Vi är ju vanedjur, vi människor. Och det blir allt tydligare att vi har lite svårt att bryta vanor. Men! Jag tänker att vi ska se det som något positivt i sig, för om vi väl lyckas lära om – då är det också lättare att hålla den nya vanan än att bryta mot den.

Jag känner det väldigt starkt själv. Sen jag bröt mig loss från nykonsumtionsvanorna jag hade innan (för OJ, vad jag har shoppat i mina dagar) och skaffade en ny vana där begagnat alltid, alltid är första valet så känns det otroligt motigt att frångå den. Mina barn fick sina första mobiltelefoner i födelsedagspresent tidigare i år, och de köptes självklart begagnade. Däremot fick de välja nyproducerade skal till. Dels för att vi inte hittade skalen de önskade sig på Tradera, Sellpy etc, dels för att jag inte ville skjuta på införskaffandet för länge eftersom skalen också är till för att skydda telefonerna. Att avstå från skal och riskera att telefonen går sönder kändes liksom korkat på ett annat sätt.

Så, det blev nya skal – men det kändes så udda. Jag är van att handla allt begagnat, så att plötsligt handla nytt var nästan bisarrt. Och det gladde mig, för är det något jag vill så är det ju att det hållbara ska vara helt naturligt. Kännas noll krångligt eller ovant – bara bekant, tryggt och självklart. Och där är jag nu, när det gäller just den saken. Hurra!

Vad är en hållbar vana och vad är ett ohållbart undantag? Foto: Maria Soxbo

En annan sån vana är att äta kött. Jag är uppväxt på kött och potatis, älskade korv, hamburgare och köttbullar. På grillen hamnade en köttbit, och i princip alla rätter innehöll animaliskt protein. Nu? Tvärtom. Jag äter vegetariskt eller veganskt 99% av alla måltider. Jag äter fisk kanske 10 måltider om året (sill till påsk, midsommar och jul, samt någon stekt strömming och fiskgryta någon gång). I somras åt jag en köttlasagne hos svärmor då hon glömde bort att jag var vego – och det var den enda gången jag ätit kött på över två år. Jag är van att laga, beställa och äta vego, jag behöver inte ens tänka längre. Det är så skönt!

Poängen med dessa två berättelser är kort och gott detta:

• Allt nytt känns ovant i början. Sen blir det en vana. Ju snabbare vi börjar skiftet, desto snabbare kommer vi över den ovana fasen och kliver in i den självklara.
• Det behöver inte vara allt eller inget. Man kan vara en köttätare som nästan aldrig äter kött, och en nykonsument som nästan aldrig köper något nytt. Det är vanan som spelar roll, inte undantaget.

Jag tror knepet för att skaffa sig nya vanor är att gå in i förändringen med nyfikenhet. Tänka att det är spännande med nya smaker och ett annat utbud. Jag tror också att man behöver gå in för det med lite kraft. Bestämma sig, och sen göra så gott man kan utifrån det – och inte vara rädd att be om hjälp om det känns ovant. Jag lovar att vi alla har en van begagnatshoppare och en vegetarian i vår bekantskapskrets till exempel, be om hjälp vettja!

Och slutligen – var lite snäll mot dig själv. Det är inte ett misslyckande att köpa en varm korv dag 3 av ditt nya vegoliv, det är vad du gör dag 4 och framåt som är viktigt.

Låt oss omfamna våra inre vanedjur alltså – men ge dem lite nya vanor att jobba med bara!

I takt med att vi får resa igen har flygskammen börjat komma på tal igen. Oftast i ett ”jag tror inte på att skamma”-sammanhang, där ifrågasättande om lämpligheten i att flyga just nu avfärdas med att det är fel att ”skamma” någon för deras val.

Jag undrar om vi inte diskuterar fel saker här? Att ifrågasätta varför en nybliven mamma flaskmatar sitt barn och påpeka att hon borde amma istället kan jag tycka är ”mom shaming” i dess rätta bemärkelse. Alla kan inte amma, alla vill inte amma och att flaskmata är inget som skadar barnet (säger denna flaskmatade mamma med två delvis flaskmatade barn). Det finns absolut bra saker med att amma – men flaskmatning är inte skadligt. Den flaskmatande förälder som känner skam när andra påpekar att hon borde amma istället hoppas jag kan skaka av sig det, för det finns ingen anledning till skam. Däremot finns det anledning att ifrågasätta ”skammaren”.

Att däremot påminna en nöjesflygare om att flyget släpper ut många, många gånger mer koldioxid än vad som är hållbart och i synnerhet med tanke på att vi har väldigt ont om tid på oss att få klimatkrisen under kontroll? Det är inte att skamma, det är att sprida kunskap och fakta. Att respektera vetenskap och forskning. Och rent krasst att försöka påverka samhället i rätt riktning. Om någon känner skam för att en vän ifrågasätter deras nöjesflygande så är det inte för att vännen skammar. Utan för att personen själv upplever skam för att hen vet att vännen har rätt.

Om någon känner skam för att en vän ifrågasätter deras nöjesflygande så är det inte för att vännen skammar. Utan för att personen själv upplever skam för att hen vet att vännen har rätt

Blir jag påkommen med att ljuga känner jag skam. Blir jag påkommen med att kasta skräp på marken känner jag skam. Men inte för att den som kommer på mig ”skammar”, utan för att de med all rätt påpekar att jag gör något fel.

Om det här pratar Isabelle McAllister och Anna Branten väldigt bra i Förnyarna-avsnittet 57 – Magkänsla. Om hur de hanterar jobbiga samtal med vänner och bekanta om klimatet och om hur de väljer sina strider, men också om just skam och var skulden egentligen bör hamna. Lyssningsvärt avsnitt, tycker jag. Även jag och Emma gjorde ett avsnitt om just de här situationerna i somras, läs mer om det här.

Jag tycker så här:

• Att gå emellan när någon behandlar någon annan illa är civilkurage.
• Att försvara den som är svagare är medmänsklighet.
• Att ifrågasätta den som gör något omoraliskt eller oetiskt är att ta samhällsansvar.

Allt ovanstående skriver nog de allra flesta under på, det är en del av vårt samhällskontrakt.

Varför skulle klimatfrågan vara ett undantag?

Och slutligen. Det går att lägga fram saker på olika sätt. Man kan ifrågasätta genom att vänligt påminna om forskning eller uppmuntra till diskussion, och man kan ifrågasätta genom att säga att någon är dum i huvudet. Det sistnämnda är noll konstruktivt och förmodligen ganska meningslöst. Det förstnämnda däremot är inte att skamma. Även om det handlar om unniga livsstilsval som att flyga.

(PS. Egentligen är skam fel ord helt och hållet. Vi känner skuld när vi känner att vi gjort något fel. Vi känner skam när vi upplever att vi är fel. Skillnaden mellan ”jag gjorde fel” och ”jag är fel” alltså. Skam handlar egentligen inte om att ”skämmas” för att vi flugit till solen, utan för att vi känner oss otillräckliga som människor av någon anledning. Det är alltså inte riktigt rätt ord i sammanhanget, skuld är mer logiskt. Men eftersom ”flygskam” och att ”skamma” blivit begrepp har jag valt att använda dem konsekvent i den här texten – fram tills denna lilla fotnot.)

Hur känner ni kring klimatrelaterad skam (eller skuld)?

På lördag ska jag moderera ett panelsamtal på Klimatriksdagen om barn – ur olika perspektiv. Hur vi vuxna är skyldiga våra barn och unga (och framtida generationer) att agera. Men också om hur frågan om att sätta barn till världen också fått en plats i klimatdebatten (detta har jag bloggat om tidigare, här).

Jag tycker att det är en intressant, om en känslig, fråga – men framför allt tycker jag att det är lite märkligt att lägga så värst mycket tid på just den i nuläget. Barn är som träd – de växer långsamt. På samma sätt som vi inte kan förlita oss på att plantera träd för att suga upp alla utsläpp (eftersom träd växer för långsamt) så kan vi inte heller tro att minskat barnafödande kommer att vara en lösning (eftersom de barn som kommer till världen nu inte ens fyllt 10 år när Parisavtalet ska vara uppfyllt – det vill säga de kommer varken hinna orsaka särskilt stora utsläpp eller innebära tillräckliga utsläppsminskningar om de inte föds).

Dessutom tänker jag så här. Människor är absolut problemet på den här planeten just nu. Vi har uppfunnit fossilbilar och kolkraftverk, och nu sitter vi i skiten på grund av det. Men människor är också lösningen – vi har också uppfunnit solpaneler och vindkraftverk, återvinningsprocesser, hyr-appar och begagnat-marknader. Och framför allt behöver vi varandra, inte bara för att vi är sociala varelser som tycker om att umgås på olika sätt utan också för att det är genom att samarbeta vi skapar utveckling. Forskare över hela världen samarbetar kring allt från coronavaccin till klimatlösningar, exempelvis – en förutsättning för att lösa akuta problem tillräckligt snabbt.

Men samarbete i den lilla skalan är minst lika viktigt! Och det är det jag tror vi måste hitta tillbaka till. Förr var det en självklarhet att människor hjälptes åt. Lånade saker av varandra, tog hand om skörden tillsammans, gav när det fanns och fick när det saknades. Till viss del beror det förstås på att nästan alla svenskar bodde på landsbygden förr, då var det naturligt att hjälpas åt för att livet skulle bli lättare. I dagens städer serveras det mesta på ett eller annat sätt, vi behöver inte varandra på samma sätt (tror vi).

Och så länge vi är fine med att konsumera oss genom alla situationer så är det kanske sant. Då behöver vi inte varandra, vi behöver bara … pengar. Men ska vi dra ner på konsumtionen (och det ska vi ju), så blir det betydligt viktigare att odla relationer istället. Behöver vi en skiftnyckel – men ska undvika att köpa en, så är det ju behändigt om vi känner grannen så väl att det känns okej att fråga om vi får låna hens verktyg. Att låna saker, samåka, dela på äppelskörden, ärva barnkläder och mycket, mycket annat hänger ju på att vi har människor omkring oss att ta hjälp av på olika sätt. Och att vi vågar fråga. Be om och erbjuda hjälp, tro gott om varandra och vilja bidra till en gemenskap.

Digitaliseringen har varit fantastisk, på så otroligt många sätt. Och den har också bidragit med många lösningar som kan bidra till omställningen. Men när i princip allt som produceras på planeten jorden är tillgängligt dygnet runt genom våra telefoner så kanske vi glömmer bort att ta hand om relationerna i vårt närområde?

Jag tror det är dags att prioritera dem igen. ”It takes a village” – kanske inte för att uppfostra ett barn (för det kan fantastiska ensamstående föräldrar utan socialt skyddsnät också göra), utan för att leva ett hållbart liv.

Håller ni med?

Foto: Chang Duong/Unsplash

Jag har nog aldrig bloggat och instagrammat så lite som de gångna fyra månaderna tror jag. Och de har gått i ett huj – samtidigt som de har känts som en evighet. Jag har medvetet försökt låta bli att ursäkta mig för dåligt uppdaterande (för hur kul är det att läsa sånt?), men nu när jag börjar komma ut på andra sidan tänkte jag att det var dags att förklara lite.

I höstas hände två fantastiska saker på kort tid. Klimatklubben fick en miljon (!) av Postkodsstiftelsen – ett besked som vi verkligen jublade över eftersom vi jobbat med den här ansökan i ett helt år. Det hårda slitet belönade sig, och nu kunde vi äntligen sätta en massa planer i verket. Hurra!

Och så fick jag också ett eget fantastiskt roligt jobbprojekt, som jag kommer berätta mer om i morgon. Något spännande och peppigt, men som också skulle kräva massor av tid av mig under några månader. Inga problem, tänkte jag – det är ju det fina med pandemier. Det finns tid att lägga på jobbet, så att säga. Särskilt vintertid, i snöslask-Stockholm.

Men så, precis när vi höll på att starta upp Klimatklubben 2.0 och jag dessutom skulle hugga tag i mitt eget drömprojekt så hände det som inte får hända. Min mamma fick en stroke. Och hela livet vändes upp och ner.

Jag är enda barnet, och min pappa dog för 20 år sen. Mamma och jag är en liten, liten familj, och även om jag numera har min egen familj med man och barn och det dessutom finns fina mostrar med familjer med i bilden också så är det väldigt uppenbart när något sånt här händer att allt ansvar landar på närmast anhörig. Det vill säga mig.

Jag minns knappt december. Istället för att gå loss i workshops, kreativa arbetspass och uppstartsmöten så gick nästan all min tid åt att försöka förstå hur man gör när en åldrande förälder plötsligt inte kan ta hand om sig själv. När jag själv befinner mig 40 mil bort, när jag aldrig haft kontakt med biståndshandläggare och äldreomsorg tidigare och när jag dessutom skulle hantera oron över hennes tillstånd. (Min mamma hade ingen hjälp alls innan stroken, men hon hade ett trygghetslarm tack och lov – och lyckades trycka på det. Tips till alla med äldre, ensamstående föräldrar, be dem ha ett sånt. Det kan rädda liv.)

Jag pendlade mellan sjukhus, mammas lägenhet och mitt liv här i Stockholm, och var ständigt beredd att släppa allt om telefonen ringde. Noll arbetsro, tusen telefonköer och ständiga återvändsgränder där jag inte kunde sköta saker åt mamma för att en påskriven och bevittnad fullmakt saknades, eller för att hon inte längre kunde logga in med mobilt bankid.

När julen kom hade mamma repat sig så pass att hon kunde flytta hem (med full hemtjänst), och jag kände mig som en urvriden trasa. Vi fick fira jul på hotell (eftersom en nära anhörig på min mans sida också insjuknat, så planer fick göras om i sista minuten) och förutom någon sats lussebullar hade jag inte hunnit njuta av juletiden ett skvatt. Jag hade förvisso prioriterat helt rätt – familjen framför allt – men hade också tappat en hel månads arbetstid i ett projekt med en tydlig deadline vilket inte direkt bidrog till någon julefrid. Och Emma fick dra dubbla lass i Klimatklubben när min tid och ork inte räckte till. Stressen och det dåliga samvetet nötte på mig från alla håll, och när jullovet var slut väntade ett helt orimligt berg med jobb på skrivbordet.

Spola fram ett par månader. Nu har jag precis hjälpt mamma att flytta in på ett äldreboende. Det funkade inte riktigt att bo kvar hemma ens med hjälp, men nu har hon det bra och får allt stöd hon behöver. Hon är fortfarande 40 mil bort, så kanske blir det en flytt till ett boende närmare mig lite längre fram så jag och barnbarnen kan gå förbi och ta en fika med henne lite enklare. Men tills dess vet jag att hon har det bra – jag behöver inte oroa mig längre.

Jag har fått ordning på det mest akuta, rent praktiskt, och nu väntar det lite sorgliga jobbet att gå igenom alla mammas saker i lägenheten och bestämma vad som ska sparas och inte. Lägenheten ska förstås sägas upp, och plötsligt så finns liksom inte riktigt ett ”hemma hos mormor” längre. Jag har börjat litegrann, jag satt förra helgen och bläddrade igenom fotoalbum och andra minnessaker. Det tar på krafterna, samtidigt som det kändes fint att göra en tidsresa genom min barndom. Det känns som en viktig tidpunkt i livet och det får ta den tid det tar, helt enkelt.

Klimatklubbenprojektet är i full gång trots min frånvaro, tack vare en deltidsanställd projektledare och världens bästa Emma. Jag skulle väl inte säga att energinivåerna är på topp än, det behöver jag nog en ledig sommar för att uppnå. Men för första gången sedan början av december kan jag åtminstone planera min tid lite. Suget efter att blogga har också vaknat igen, för jag har verkligen saknat skrivandet under de här kaosiga månaderna. Vi får se i vilken takt det blir, men viljan finns där igen för första gången på flera månader. Jag hoppas ni vill fortsätta läsa.

Och mitt egna projekt? Jo, jag lyckades nå den första, viktiga deadlinen trots allt. I morgon ska jag berätta mer om det, för det förtjänar ett eget inlägg.

Ta hand om er, och varandra – livet är ganska skört.