Som några av er säkert listade ut ganska snabbt så var vi ett gäng som gjorde ett gemensamt aprilskämt igår. Det finns, mig veterligen, ingen klimatrelaterad reklamskatt för influencers på förslag hos regeringen, trots att jag, Emma, Frida, Isabelle, Camilla och Yrsa slog på stora trumman. April, april.
Foto: Inte en skärmdump utan en skämtdump från påhittade sajten dagensmedium.se.
Så varför detta aprilskämt?
Jo, för att det trots allt baserades på en del sanningar. Det finns riktiga undersökningar som uppskattar konverteringsgraden (alltså hur många köp ett influencertips genererar) till omkring 3% av följarskaran.
Det varierar så klart hejvilt beroende på typ av influencer, jag tror till exempel inte att jag skulle lyckas kränga 684 nyproducerade t-shirts till er ens om jag hade velat – ni är för pålästa och klimatmedvetna för det. För andra influencers är 3% säkert bara början – de har kommersiell makt att få en vara att sälja slut över en natt. Men å andra sidan kanske jag kan kränga 684 schampotvålar eller vegohamburgare? Och de har också en klimatpåverkan, om än förmodligen mindre än t-shirten. Det kan jag så klart inte blunda för.
Det är förstås svårt att veta hur många av de 684 – eller 2000 eller 50 000 – följarna som kanske hade köpt samma vara ändå, oavsett influencerns köptips. Men, det finns gott om undersökningar som pekar på att våra köpbeteenden påverkas av vad vi ser i sociala medier, och att vi litar mer på rekommendationer av influencers än på konventionell reklam. Med andra ord – ingen influencer som gör betalda samarbeten borde kunna svära sig fri från ansvar kring den konsumtion det leder till. Inte jag heller.
När vi spånade fram det här aprilskämtet började jag nästan tro på det själv. För ju mer vi vände och vred på detaljerna – som att rabattkoder borde leda till högre beskattning eftersom trösklarna för köp sänks – desto rimligare lät det i mina öron. Varför finns inte det här? Varför är det fritt fram för oss influencers att tjäna pengar på andra människors överkonsumtion? Varför behöver vi i nuläget inte ta något som helst ansvar för utsläppen vårt yrke leder till, mitt under brinnande klimatkris?
Influencerbranschen är spännande. Kreativ. Rolig! Inspirerande. Tankeväckande. Intressant. Min vardag skulle helt klart vara fattigare utan mina favoritkonton, och mycket av det jag lärt mig de senaste fem åren har jag snappat upp via olika sociala medier.
Influenceryrket kan ju också se ut på en rad olika sätt. Det finns influencers som inspirerar oss att laga godare mat, träna oss i toppform, bli bättre föräldrar och att utforska vår egen kreativitet via pyssel och DIY. Inget av det behöver nödvändigtvis vara dåligt, för även om all mat, allt pysselmaterial och alla träningskläder förstås genererar en del utsläpp så kanske såna konton också leder till att vi tar bättre hand om oss själva, börjar utforska det växtbaserade köket och syr om ett uttjänt plagg istället för att köpa nytt.
Men det finns också influencerkonton där en väldigt viktig ingrediens för framgång är att bygga en avundsvärd, åtråvärd och inspirerande livsstil kring materiella värden. Dagens outfit hämtad ur den perfekta garderoben, ett drömhem som byter skepnad varje säsong. Det finns en kommersiell potential i att vara trendsättare, och det är vinnande content att renovera, uppdatera, förändra, förnya, konsumera. Och jag tycker att vi måste prata mer om det. Om hur det sprider ringar av konsumtion som bara blir större och större.
Influencer är ett yrke numera, och det är klart att det inte passar alla att bli aktivister eller opinionsbildare och frikoppla sina kanaler från kommersiella krafter. Många följare kan också hålla isär behov och begär, och följer kanske en modeinfluencer främst för att få idéer hur de kan leka med sin nuvarande garderob, eller vad de ska leta efter på loppis. Om i snitt 3% köper t-shirten, så innebär det också att 97% inte gör det. Det får vi inte glömma.
Men – 3% för mig hade alltså resulterat i utsläpp på över 3 ton koldioxid om jag tipsade om en t-shirt, trots att mitt konto är så pass litet. 3 ton är alltså 3 gånger mer än vi bör släppa ut på ett helt år per person år 2050 – inklusive allt. Jag kan inte tycka annat än att det vore rimligt att jag borde få betala ett pris för det, med tanke på att jag valt yrket frivilligt och jag alltså kan välja att tjäna mina pengar på andra människors konsumtion.
Det innebär förstås inte att företagen som producerar prylarna och kläderna ska gå fria och influencers ta hela smällen. Tvärtom, det finns nog inget jag hellre skulle se än en global koldioxidskatt riktad mot företag. Men – med tanke på hur oerhört stora summor influencer marketing omsätter och det dessutom är en bransch som bara växer så går det inte att bortse från att influencers driver upp konsumtionen till nya nivåer.
I mitt instagraminlägg om “den nya influencerskatten” uppstod en intressant diskussion i kommentarsfältet. Medan vissa tyckte att det var en rimlig och bra skatt tyckte andra att den skulle slå onödigt hårt mot en övervägande kvinnlig bransch när problemet är större än så. Jag rekommenderar att läsa hela kommentarstråden, det finns många intressanta aspekter där (och jag har diskuterat flitigt själv där också).
Slutligen: En skatteslant raderar förstås inte utsläppen från 684 t-shirts, oavsett vem som betalar den. Men – en ny skatt kanske skulle kunna leda till en lite sundare influencerbransch för alla inblandade, där vår försörjning inte längre behöver hänga på att andra (främst kvinnor) måste fortsätta överkonsumera (vilket ofta dessutom leder till att mäktiga män blir ännu rikare). Istället kanske vi skulle kunna knuffa hela branschen i rätt riktning, så att reklamsamarbetena lite oftare kan få handla om varumärkesbyggande, om att sprida kunskap eller om att tillgodose behov, än att bara göda begär efter saker ni följare egentligen inte behöver.
Eller vad tror ni?
PS! Nu tar jag lite påskledigt ett par dagar och jobbar på den sociala hållbarheten i mitt liv. Jag hoppas att ni får en riktigt fin helg, och ta hand om varandra och fortsätt hålla avstånd. Glad påsk!
