Ni som hänger med mig på instagram (@mariasoxbo.se) kanske har sett att jag i fredags deltog i ett rundabords-samtal i riksdagen tillsammans med en rad andra opinionsbildare och aktivister inom olika samhällsfrågor. Vi hade alla blivit inbjudna av Märta Stenevi och Alice Bah Kuhnke (Miljöpartiet), och vi hade i förväg fått fundera kring två frågor:

1. Vad ser ni för samhällsutveckling genom era plattformar? Vad säger och känner ni och era (olika) följare om samhällsutvecklingen?
2. Vad vill ni att vi politiker ska ta med oss i vårt arbete utifrån det ni möter?

Regn och rusk på vägen till ett väldigt varmt samtal. Foto: Maria Soxbo

Det här blir ett långt inlägg, för jag vill gärna försöka få med så mycket som möjligt av denna intressanta dag till er. Jag försökte lyfta fem olika saker när det blev min tur, och det blev en blandning av mina egna tankar och inspel jag fått från er som följer mig:

• Människor är rädda och frustrerade, av olika skäl. Många av oss för att vi inte känner att politikerna har krisinsikt (som jag), andra för att deras livsstil hotas och för att de inte känner sig sedda i utvecklingen (exempelvis glesbygdsbor som inte har andra alternativ än fossilbil till exempel). Det blir i värsta fall en grogrund för andra problem, som utanförskap, psykisk ohälsa, främlingsfientlighet.
• Kvinnor drar ett större lass i klimatfrågan. Oroar sig mer, höjer sina röster, anstränger sig i vardagen – men släpper ut mindre, och har mindre makt än män. Vi behöver fler män som kämpar för klimatet. (På mötet var det två män och ett par fler var bjudna men kunde inte komma, men majoriteten även där var kvinnor.)
• Faktaresistensen breder ut sig. Det finns mängder av forskning på vad problemet är och vad vi måste göra, men många – individer, näringsliv och politik – hör bara det de vill höra. Detta gäller inte bara klimatfrågan.
• Varje fråga landar i ett ”vi mot dem”, polariseringen blir allt skarpare. Ska vi klara oss igenom kris efter kris måste vi hålla ihop, inte skylla på varandra och peka finger.
• Det finns inga positiva framtidsvisioner. När samhällsdebatten bara handlar om olika kriser i kombination med förbud och uppoffringar försvinner framtidstron, och det är den som bär oss genom kriserna (som jag skrev om i detta instagraminlägg, strax före mötet).

Ett inte så runt bord, men fungerade det också.

Och vad tycker jag politiker som Märta och Alice ska ta med sig ur detta? Framför allt det sista. Att skapa positiva framtidsvisioner för oss, som bygger på att vi vinner på omställningen. Och se till att dessa visioner inkluderar så många grupper som möjligt i samhället, så att polariseringen minskar. Det kan låta som att jag är naiv, men jag tror ju verkligen att de allra, allra flesta går ur omställningen som vinnare (vilket också forskning tyder på), och att väldigt få förlorar på den. Det gäller att få så många som möjligt att känna det, och där har politikerna en otroligt viktig roll.

Atefeh, Ida, Nina och Henrik på middagen efter mötet.

Med på mötet var, förutom jag själv, följande personer – och se detta som följtips om ni inte redan följer dem, för maken till drivna, smarta och samhällsförbättrande människor kan jag inte tänka mig:

• Atefeh Sebdani, som brinner mycket för barns rättigheter och just nu även skriver mycket om revolutionen i Iran.
• Amanda Oxell, som är en stark röst inom jämställdhet och inom det skeva reklamlandskapet.
• Henrik Wahlström, som blandar ”trams” (hans ord) med viktiga inlägg om framför allt psykiska sjukdomar och psykisk ohälsa.
• Sara Olsson, som är en driven greenfluencer och secondhandinspiratör, och sprider mycket information om problemen i modeindustrin.
• Negar Mottaghi, som är funkismamma och ständigt lyfter hur kämpigt det är att behöva slåss för sitt barns rättigheter till stöd.
• Hanna Bergwall, som är jurist i grunden och lyfter och förklarar en rad olika samhällsfrågor utifrån ett juridiskt perspektiv.
• Gustav Johansson, som gör vegansk matlagning tillgängligt för grupper som annars inte lockas av det.

På middagen efteråt anslöt även Nina Rung, som är kriminolog och våldsförebyggare, och Ida Östensson, som ordförande i Make Equal och just nu är aktuell med boken Allt vi inte ser.

Märta, Negar och jag.

Det som blev väldigt uppenbart på mötet är också att väldigt många frågor krokar i varandra, att Allt. Hänger. Ihop. Det var en stor utmaning att hinna med allt under dessa två korta timmar, eftersom vi alla hade så mycket inspel på varandra. Skadan polariseringen kan göra när den förstärks genom algoritmer, att faktaresistensen leder till orimliga politiska beslut , vad brist på framtidstro och desperation kan leda till och att resurser måste fördelas så att de svaga får den hjälp de behöver – eftersom de har minst möjlighet att slåss för sin rätt – var några av slutsatserna vi drog.

Jag är så tacksam för den här eftermiddagen (och kvällen – samtalen fortsatte långt efter middagen var slut, och jag begav mig inte hemåt förrän klockan var närmare 23), och det finns en sån enorm kraft i att träffa andra människor som försöker förbättra samhället. Mina batterier känns nyladdade och jag hoppas få fler möjligheter att träffa detta fantastiska gäng.

Och angående partipolitik – allt vi talade om var allmänmänskliga frågor. Från hälsa och vård till klimat, jämställdhet, inkludering och juridik. Det borde vara betydligt enklare än det tydligen är att hitta samförstånd över partigränserna när det gäller barns rätt till vård och stöd – eller en framtid på en frisk planet. Det borde gå att enas om att lyssna på forskningen, oavsett om det gäller att klimatkrisen eller brottsbekämpning. Det borde vara möjligt att stötta de som behöver, och samtidigt fatta de ibland obekväma beslut som behöver tas – för allas bästa. Det borde vara mer värt att på lång sikt bygga ett hållbart samhälle där alla är vinnare, än att bli ihågkommen som oansvariga populister.

Men ibland undrar man.

Tack Märta och Alice för att ni visar att ni vill lyssna på civilsamhället. Samtal, och framför allt förmågan att lyssna och försöka förstå varandra, är grunden till allt.

Sara, Hanna och jag.

Och så en sak till. Att höja sin röst, att stå för något, öppnar dörrar.

För tio år sedan hade jag aldrig någonsin blivit inbjudan till ett samtal i riksdagen.

För tio år sedan hade jag aldrig gjort mer för att förändra samhället och skapa förändring än att rösta vart fjärde år, och att skänka en slant då och då till olika organisationer.

Mitt engagemang började ta form 2015, och de senaste åtta åren har utan tvekan varit de bästa och mest intressanta i mitt liv – tack vare att jag blev en som engagerar sig. Jag är så glad att jag vågade göra det, att jag vågade gå utanför min comfort zone. Och är det något jag hoppas att ni som läser det här inlägget tar med er är det också det – att det alltid är värt att vilja vara en del av samhällsutvecklingen.

Hör av er om ni vill, men inte hittar en väg in i engagemanget! Jag hjälper gärna till!

Idag stod jag på scenen på Formex pressfrukost och delade ut det nyinstiftade priset Formex Sustainability Award till företaget Remoair. De har tagit fram en väldigt smart doftljusrefill som kunden själv smälter i vattenbad och häller i valfritt kärl (det vill säga, man behöver inte ha köpt ett ljus av dem tidigare för att använda refillen). Och med det var ett halvårs juryarbete med möten, författande av pressreleaser, formulerande av nomineringar och andra moment över för den här gången!

Det har varit otroligt kul att sitta i möten med Kajsa från Formex, Björn Florman från Materialbiblioteket och formgivarna Marie-Louise Hellgren och Emma Olbers (båda otroligt vassa inom hållbarhet) och vända och vrida på de olika bidragen, försöka upptäcka tankefel och väga olika ställningstaganden mot varandra. Och det känns väldigt fint att vara med och lyfta företag som verkligen anstränger sig för att hitta nya lösningar, metoder och material med mindre klimatpåverkan.

Och samtidigt känner jag lite så här – är det inte galet att vi, 2023, fortfarande har hållbarhetspriser å ena sidan och designpriser och andra utmärkelser å andra sidan? Borde det inte vara så självskrivet idag att hållbarhet är en hygienfaktor att det inte ska vara möjligt att bli nominerad till designpriser överhuvudtaget om man inte har tänkt på hållbarhet i alla led?

Inget ont om Formex hållbarhetspris i detta, det fyller en viktig funktion på en mässa som består av otroligt många produkter med väldigt olika grad av miljötänk – och syftet med priset är också att sporra utställande företag att ta steg i rätt riktning. En branschinsats, helt enkelt.

En bild från årets Formex. Foto: Maria Soxbo

Så min fundering gäller egentligen främst alla andra designpriser i branschen – där man utser ”årets möbel”, ”årets textil” och så vidare.  Där skulle jag säga att det bland vinnarna sällan framgår något tydligt hållbarhetstänk alls (med några få lysande undantag). Och så länge det ser ut så, så fyller ju alla hållbarhetspriser fortfarande en roll för att synliggöra de som tar ansvar på riktigt.

För det är ju (tyvärr) inte olagligt att strunta i klimat och miljö. Förutom regler kring kemikalier och utrotningshotade arter så finns det egentligen inga hinder för att designa, producera och sälja produkter med skyhöga klimatavtryck. Det går utmärkt att göra möbler som inte går att reparera eller köra stenhårt på kortlivade trender för att sälja maximalt nu – och nolla andrahandsvärdet totalt. Det går utmärkt att välja icke-återvunna, icke-ekologiska och fossila material, lägga all produktion i låglöneländer där fabrikerna drivs av kolkraft och massproducera superbilligt i full vetskap om att produkterna inte kommer att få ett långt liv.

Hållbarhetspersonen i mig säger att vi inte behöver fler kuddar, fåtöljer eller lampor – egentligen. Men design- och kulturvurmaren i mig säger till viss del emot. Form, design och hantverk är en väldigt viktig del av vårt kulturarv, skapar många arbetstillfällen, håller liv i viktig kunskap och kan förbättra, förenkla och försköna vår vardag. Vi behöver god design – men inte på bekostnad av klimatet eller vår miljö. All design måste sätta den typen av hänsyn först just nu, något annat har vi inte råd med.

Det kommer att dröja vansinnigt länge innan det är på det viset, tyvärr. Det kräver system- och attitydförändringar hos både producenter och konsumenter. Men en sak som är galet lätt att göra och skulle kunna införas i morgon? Det är att införa skarpa hållbarhetskrav för att någon ens ska kunna bli nominerad till ett svenskt designpris.

Vilket inredningsmagasin, vilken institution, vilken prisutdelare blir först med att visa var skåpet ska stå i den frågan?

Ända sedan sociala medier gjorde entré i våra liv har vi alla möjligheter att nå fler människor med våra tankar, idéer och foton. Det vi gör kan ge ringar på vattnet, helt enkelt. Sedan kom influencers, vars jobb det faktiskt är att påverka våra beteenden – oftast kring konsumtion.

Och ja, instagram, facebook med flera har helt klart skalat upp effekten på det mesta, och gett oss en slags megafon att föra våra samtal genom. Vi når fler om vi kan kommunicera med andra i deras egna hem, helt enkelt.

Men faktum är att även utan sociala medier så har det vi gör en påverkan på andra människor, helt enkelt för att vi är flockdjur. Vi tycker generellt om att bli accepterade och smälta in, att känna att vi inte sticker ut för mycket, och om människor i vår omgivning börjar göra något så väcks ett intresse hos oss att göra likadant. Det är det fenomenet nudging ofta bygger på. Om flera av våra grannar skaffar elbil blir vi sugna på att haka på, och om kommunen sedan skulle kommunicera att ”73% av alla villaägare i kommunen har bytt till elbil” så är sannolikheten ännu större att vi tar steget (förutsatt att vi har ekonomi för det förstås). Vi vill nämligen tillhöra majoriteten, i synnerhet om den framställs som något positivt.

Allt vi gör har potentialen att påverka andra människor. I positiv – eller negativ – riktning.

Och det här är viktigt att ha med sig, för det funkar naturligtvis åt båda håll. Om alla grannarna istället håller hårt i fossilbilen och dessutom låter den stå på tomgång varje morgon för att värma upp den? Ja, då är risken stor att vi istället tänker att vi lika bra kan göra likadant, för vad spelar det då för roll vad ”lilla jag” gör. Och dessutom skulle vi sticka ut om vi gjorde något annat, och att tillhöra en minoritet lockar sällan.

Här gäller det att komma ihåg att vi gör ett val även om vi väljer att inte göra något alls. Det är inte bara Greta i ena änden och Bensinupproret i andra änden som påverkar andra, utan det gör även den stora massan i mitten som inte agerar alls – för den är ju ofta majoriteten. Med andra ord: Struntar vi i att agera, utkräva ansvar, bidra till lösningen och ställa om så signalerar vi till alla i vår omgivning att det är acceptabelt att vara likgiltig. Och i det här läget är ju det inte en neutral handling, utan faktiskt en negativ påverkan när det gäller klimatkampen. Likgiltiga människor som inte pressar på för skarpare klimatpolitik eller att företag ska ta ansvar gör ju att chansen att nå klimatmålen minskar.

Men framför allt – det är ju något otroligt mäktigt med att bidra till en bättre värld! Att vara med och forma framtiden, att inspirera människor till att göra bra val, att vara en del av lösningen. Vem vill inte det?

Foto: Jon Tyson/Unsplash