Den här gången ska det handla om ditt ansvar, mitt ansvar och någon annans ansvar.
Nyligen fick jag det intressanta blogginlägget Jävulskt trött på navelskådande klimatkamp av Hanna Lidström i min facebookfeed. Jag tycker att den är superintressant, och jag håller med om mycket i den. Som att det krävs ”tågräls och skatter och lagar och skit” för att faktiskt skapa ett mer hållbart samhälle. Helt enig om det, det går alldeles, alldeles för långsamt att förlita sig på människors välvilja och dåliga samvete. Inte en chans att vi når klimatmålen om vi inte samtidigt tvingar in oss bortskämda nutidsmänniskor i vettigare vanor.
Däremot håller jag inte med om själva ursprungstanken till blogginlägget. Det baserar sig på denna KIT-film om Anna och hennes försök att skapa ett zero waste-hushåll, en ambition som Hanna tycker är felriktad eftersom ”Det är lätt att misstänka att att klä in ett fritidsintresse i en rökridå av klimataktivism är en strategi för att lindra sitt eget dåliga samvete, eller framhäva sig själv som en underbar person.”
Alla de system som redan finns idag för att minska klimatpåverkan, som återvinningsstationer och pantmaskiner, bygger på att människor förstår varför de finns, tar sig tiden att använda dem och därmed tar sitt ansvar.
Så här tycker jag. Vi behöver absolut systemlösningar, lagar och lösningar som omfattar så många människor som möjligt. Det kommer som sagt inte att gå att förlita sig på att tillräckligt många ska tänka som Anna och själva ta ett megaansvar för sin klimatpåverkan.
Men – återigen. Varför slå ner på de som ändå försöker? Måste det ena utesluta det andra? Alla de system som redan finns idag för att minska klimatpåverkan, som återvinningsstationer och pantmaskiner, bygger på att människor förstår varför de finns, tar sig tiden att använda dem och därmed tar sitt ansvar. Få nya system fungerar friktionsfritt om det inte samtidigt sker en förändring på individnivå.
I väntan på lagarna, systemlösningarna och möjligheterna (när kommer de egentligen?) måste vi ju ändå börja ta ett individuellt ansvar också, tiden rinner iväg. Under mitt riksdagsbesök blev jag medveten om hur otroligt svårt det är att skapa förändring på riksnivå. Det innebär inte att vi inte ska försöka, men varför inte också börja gräva där man står (och där det är lättare att påverka)?
Foto: Ryoji Iwata
Hanna skriver att ”Jag har svårt att tro att alla ska sitta i köket och röra runt i sina hemmabygda (sic) komposter är ett effektivare sätt att lösa klimatkrisen på än att försöka organisera kompostering i sin bostadsrättsförening eller kommun.” Och det har hon förstås rätt i, det är klart att kommunal kompostering är ett snabbare sätt att skapa förändring. Varje person som orkar ta engagemanget vidare utanför hemmets fyra väggar gör skillnad i en större skala än vi någonsin klarar av att fixa på hemmaplan.
Men – alla har inte möjlighet att dra ett sånt megalass vid sidan om familj, arbete och livet. Är det inte att sätta ännu högre krav på individen, att säga ”du får ta ansvar, men det är bara om du tar ansvar för både dig, familjen, grannarna och kommunen som det räknas”?
Dessutom kan de stora, samhällsomfattande systemlösningarna bara påverka koldioxidutsläppen till en viss nivå. (Om man inte inför total klimatdiktatur och förbjuder all oekologisk mat, lagstadgar antalet plagg och prylar vi får köpa per år, tvingar alla att åka kommunalt och så vidare – och det är nog inte realistiskt att tro att världens demokratier skulle finna sig i det.)
Det finns flera olika sätt att räkna hur mycket vi svenskar släpper ut, och det är inte helt okomplicerat att räkna på den genomsnittliga svenskens klimatpåverkan. En siffra jag hörde från en intervjuperson så sent som för ett par veckor sedan angav av varje svensk släpper ut 8–14 ton koldioxid per år. Av dem är bara 2 ton genererade av samhället och svåra att påverka på individnivå, det vill säga vägbyggen, sjukvård, skolor och så vidare. (Redan där är vi alltså uppe i målsättningen på max 2 ton per person och år …)
Att flytta ansvaret helt från individ till samhälle funkar liksom inte, det krävs både och.
Resten är det vi som genererar genom våra val av mat, uppvärmning, transporter och konsumtion. Så att flytta ansvaret helt från individ till samhälle funkar liksom inte, det krävs både och. Vi måste lagstadga bort det som är riktigt dåligt för miljön, lagstadga möjligheter för det som är bättre för miljön och sedan motivera individerna att förändra sina vanor on top of that.
Och då tycker jag att förebilder som Anna, som både tar ett personligt ansvar genom att krympa sin och familjens klimatpåverkan och dessutom bloggar och ställer upp på intervjuer för att just motivera, inspirera, informera och intressera oss andra att också dra vårt strå till stacken behövs.
Vad tycker du?
Vill du läsa mer? Här är några lästips!
Om man gör lite rätt får man inte göra fel alls.
Om att få ångest, inte inspiration, av texter om hållbarhet.
(Alla mina reflektionsinlägg hittar du här!)
