Mitt bland Formex-intryck och trendrapporter landade den här bilden i mitt flöde. Nordiska museet delade en bild ur sina samlingar, en 103 år gammal bild på en kvinna ”framför sitt hem” i Värmland, enligt bildtexen. Hemmet i fråga är en liten fallfärdig stuga så nära gränsen till sammanbrott att det är ett under att det fortfarande stod när bilden togs. Kvinnan på bilden lever förstås inte längre, men hon hade kunnat vara min mormor eller farmor. Och rucklet på bilden var det enda hem hon kände till.

Vad är egentligen ett hem? Är det ett av våra grundläggande behov, det vill säga fyra väggar och ett tak som håller oss varma, torra och trygga? Eller har ordet kommit att handla mer om den kuliss som ska framhäva våra livsstilsval, där allt handlar om att upprätta hålla en fasad (och med det menar jag inte ytterväggar) mot omvärlden?

Foto: Jessica Fadel

När jag tänker på min uppväxt är det få möbler och prylar som gör sig påminda. Istället minns jag hur fina, men sura, körsbär vårt lilla träd gav, hur de ljusrosa pionerna blev så enorma att de tippade omkull på gräsmattan och hur solvarm hammocken blev på sommarlovet när jag parkerade mig där för att plöja Agatha Christie-deckare. Jag minns exakt hur solen brukade falla in genom altandörren på vardagsrumsgolvet, var pepparkakshuset brukade stå i december och hur det brukade dofta lite bränt om mammas symaskin när jag misshandlat den länge nog i mina försök att uppgradera Barbies garderob. Jag minns vilka lp-skivor vi hade, hur mammas vinbärskaka brukade smaka, vilka gigantiska snövallar som kantade infarten på vintern och hur kul vi hade runt pingisbordet i källaren. Jag minns hur mamma alltid stickade på något projekt, och hur glad jag blev när pappa kom hem efter många, långa veckor på havet.

Det jag inte minns är att jag någonsin jämförde mitt hem med någon av mina kompisars, eller skämdes för att ta med någon hem efter skolan. Jag minns inte någon strid ström av nya, trendiga kuddfodral som passerade revy – tvärtom, de flesta av de vi hade finns fortfarande kvar i min mammas soffa (och ja, soffan är också den samma). Jag minns inga renoveringar, förutom när mitt flickrum tapetserades om från en gullig barntapet med blommor på till det sena 1980-talets vita strukturtapet – för att markera att jag hade blivit stor nog att få välja själv – och när den lilla gästtoaletten i källaren målades om i mintgrönt för att bli min, när jag i tonåren flyttade ner i gillestugan.

Jag minns inte någon strid ström av nya, trendiga kuddfodral som passerade revy – tvärtom, de flesta av de vi hade finns fortfarande kvar i min mammas soffa

Mitt barndomshem definierades av helt andra saker än prylar, konsumtion och trender, och jag kan inte låta bli att undra vad mina egna barn kommer att minnas mest från sin uppväxt. Vad kommer att definiera deras barndomshem när de som vuxna ser tillbaka på det? Är det prydnadsföremål eller en doft av paj? Trendiga tapetbyten eller tid att ta ett kvällsdopp? Ständig koll på instagram eller snögubbstävling i trädgården? Vad sänder jag ut för signaler om vad som är viktigast?

Under de sex år vi bott i vårt hus har jag stört mig nästan dagligen på den decimeterlånga reva förra ägaren lämnade kvar i vävtaket i vardagsrummet. En för liten skada för att prioriteras, en för stor skada för att ignoreras.

Det läcker inte in, det drar inte, det kommer inte in skadedjur – det är bara … fult.

För 103 år sedan stod en kvinna och lät sig fotograferas framför sitt hem. Taket är ett plockepinn av nötta brädor, väggarna lutar åt alla håll, en stor del av hennes vakna tid måste gå åt till att försöka täta, laga och hålla sig och familjen varma. Hennes barn fick alldeles säkert en del tuffa barndomsminnen med sig i bagaget, men ytlighet var garanterat inte ett av dem.

Det är nyttigt med perspektiv. Eller vad säger ni? 

Vill du läsa mer? Här är några lästips!

Bor vi för stort?

Om att gilla utan eftertanke

Skapar vi snyggkök utan funktion?

(Alla mina reflektionsinlägg hittar du här!)

Först och främst, tack ALLA som svarat på min lite våghalsiga läsarundersökning, och lagt så mycket tid och engagemang på att formulera kloka tankar kring den här bloggen och vilka förändringar som känns vettiga att göra. Jag känner allt starkare att jag måste hitta ett sätt att skriva om inredning som känns lika bra i magen som för ögat.

Foto: Mikael Lundblad

Måste ett hållbart liv vara ett ångestfyllt liv?

Just nu sitter jag därför och planerar vad bloggen ska vara, med era svar som ett kärleksfullt stöd i ryggen, Så fort jag är klar delar jag förstås med mig. Men jag vill också plocka upp en del tänkvärda kommentarer, för det är läsning som fler än jag borde ta del av tänker jag.

Jag är här för att jag gillar inredning, och jag kan ibland känna (även om jag naturligtvis inser att vi alla MÅSTE prioritera miljön framför snabba lösningar) den kognitiva dissonansen när jag läser inlägg som: ”visste du att detta val medför detta” eller: ”för att producera den här går det åt 1 miljon liter vatten”. Jag får ångest. Och dåligt samvete, trots att jag har varit sjukskriven utan lön i över fem år och inte haft någon möjlighet att konsumera något annat än det begagnade.

Det här tycker jag är så intressant och himla viktigt att prata om. För jag förstår kommentaren – det är jobbigt att få höra att något man tycker om (oavsett om det är söndagssteken, bomullslakanet eller flygsemestern) är något man borde välja bort. Det tycker jag med. Och just den kognitiva dissonansen är ju något väldigt många av oss tampas med. Vi vet något men vill något annat, och inte sällan leder det till att vi blundar för att slippa hantera konflikten. Ibland, som i exemplet ovan, handlar det inte ens om att avstå från lyxvanor, utan bara att hitta ett sätt att förhålla sig till och hantera situationen utan att må dåligt över den.

Ett till exempel:

Det viktiga för mig är att jag kan applicera hållbarhet i mitt liv. Att det inte är för komplicerade/långa inlägg som ger mig dödsångest (även om den kan vara befogad med tanke på allas så situation).

Min främsta uppgift framöver blir alltså att lyckas skriva om hållbarhet utan att samtidigt ge upphov till mer ångest. Ingen lätt balansgång, för jag tror att en viss dos av obehag kring klimatkrisen krävs för att vi ska bli motiverade nog att göra förändringar. Eller vad tror ni?

Däremot tror jag absolut att morötter generellt funkar bättre än piskor, och att det behövs positiva skäl att leva mer klimatsmart. Vi är bekväma av naturen och har vant oss vid en viss livsstil – få skulle nog känna pepp över en framtid som bara kräver uppoffringar. Vi behöver se what’s in it for us, så att det finns något att vinna på att förändra saker och ting.

Här känner jag att bloggare och instagrammare har en fantastisk möjlighet att hjälpa till att skapa förändringsvilja! För faktum är ju att det bästa sättet att hantera ångest är att känna att man gör något, att man inte är handlingsförlamad, apatisk eller saknar kontroll. (Därav undertiteln till vår bok också: Gör skillnad – från klimatångest till handlingskraft.)

Foto: Maria Soxbo/Husligheter

Kan inlägg om hållbarhet kännas inspirerande?

Okej, inläggen om hållbarhet ska inte ge ångest utan pepp, så långt har vi kommit. Men går det då? För jag fick också några kommentarer likt dessa:

Jag tycker hållbarhet är en jätteviktig fråga (slutat flyga, köper så lite nya grejer jag kan etc). Men tycker inte att det är så intressant att läsa om. Läser här för inspiration rörande inredning (som för mig väldigt sällan handlar om att köpa nytt), samt dagdrömmeri.

Och:

Jag tror att en sådan blogg behövs och känns helt rätt i tiden, men personligen är hållbarhetsfrågor något jag hellre tar del av i andra format än en blogg (föredrar vetenskapliga artiklar, bloggar vill jag läsa enbart för nöjes skull).

Jag tror ju absolut att det går, för jag kan själv bli otroligt inspirerad av framför allt att se hur människor som lyckats leva hållbart också mår väldigt bra av det. Jag blir själv peppad av att få ny kunskap, av att känna att jag lättare kan motivera mina val och av den sköna känslan varje gång jag fattar rätt beslut kring något. Dessutom finns det ju mycket bildbaserade godsaker som också är klimatsmarta – allt från fantastiska loppisfynd till närodlade grönsaker och smarta återbruksidéer.

Men uppenbarligen finns det flera av er som känner att hållbarhet och inspiration är två helt olika saker. Så vad säger ni, går det att känna pepp och inspiration kring något så viktigt, kunskapsbaserat och akut som hållbarhet? För är det någon roll jag vill att Husligheter ska ta så är det den – att inspirera till ett mer klimatsmart liv utan att göra avkall på det vackra, roliga, inspirerande och härliga. Livet 2.0 liksom – det klimatsmarta och medvetna, men också härliga och ärliga livet. Jag tror att det går, men vad tror ni?

Tyck gärna till!