Det bedrövliga världsläget har präglat mycket av den här veckan. Med en make som jobbar med nyhetsjournalistik har vi liksom gått och väntat på att det ska smälla, och till slut gjorde det ju det. Mörker.
Det har varit svårt att blogga, känner jag. Även om min blogg numera inte handlar om nya kuddfodral och snygga kannor utan om hållbarhet och en annan, högst relevant, kris, så har det till och med känts futtigt att blogga om det när mina flöden fyllts av gråtande fäder som tar farväl av sina barn för att försvara sitt land. Av hjärtskärande barnskrik av skräck när bomberna faller precis runt knuten. Av ryska demonstranter som riskerar sin frihet för att protestera mot vad deras ledare ställt till med.
Så det blev en lite stillsam vecka i mina kanaler, men jag gissar att ni liksom jag ändå är fast i ett nattsvart nyhetsflöde och har svårt att ta in något annat. Ibland är det bara så här – allt annat får stå tillbaka en liten stund medan vi försöker förstå vad som händer.
Och nej, det känns inte ett dugg naturligt att mitt i den här texten berätta att det blir tyst ett tag till, eftersom det vankas sportlov för mina barn. Mina trygga, varma och mätta barn som aldrig har hört ett flyglarm, och som inte behöver skiljas från sina föräldrar mer än någon dag här och där. Som är födda i ett land med en lika blågul flagga som de ukrainska barnen, men som inte behöver vara rädda. Det är inte ett dugg rättvist att vi planerar för en mysig ledig vecka tillsammans när det pågår fullt krig inte alls långt härifrån, men nu är det som det är. Vi får försöka uppskatta hur lyckligt lottade vi är, och swisha en slant till. Och en till.
Det är med dubbla känslor jag skriver det här inlägget, men jag var bara tvungen att få ur mig något om detta ofattbara. Och jag vill önska er en så fin vecka det bara går, oavsett om ni firar sportlov som jag eller försöker navigera helt vanlig vardag medan löpsedlarna rapporterar från kriget.
När jag kommer tillbaka efter ledigheten har jag en nyhet att berätta, som jag egentligen hade tänkt dela med mig av nu innan lovet som en liten fredagskaramell. Men jag känner att det får vänta. Annat är viktigare.
Ta hand om er. <3
Foto: Max Kukurudziak
