar mindre pengar än någonsin, på grund av Corona.

Och var jag än tittar på Instagram just nu bjuds det på underbara, intressanta live-sändningar – som är helt gratis, trots att innehållet inte sällan motsvarar föreläsningar som hade kostat tiotusentals kronor att arrangera. När allt vi gjort live och tagit betalt för flyttas till den digitala världen måste det plötsligt erbjudas utan kostnad, för sånt är det system vi byggt upp.

Foto: Maria Soxbo

Och möjligen är det läge för en omställning på fler än ett sätt ändå? Kanske blir den här krisen en vändpunkt för synen på ”konsumtion”? Vi vet ju innerst inne att vi inte kan shoppa kläder, kuddfodral, möbler och prylar i den takt vi vant oss vid, planeten håller ju inte för det.

Så istället kanske vi ska vänja oss vid tanken på att konsumera andra saker? Inspiration kring hur livet kan levas, kunskap kring allt från matlagning och odling till hållbarhet och skapande, kultur, tankeväckande texter som kan göra oss klokare, tips på guldkanter på tillvaron, lifehacks … ja, allt det där som gör att vi kan navigera oss fram genom livet och njuta av det längs vägen.

Foto: Ruben Nero

Och där skulle ju jag och alla mina makalöst skickliga bloggkollegor kunna bli länken mellan ”gammelkonsumtion” (= villighet att betala för prylar vi vill unna oss) och ”framtidskonsumtion” (= villighet att betala för andra värden vi  vill unna oss).  För är det något vi kan så är det ju att skapa innehåll som många vill konsumera. Och helt ärligt, med tanke på att i princip hela bloggosfären består av kvinnor – har vi inte gratisjobbat tillräckligt genom historien? Är det inte dags att vi får betalt nu? Att vi TAR betalt?

Emma gick redan i dessa tankar sedan närmare ett år tillbaka, och står redo att börja laborera med patreon-modellen (att ge mervärde till de bloggläsare som är villiga att betala för hennes innehåll). Jag håller alla tummar för att hon lyckas. Elin och Sara är två andra bloggare som redan är igång med betalväggar. De banar förhoppningsvis väg för att inte ytterligare ett utpräglat ”kvinnoyrke” ska bli en ekonomisk fälla för den som väljer det.

Och det blir också win/win! För på detta vis slipper deras följare översköljas av reklambudskap. Innehållet kan skräddarsys ännu mer efter följarnas önskemål och bli ännu bättre. Samtidigt som fler multiskickliga yrkespersoner (för ja, att skriva, styla, fota och paketera är yrken, precis som kock, trädgårdsmästare, kreatör och alla andra yrken som ”döljs” bakom samlingsnamnet influencer) kan få betalt för sitt arbete.

Är det detta som är framtiden? Jag vet inte. Och jag har inte fattat några beslut alls kring min egen framtid än.

Jag vet bara att även i en hållbar värld måste det gå att försörja sig, inte minst som kvinna. Allt annat vore ohållbart. Och jag tror och hoppas att såna röster som min och Emmas, som sätter hållbarhet i fokus, fortsätter vara en viktig del av bloggosfären på ett eller annat sätt.

Hur går era tankar?

Ett par kilometer från mitt hus kämpar människor för sina liv och redan utmattad sjukvårdspersonal går på ännu ett evighetslångt skift bakom tättslutande visir och varma skyddskläder. Några kilometer åt andra hållet byggs ett enormt fältsjukhus i mässhallar som bara för några månader sedan bestod av tjusiga montrar med årets design. Inne i staden kämpar restauranger, butiker, hotell, taxichaufförer, småföretagare, ja till och med Skansen för sin överlevnad. Över hela landet har tiotusentals människor förlorat hela eller delar av sin försörjning, drabbats av sjukdom själva eller förlorat en anhörig.

Foto: John Mark Smith

Och mitt i allt detta är det … vår? Utanför mitt ännu oputsade fönster kvittrar fåglarna. Solen flödar in och belyser alla dammtussar under skåp och längs golvlister. Vantarna lämnas hemma, det vankas glasstrut på altanen och i fönstren gror luktärtssådden. Det doftar nybakat, nu när jag jobbar hemifrån hinner jag slänga ihop en kaka ibland. Det är nästan som vanligt så här års. Fast ändå inte.

Det är nästan som vanligt så här års. Fast ändå inte.

Jag förstår inte riktigt hur jag ska känna just nu. Jag har förlorat majoriteten av vårens planerade inkomster, men mina företag har inte gått omkull. Jag har ställt in ett kalas och två planerade tåg- och färjeresor, men jag har fortfarande ett tryggt hem att tillbringa min tid i. Jag har varken träffat mamma eller mina svärföräldrar sedan ifjol och vet inte alls när det kommer att bli möjligt att återse dem, men än så länge är alla i familjen friska. Och världen har stannat så att klimatet får en liten, liten andhämtningspaus, men pausen sker på bekostnad av människors liv och försörjning.

Å ena sidan, å andra sidan.

Foto: Kiwihug

Får vi ens vara glada nu? Tacksamma? Är det okej att njuta av något – stort som litet – eller är vi okänsliga då?

Får vi driva med oss själva och skämta om vår egen lappsjukhet och karantärsfrisyr, när andra står på ruinens brant? Får vi bry oss om (och sörja) värdsliga saker som inställda släktkalas, påskresor och kompismiddagar, eller trampar vi på riktig sorg då?

Det är lite som att vi blivit fabriksåterställda, och plötsligt börjar värdera mänsklig närhet

För det finns ju ändå något fint med att vi får lite perspektiv igen, och inser att mycket av det vi tagit för givet – som för bara några veckor sedan var helt normalt – nu är helt befängt. Det är lite som att vi blivit fabriksåterställda, och plötsligt börjar värdera mänsklig närhet, de små guldkanterna i form av restaurangbesök och att få krama de vi älskar igen. Så där som vi kanske gjorde innan vi hamnade med huvudena i det blå och började värdera en attraktiv lifestyle högre än det mesta. Reset-knappen kanske inte bara gäller näringslivet, utan också oss själva?

Och sen, när vi sörjt våra värdsliga förluster färdigt och landat i att allt nog blir okej ändå – får vi vara glada när vårsolen värmer nästippen då? Fast det inte är över än?

Foto: Aaron Burden

Det är så himla mörkt nu, trots solkatter på köksgolvet och krokusar längs husväggen. Vi är bara i början på något som vi inte vet när det tar slut. Som slår olika hårt mot olika människor. Som påverkar oss alla. Och det är en svår tid att navigera i.

Har det någonsin funnits en tid då det är okej att njuta av hemmafix, odling och pyssel så borde det ju vara just nu.

Men jag tror ändå att vi måste få skratta, njuta och trivas när tillfällen ges, vid sidan om all sorg, saknad och respekt för virusets konsekvenser. Pyssla, städa, odla, leka, träna, läsa, baka. Och förstås skänka en tanke till de som INTE kan göra det. Som måste bära upp samhället just nu, och dygnet runt. Kanske kan vi bidra till avlastning på något sätt, även om vi själv inte har rätt kompetens? Handla åt den äldre grannen, swisha kaféerna som ordnar frukostar och matlådor åt läkare och sjuksköterskor och framför allt #stannahemma för att lätta bördan och minska riskerna för alla de som inte kan göra just det. Har det någonsin funnits en tid då det är okej att njuta av hemmafix, odling och pyssel så borde det ju vara just nu.

Det pågår något som vi inte kan styra. Vi får alla göra vad vi kan för att hålla oron i schack, hjärna och kropp sysselsatta och få tiden att gå. För tiden, även denna tid, är ju fortfarande livet. Ta hand om er.