Jag ser prislappsargumentet dyka upp titt som tätt i diskussioner som handlar om hållbarhet. Att det hållbara valet är för dyrt, och att omställningen därför blir en klassfråga. Och det är intressant, med tanke på att de med minst pengar också släpper ut minst. Så, hur går den ekvationen ihop?
Det gör den förstås inte. Och istället borde kanske hela utgångspunkten för diskussionen ändras. Det är inte att konsumera hållbart som kostar pengar (eftersom det nästan alltid handlar om att till exempel köpa begagnat, mat i säsong och generellt färre saker), utan det är det som marknadsförs som hållbart som ofta kostar mer pengar.
Myt: “Hållbart mode är dyrt”
Foto: Maria Soxbo
Svar: Falskt.
I modesammanhang beskrivs en hållbar garderob ofta som att köpa “tidlösa plagg av bra kvalitet”, och inte sällan uppmanas vi att passa på att investera i dyrare märkesplagg à la vita skjortor, kostymbyxor, trenchcoats, ulltröjor och så vidare på reorna för att bygga upp den optimala, “hållbara” garderoben. Men – den blir varken särskilt hållbar eller billig, eftersom det resonemanget helt utgår från nykonsumtion (och dessutom från att alla gillar samma sorts stil/estetik.) Istället är det hållbara förstås att använda det vi har, och komplettera med det vi behöver på secondhand – något som verkligen inte behöver bli dyrt. (Jag har skrivit om modekonsumtion tidigare, till exempel här och här.)
Myt: “Hållbar inredning är dyr”
Y-stolar. Foto: Bukowskis
Svar: Falskt.
På samma sätt pratar vi om design för hemmet. En designklassiker ses som Det Hållbara Valet, eftersom den aldrig kommer att bli otrendig. Fast, det stämmer ju egentligen inte heller – det går trender även i auktionsvärlden. Ibland är det Myran-stolar som är det allra hetaste, ibland är det Y-stolar. En designklassiker kommer aldrig att bli värdelös däremot, det stämmer. Så för den som har råd och älskar estetiken är det aldrig ett dåligt köp eftersom det är ett bra andrahandsvärde. Men självklart kommer prislappen, framför allt på andrahandsmarknaden, att svänga upp eller ner beroende på efterfrågan – som i sin tur baseras på trender.
En designklassiker blir också ofta dyr att köpa, för att det är en namnkunnig designer bakom och för att det är ett hantverk som producerats i ofta påkostade material. Här blir argumentet att den som inte har råd är utelämnad till billiga designkopior, som förstås inte är hållbara – och ja, så är det ju. Men, hela det resonemanget bygger också på att det bara är just de specifika möblerna och lamporna vi har att välja på. Och så är det ju inte. Begagnatmarknaden svämmar över av allt från allmogemöbler till funkis, från jugendpiedestaler till art deco-fåtöljer och IKEA såväl från förr som från igår. Ofta av hög kvalitet och naturmaterial, ofta till väldigt låga priser. Liten plånbok är inte ett argument för att köpa billigt producerade kopior, när det finns så mycket bättre köp – både vad gäller klimatpåverkan och kvalitet – i samma prisklass.
Och – att köpa en nyproducerad designklassiker leder tveklöst till utsläpp och klimatpåverkan, även om det upplevs som en god investering. Det är ett bättre val än designkopian (eftersom den knappast kommer att överleva i 30, 50 eller 100 år), men den är inte “hållbar” bara för att det är en klassiker. Det är när den köps på auktion eller liknande som den blir ett genuint hållbart val. På samma sätt som den nya tröjan i ekoull från fina märket blir riktigt hållbar först när den köps begagnad. (Jag har skrivit om “fast design” också, här till exempel.)
Myt: “Hållbar mat är dyr”
Foto: Meric Tuna
Svar: Sant och falskt.
Tyvärr kostar ekologisk och närproducerad mat ofta mer än konventionellt producerad och importerad mat. Det är synd, och samtidigt är det svårt att komma runt just nu eftersom det annars blir ekonomiskt ohållbart för bönderna.
Men – det är inte bara ekologiskt och närproducerat som kan räknas som hållbar mat. Att köpa mat i säsong är oerhört mycket billigare än tvärtom, ibland så billigt att inte ens det ekologiska alternativet behöver kosta så mycket. Att köpa svinnsmart mat likaså. Och att äta växtbaserat, vilket är det viktigaste val vi kan göra för klimatet just nu, är billigare än att äta kött.
Så – storleken på plånboken behöver inte hindra någon från att göra hållbara val i mataffären. Däremot önskar jag förstås att det fanns ett sätt att möjliggöra för alla att köpa ekologiskt och närproducerat, helt enkelt för att alla borde ha rätt att äta icke-besprutad mat och kunna gynna våra svenska bönder. Men såvida inte staten kan gå in och betala mellanskillnaden så blir det svårt, för att eko- och svenska bönder ska kunna överleva.
Kredda den som kreddas bör
Foto: Maria Soxbo
Det jag tycker är viktigast i den här diskussionen är att vi måste vara överens om att den som inte har pengar lever mest hållbart av oss alla, oavsett om hen bär polyester, äter icke-ekologisk potatis eller inreder med möbler som inte fått en godkänt-stämpel av smak-eliten. Helt enkelt därför att hos den som inte har pengar kommer maten att ätas upp istället för att svinnas bort, ingen överkonsumtion kommer att ske, inga långväga flygresor blir av och det som går sönder kommer att lagas om det går.
Men – den som inte köper ekomat, investerar i designklassiker och köper “tidlösa” plagg i miljömärkta eller återvunna material får sällan kredd för sin hållbara livsstil. Och det borde hen få – varje dag. För även om livsstilsvalen främst beror på dålig ekonomi istället för klimatengagemang, så leder det till färre utsläpp än vad genomsnittspersonen har. Och det är ju allt som egentligen räknas.
Hur tänker ni kring “hållbart är dyrt”-diskussionen?
