Sveriges hetaste potatis? Jo, det måste väl ändå vara skogen! DNs stora granskning av skogen, Sveaskogs planerade avverkning på samiska betesmarker, höstens stora skogsutredning som kritiserats hårt från såväl miljörörelsen som skogsindustrin och samtidigt riskerar Sverige att missa klimatmålen om inte omställningen ökar takten – något som garanterat kräver hjälp från just skogen.

För att reda ut några av alla tusen frågetecken kring skogen ordnar jag och Emma två digitala #klimatluncher tillsammans med Lantbrukarnas Riksförbund, LRF, nu i maj. Vi gjorde ju två i december om mat (här och här kan ni läsa om dem), och i fredags var det alltså dags för lunch nr 1 på tema skogen.

Till vår hjälp hade vi naturvårdsexperten Gunnar Lindén från LRF, Peter Roberntz som är senior forest advisor på WWF, Thomas Ranius som forskar om skogen på Sveriges Lantbruksuniversitet, SLU, och så Mikaela Johnsson som är skogsägare i Småland.

Skog utanför Gävle. Foto: Geran de Klerk/Unsplash

Vi börjar här och nu. Hur mår egentligen skogen? Hur mycket av den skyddar vi idag, och hur mycket – och vilken skog – borde vi skydda? Brukas skogen på ett hållbart sätt i Sverige? Och vilka naturvärden är värda att ta i beaktande? Hela samtalet kan du se här:

Men jag vill också sammanfatta det jag tar med mig från samtalet:

Det finns inga enkla svar

Foto: Ed Leszcynski/Unsplash

Skogen är liksom nyckeln till nästan allt när det gäller klimatfrågan, men ibland på så olika sätt att det uppstår konflikter. Så länge skogen står kvar är den en viktig kolsänka som binder kolet och suger upp koldioxiden som läcker ur skogsmarken när växter dör och förmultnar. Det är så klart toppen ur klimatsynpunkt, men så länge den står kvar kan vi inte heller använda trä som ersättning för fossila produkter som idag står för väldigt stor del av alla utsläpp som orsakar klimatkrisen.

Med andra ord måste vi både bruka skogen och bevara den – en riktigt hopplös “ha kakan och äta den”.

Därefter finns det en massa andra värden att ta hänsyn till också. I en skog som mår bra myllrar det av biologisk mångfald, något som är viktigt på många sätt – inte minst för att göra naturen motståndskraftig mot klimatförändringar. Vi människor mår också bra av att faktiskt tillbringa tid i skogen, och den typen av värde är desto svårare att sätta ett pris på.

Och så slutligen har vi skogsägarna att tänka på. Utöver stora aktörer som statliga och privata skogsbolag har Sverige hela 330 000 privata skogsägare, människor som helt eller delvis lever på att bruka skogen. De skapar klimatnytta genom att förse marknaden med en förnybar, icke-fossil råvara, gör det möjligt för oss att bygga hus av trä istället för av betong, ersätta plastförpackningar med pappersditon och dessutom finns det mycket energi och bränsle att hämta ur restprodukterna. (Sen måste vi förstås diskutera hur mycket av skogen som får användas, och till vad – men att det finns klimatnyttor i att bruka skogen är det ingen tvekan om.)

Sveriges skogsägare sköter dessutom sin skog på valfritt sätt, vilket betyder att det inte går att dra alla skogsägare över en kam och slå fast att de gör rätt – eller fel. Att de gör på olika sätt är också bra eftersom skogen som helhet då blir mer diversifierad.

Ja, ni fattar – här finns inga enkla svar. Men många åsikter.

Skogen är ingen quick fix

Foto: Tom Ohlin/Unsplash

Något annat som komplicerar detta är förstås att skog växer långsamt. På samma sätt som klimatkompensation i form av trädplantering inte kan vara hela lösningen (eftersom utsläppen sker nu, medan de planterade trädens kompensation sker i framtiden) så kan vi inte heller tänka enbart “här och nu” när det gäller skogen. Beslut som fattas nu kommer att påverka skogen om 50 eller till och med 100 år. Oavsett om de var “rätt” eller “fel”.

Som exempel berättade Mikaela Johnsson om sin skog:

Den största delen av min skog har satts innan min livstid, under en politik då det inte skulle vara några löv i skogen. Då staten faktiskt sa åt skogsägarna att döda alla lövträd. 1993 kom en ny skogsvårdslag som innebär frihet under ansvar,  men tiden som gått sedan dess är bara en liten, liten tid i skogens historia.

Exemplet med statens dåtida strategi är intressant, eftersom vi idag vet att det var felaktigt.  Skogar som består av bara en art (monokulturer) är mindre motståndskraftiga mot såväl väder som skadedjur och sjukdomar, och dessutom blir riskerna för skogsägarna större eftersom ett angrepp kan ta med sig all skog på ett bräde.

Men besluten som fattades förr påverkar hur skogen ser ut idag, så här krävs tålamod och långsiktiga strategier. Det är viktigt att ha med sig det innan vi “dömer” en skogsägare utifrån hur hens skog ser ut just nu – eftersom det kan bero på beslut som fattades av tidigare generationer.

Det här gör ju också det extra viktigt att inte fatta oövertänkta beslut, varken politiskt eller som skogsägare.

Sverige är ett land rikt på skog

Liten stuga, stor skog, Fotingen, Sverige. Foto: Sebastian Sandqvist/Unsplash

Sverige må vara ett litet land på många sätt, men inte när det gäller skog. Peter Roberntz berättade (i chatten) att Sverige är världens 6:e största exportör av massa, papper och sågade trävaror. Vi exporterar 6 gånger mer än Kanada i förhållande till hur stor skogsareal vi har, och hela 24 gånger mer än Ryssland. Sverige är en storspelare i skogsligan helt enkelt. Sverige täcks till hela 69% av skog, och bara till 3% av bebyggelse.

Mikaela Johnsson påpekade också att idag beskogas en del mark som istället skulle kunna användas till lokal matproduktion, och att det bör vara viktigare att få den skog vi har att må bra snarare än att utöka mängden skog vi har.

Samtidigt ska vi inte luta oss tillbaka och kalla oss bäst i klassen bara för att vi har mycket skog. Det är stor skillnad på skog och skog, på produktionsskog och gammelskog till exempel. Det är bara några få procent av Sveriges skog som är helt skyddad, och det finns också olika sätt att skydda skog på. En del skog blir nationalparker eller naturreservat, medan andra blir biotopsskyddsområden som saknar juridiskt skydd. Så här är det formulerat hos Skogsstyrelsen:

Skogsstyrelsen kan besluta om att områden ska ha formellt skydd. Grundkravet är att området ska ha höga naturvärden som bedöms ha extra stor betydelse för växter och djur. Du som skogsägare förväntas också att avsätta mark på frivillig väg.

Antalet rödlistade arter i Sverige ökar kontinuerligt, vilket beror såväl på avverkning som igenväxning och klimatförändringar. Som Thomas Ranius på SLU sa:

Ett stort antal arter är rödlistade, många är knutna till skogen och man bedömer att avverkning har en stor negativ påverkan på de här arterna. Man uppdaterar rödlistan vart femte år, och man ser tyvärr ingen positiv trend.

Skogen mår bättre på andra sätt, Thomas berättade till exempel att mängden död ved i skogar i södra Sverige ökar och Gunnar berättade att antalet fåglar också stiger. Men det är förstås de kurvor som inte går åt rätt håll som vi måste lägga störst vikt vid.

Klimatförändringarna blir en utmaning

Vä i Skåne. Foto: Samuel Bryngelsson

Klimatförändringarna går fortare ju närmare polerna vi kommer. I Sverige är temperaturökningen redan +3,3 grader jämfört med förindustriell tid. Det globala målet är alltså att hålla ökningen till max 1,5 grader, så medan världssnittet just nu ligger på 1,2 grader har vi här i Norden tyvärr redan passerat det med råge.

Vad innebär det för skogen då? Växtzonerna marscherar norrut, det blir varmare och blötare och de torrperioder som uppstår blir torrare än vi är vana vid. Nya skadedjur gör entré, och riskerar att bli riktiga plågor som granbarkborren som redan förstör mängder med virke. En viktig grej för att hantera den typen av problem är att inte “städa” skogen för mycket, eftersom död ved som får ligga kvar i skogen ofta blir hem åt andra kryp som kanske också blir borrens fiender.

Sen finns det andra utmaningar som vi inte pratade om på lunchen, som att skogsmaskiner riskerar att göra större skada i skogen när tjälen oftare uteblir på grund av mildare klimat. Det är alltså inte bara naturen som får nya utmaningar i takt med klimatförändringarna, utan även skogsbruket.

Skogsbruk är inte EN sak

Foto: Dejan Zakic/Unsplash

“Kalhygge” har blivit som ett skällsord, och det är kanske inte så konstigt med tanke på att det onekligen känns som ett “sår” i landskapet. På hyggena planteras ny skog, och rent utsläppsmässigt försvinner lika mycket kol upp i atmosfären (och lika mycket koldioxid binds över tid framöver när skogen växer upp igen så på en omloppstid på 80 år går det jämt upp) oavsett om vi kalhugger eller plockhugger 10 hektar skog.

Men, det som försvinner vid hyggesavverkningen är förstås andra värden, som skogskänslan för människor i närheten som älskar att röra sig i naturen och hemmet för många djurarter, det vill säga biologisk mångfald. Att plockhugga – ta ner ett träd här och var istället för alla på samma ställe – stör inte helheten på samma sätt. Då pratar vi om värden som är svårare att sätta prislappar på, men som också borde vara en konkret faktor i kalkylen.

För skogsägaren är det förstås enklare och mer kostnadseffektivt att avverka än att plockhugga, och här behövs kanske därför nya ekonomiska incitament att faktiskt värna om den biologiska mångfalden samtidigt som man brukar skogen? Att det ska löna sig att skydda skog, snarare än att det blir en ekonomisk förlustaffär?

Mikaela Johnsson beskrev nuläget som att det ofta känns som en vårdnadstvist, att skogsägaren tar hand om sin “bebis” – skogen – och sen kommer någon (staten) och bestämmer att skogsägaren inte klarar av att ha “vårdnaden” om skogen så fort den får höga naturvärden. Det gör att skogsägarna kanske inte vågar redovisa hur många arter man har på sin mark, av rädsla för att förlora sin skog. Här borde känslan ju vara den motsatta – att en skogsägare som vårdat sin skog så bra att den kryllar av mångfald borde kunna känna stolthet över det, och faktiskt tjäna pengar på det!

Så här det mycket att hålla i huvudet samtidigt, för det finns förstås en rimlighet att den som äger skogen får avgöra hur den ska vårdas och brukas. Samtidigt drabbar förlust av biologisk mångfald och koldioxidutsläpp alla, och eftersom skogen är en sån viktig resurs på alla sätt kanske det också är rimligt att det ska vara lika stor vinning i att vårda och skydda som att bruka? Att det finns en övergripande plan för all skog i Sverige, så att inte för stora värden åt endera hållet går förlorade för att alla – inklusive staten – gör som de vill? Allt hänger ju trots allt ihop, som Peter på WWF sa:

Vi har inte skyddat tillräckligt, vi måste skydda mer. Och hur mycket vi måste skydda förhåller sig till hur vi brukar skogen.

Jag kan också tycka att den skog som faktiskt ägs av staten (det vill säga Sveaskog) borde ha egna, hårdare regler, eftersom det så att säga är “allas” skog och eftersom det är en så stor del av skogen (Sveaskog är den största skogsägaren med 14% av arealen). Där borde alternativa värden väga tyngre, som i fallet med Sapmì där renarnas betesmark hotas i takt med avverkningen.

Så, hur ska vi tänka?

Foto: Andreas Dress/Unsplash

Något Peter från WWF sa i början fastnade i mitt huvud. Att vi måste sluta polarisera och lägga mer fokus på vetenskapen. Inte ens forskarna sitter på alla svar än, men om vi lyssnar mer till vad vetenskapen säger har vi bäst förutsättningar att fatta rimliga beslut. Ju mer vi polariserar frågan, desto mindre chans att enas om vad som behöver göras för att skogen ska göra mesta möjliga nytta på alla sätt.

Sen sa också skogsägaren Mikaela något viktigt, och det är att vi måste bli bättre på att prata med varandra. Många motsättningar uppstår när människor inte känner sig delaktiga. Hon tog som exempel att om skogsägare och närliggande grannar hela tiden har en dialog kan skogsägaren bruka skogen (och avverka när det är dags) och samtidigt till exempel lämna en “ridå” av träd så att grannen fortfarande kan se träd genom fönstret. Ibland är det inte svårare än så.

Vi pratade också en hel del om politik, och hur politiska beslut kan både hjälpa och stjälpa att lösa problemen som uppstår. Skogsägare som tvingas skydda skog riskerar att förlora mycket pengar (eftersom det oftast rör sig om ett engångsbelopp, medan skogsbruk ger kontinuerlig avkastning), och även om skogsägaren förstår behovet av att skydda just den skogen så kanske det då måste finnas sätt att höja ersättningen eller byta in skogen mot annan som får brukas. Gunnar på LRF uttryckte det så här:

Jag tror vi ska lägga ett större ansvar på staten. Den areal som staten äger kan vi använda för avsättningar förstås, men den kan också användas för att skogsägare ska få utbytesmark och bruka en annan skog istället för sin egen. Sedan bör vi också ta vara på de skogsägare som är intresserade av att få ett reservat på sin mark.

Vi pratade också om mänskliga värden, att få människor blir glada av att skogar i deras närhet avverkas till kalhyggen, men att det trots allt finns väldigt mycket skog i exempelvis Norrlands inland där det i princip aldrig är människor på besök. Det går att bruka skog utan att drabba människor, och det går att bruka skog som gör minst klimatnytta.

Så – skogen är en komplex fråga, utan tvekan. Det är lätt att ha förståelse för de olika perspektiven, men det är också ganska ofta svårt att förstå att klimatfrågan inte prioriteras högre i diskussionen. Men att kunna hålla många tankar i huvudet, att kommunicera snarare än att polarisera och att alltid basera besluten på vetenskap känns rimligt, tycker jag. Vad tycker ni?

Nästa lunch: Skogen i framtiden

Onsdagen den 18 maj kl 11.30 är det dags för nästa lunch – och då ska vi prata mer om skogen framåt. Vad ska skogen spela för roll i omställningen? Vad borde vi använda den till? Hur säkrar vi skogen för framtiden, och vem har rätt till den?

Här kan ni anmäla er till nästa digitala och helt kostnadsfria #klimatlunch, vi har begränsat antal platser så haffa en redan nu!