I början av varje höst gör inredningsbranschen allt för att synas. Formex, Design Week i Stockholm, pressvisningar, företagsevent. Några presenterar sin aktuella höstkollektion, andra några enstaka nyheter, någon är ända framme vid nästa sommar och inte sällan berättar en trendföreläsning var som ska hända de närmaste åren.
Att säga att man blir lite mätt på intryck är bara en underdrift, och visst kan mängden prylar i en enorm mässhall kännas nästan övermäktig. I synnerhet med tanke på rådande klimatkris. Världen behöver inte hur mycket prylar som helst, tvärtom. Världen måste räddas från överflödet, plasten, utsläppen.
Foto: Karsten Würth
Samtidigt. För att världen på sikt ska bli hållbar behöver efterfrågan på slit-och-släng minska, medan efterfrågan på hållbara, klimatneutrala produkter ökar. Alla nyheter är inte slit-och-släng. Alla företag uppmanar inte till konsumtionshets. Alla trender handlar inte om kortsiktiga estetikreferenser. Alla producenter är inte av ondo.
På Formex träffade jag denna gång till exempel en formgivare som skapar hållbara (och snygga!) rep av skräp som trasiga nylonstrumpbyxor, fruktnät och gamla sladdar. Jag träffade en formgivare som experimenterar med superlokala material där all råvara hämtats i det absoluta närområdet och där tickor som växer på trädstammar finfördelats och omvandlats till nya spännande material som är helt ofarliga för miljön.
På mässan fanns Kockums Jernverk som fick kasta in handduken på 1960-talet när plasten gjorde entré i våra hem, men som nu i plastbantartider kan ta plats igen och erbjuda mer långsiktiga alternativ med högre andrahandsvärde till våra husgeråd.
Småskaliga hantverksföretag som Iris hantverk som håller liv i utdöende hantverk, erbjuder högre kvalitet än massproducerande företag och som dessutom gör en social gärning genom att erbjuda en trygg arbetsplats för synskadade och blinda. Jag såg ett företag som valt att driva sitt företag som ett sätt att samla in pengar för välgörande ändamål och som bara i år hade dragit in sjusiffriga belopp kronor till förmån för cancerforskning.
Jag lyssnade på ett trendföredrag av Lilly Berelovich som bland annat tog upp att makrotrenderna framöver domineras av begrepp som ”sustainable craftmanship”, ”slow diy”, ”community” och ”pursuit of happiness”. Att ett ledord framöver blir att allt nytt har uppgiften att ”linger longer”, det vill säga att det ska dröja sig kvar, leva länge.
Ett ledord framöver blir att allt nytt har uppgiften att ”linger longer”, det vill säga att det ska dröja sig kvar, leva länge.
För att skapa en efterfrågan på rätt typer av produkter så att de företag som har en framtid är de som tar ansvar på rätt sätt måste även de få vara kommersiella, få synas i medier, göra vinst, bli populära och till och med kanske flirta med trender, på sitt sätt. De som orkar driva utvecklingen åt rätt håll behöver få uppmuntran, helt enkelt, för att kunna konkurrera med de som inte tar ansvar. Och det gäller inte bara cirkulära företag och secondhandbranschen, utan alla typer av företag.
Vi blir dessutom allt fler på jorden. Den sista tröjan, sängen eller lampan är förmodligen inte producerad än (även om vi skulle behöva ta en paus för att ge klimatet en chans att återhämta sig). Secondhandmarknaden måste växa, utnyttjas av fler och få en mer självklar plats i vårt medvetande naturligtvis. Delningssamhället måste få fart. Men inte ens om varenda pryl vi idag äger på jorden skulle rulla runt på secondhandmarknaden skulle vi radera behovet av nyproduktion, för även välgjorda saker slits. Den som någonsin haft en femåring vet att inte många byxor är i tillräckligt gott skick för att skicka vidare till småsyskon eller loppisar hur hållbart producerade de än är, för att ta ett exempel ur min egen vardag.
Dessutom består begreppet hållbarhet av tre delar. Den ekologiska hållbarheten som handlar om att hushålla med miljömässiga och mänskliga resurser. Den sociala hållbarheten som handlar om att människor ska må bra och att mänskliga rättigheter uppfylls. Och så den ekonomiska som handlar om att motverka fattigdom, att människor ska kunna försörja sig och ta hand om sina familjer.
Ingen av dessa får ske på bekostnad av någon annan, då blir inte samhället som helhet hållbart. Det vill säga att om vi bestämmer att ingenting längre får produceras för miljöns skull, så kommer fattigdomen med all sannolikhet att öka lavinartat istället. Allt vi har omkring oss har ju trots allt också resulterat i löner till människor någonstans i världen. Inte alltid tillräckliga löner, men dock löner. De måste få möjlighet att försörja sig, medan vi måste försöka påverka vad de faktiskt tillverkar och hur. I glappet mellan det prylgalna produktsamhället och det framtida, cirkulära tjänstesamhället kommer människor fortfarande att behöva äta. Det här är inga lätta frågor.
Foto: Ross Findon
Jag försöker navigera min egen väg i det här krångliga landskapet av överkonsumtion och klimatkris å ena sidan, och spännande innovationer, utveckling och hållbarhet å andra sidan. Jag tycker dessutom om inredning och design, jag njuter av vackra saker, material och former. Och jag vill inte framstå som en hycklare för att jag i ena inlägget vill inspirera med vackra miljöer och färgkombinationer för att få fler att trivas i sina hem, i nästa pratar hållbarhet och i det tredje dissar en mässa som vid sidan av alla massproducerande företag faktiskt också är full av fantastiska idéer och lösningar för ett framtida hållbart samhälle.
Det gör jag säkert ändå i vissas ögon, och självklart är jag och alla andra inredningsbloggare delaktiga i att driva på konsumtionen vare sig vi vill eller inte. Jag tror dock att alla pusselbitar kan ha sin plats, det svåra är bara att hitta rätt balans och försöka förmedla så sunda värderingar som möjligt. Jag är nog inte den enda bloggaren som kämpar med det här.
Vi har alla ett ansvar, i allt från att avstå från onödiga köp och att tänka ett extra varv när vi väl konsumerar något, till att redan från början fundera över vad som händer när vi väl gör oss av med något.
Jag hoppas att ni förstår att jag tampas med dessa frågor, och att jag hela tiden omvärderar mitt eget bidrag till samhällets syn på konsumtion och miljö. Jag är inte perfekt på något sätt, och jag lär mig mer varje dag – inte minst av kloka läsare som ibland ifrågasätter mig – tack! Vi har alla ett ansvar, i allt från att avstå från onödiga nyköp och att tänka ett extra varv när vi väl konsumerar något, till att redan från början fundera över vad som händer när vi väl gör oss av med något. Vi kan bli bättre på nästan allt dessutom – visste ni till exempel att vi svenskar är sämst i Norden på textilåtervinning?
Låt oss fortsätta fundera, agera, föregå med gott exempel, ta ansvar och fortsätta inspireras av vackra ting – men förverkliga våra idéer på ett så hållbart sätt som möjligt. En kampanjbild ur en höstkollektion kan lika gärna resultera i ett secondhandfynd on trend som ett massproducerat slit-och-släng-köp. Vi har ett ansvar att välja rätt, och vi har ett ansvar att rösta fram partier som vågar vara obekväma och fatta kloka beslut för miljöns skull.
Tack för att ni fortsätter läsa, inspireras, tycka till och ge feedback. Det är jag tacksam för varje dag!
Vill du läsa mer? Här kommer några lästips!
Om man gör lite rätt får man inte göra fel alls
Vem bestämmer vem som är klimatsmart?
Om Wish och en önskan om eftertanke
(Alla mina reflektionsinlägg hittar du här!)
