Förra veckan råkade jag åstadkomma någon form av modest klickraket med mitt inlägg om snyggkök och faran i att renovera utan hänsyn till hur köket ska fungera i praktiken. Det blev en hel del debatt både här och var, inklusive i min telefon och inkorg, och underbart nog har åtminstone 99 procent av all feedback jag fått varit positiv. Ett litet fåtal har dock ifrågasatt varför jag lyfte fram ett specifikt mäklarobjekt som exempel, är det inte synd om säljaren? Men det finns anledningar till att jag valde just det köket – för det har ju fram tills mitt inlägg hyllats unisont. Av både bloggare och inredningsmagasin. Det fanns med andra ord redan mer än tillräckligt med motvikt mot det jag skrev.

Någon lägger upp en snygg bild, det går en ”vågen” genom följarskaran och allt fler klickar på like, hjärta, dela – nästan per automatik.

Jag har också funderat lite till kring det här fenomenet under veckan som gått. Att vi liksom har en tendens att ”likea” blint. Någon lägger upp en snygg bild, det går en ”vågen” genom följarskaran och allt fler klickar på like, hjärta, dela – nästan per automatik. Jag har garanterat gjort mig skyldig till det själv otaliga gånger. Men var har vårt kritiska tänkande tagit vägen? Lägger vi ens märke till vad vi gillar, eller är likeandet numera helt reflexmässigt?

Foto: Daniela Holzer

Mina funderingar fick nytt bränsle när jag häromdagen pratade med en bloggkollega som stött på denna bild i sin instagramfeed. Ett vardagsrum i den perfekta beige färgskalan, en bild som komponerats med fingertoppskänsla. Bilden har när jag skriver detta över 1800 likes. Men över soffan hänger ett konstverk som åtminstone får mig att faktiskt må lite illa, hur perfekt färgmatchat med soffan det än är. Och när min bloggkollega skrev en kommentar där hon i sansad ton påpekade att konstverket var ”offensive”, så … raderades hennes kommentar och hon blockades från kontot. Det finns egentligen inga rätt och fel inom konst. Därför går det i princip alltid att försvara sitt val av konstverk bara genom att hänvisa till att konst är just subjektivt. Och vem vet, det hade kanske lett till en intressant debatt – inte minst med tanke på till exempel detta. Men tydligen har åsiktskorridoren nu blivit så trång att det ändå bara finns plats för en typ av publikreaktion. Att gilla. Annars är man helt enkelt inte välkommen.

Visst har vi lite för bråttom ibland? Scroll, scroll – like, like. 1800 personer kan väl inte ha fel?

Missförstå mig rätt nu. Det handlar förstås inte om att dissa saker till höger och vänster och på så vis skapa en grogrund för ännu mer näthat och trolleri. Sånt har vi definitivt redan mer än nog av på nätet idag. Det jag efterfrågar är egentligen bara lite mer betänketid mellan synintryck och gilla-tryck. Lite mindre ängslighet. För visst har vi lite för bråttom ibland? Scroll, scroll – like, like. 1800 personer kan väl inte ha fel?

Jo. Det kan de förstås. Och jag tycker att det vore ett sundhetstecken att ibland våga påpeka att kejsaren inte har några kläder (/köket inte har några funktioner/rummet med ett upprörande konstverk över fredagsmyssoffan inte bara är ”so beautiful”). När jag fick ”synd om säljaren”-kommentarerna på mitt inlägg om köket så motiverades de med att jag har ett ansvar som ”storbloggare” för vad jag skriver. Och ja, det stämmer ju verkligen. Men jag skulle nog snarare säga att jag och mina bloggkollegor har ett ansvar att våga kritisera, ifrågasätta och väcka debatt om den bransch vi verkar i när det är befogat.

Till slut kanske vi hamnar vi i en moralisk återvändsgränd där ingen vågar kritisera något. Kanske inte ens det som är uppenbart fel, som barnarbete, giftutsläpp, kvinnoförnedrande reklam.

Och det här är något jag brottas med, för Husligheter startade som en plats för inspiration. Jag ville lyfta fram sånt jag tyckte om, helt enkelt. Om jag inte gillade en trend, inte kunde rekommendera en produkt, inte höll med en formgivare – ja, då lät jag hellre bli att skriva om det istället för att dissa. Be an encourager. The world has enough critics. I grund och botten tänker jag fortfarande att det är så Husligheter ska vara. Men om alla – bloggare, tidningar, tv-program – fungerar så, då hamnar vi kanske till slut i en moralisk återvändsgränd där ingen vågar kritisera något. Kanske inte ens det som är uppenbart fel, som barnarbete, giftutsläpp, kvinnoförnedrande reklam. Så länge slutprodukten är estetiskt tilltalande är det väl okej? Nä. Vi måste nog våga ifrågasätta ibland. Stort som smått, så länge vi uppför oss som folk i kommentarsfälten och låter vår konstruktiva kritik handla om sakfrågan istället för att urarta till personliga påhopp.

Och när vi inte orkar ta debatten. När vi inte vill riskera att bli blockade från ett favoritkonto. När vi inte pallar att släppa in upprörda telefonsamtal, sms och mail. Ja, då kan vi istället låta klickfingret vila. Låta hjärta och hjärna styra tummen istället för att låta andra diktera vad som förtjänar en like. Ett vänligt ifrågasättande kan förhoppningsvis starta en tänkvärd debatt, men faktum är att man inte ens behöver göra det för att markera när något inte är helt okej. I dessa like-jaktstider är det faktiskt också ganska effektivt att helt enkelt … inte göra någonting.

Vad tycker ni?

Vill du läsa mer? Här är några lästips!

Om konsumtion, shopping och samvetet

Skapar vi snyggkök utan funktion?

Om Wish och en önskan om eftertanke