Ska jag berätta en grej jag inte har räknat ut? Här kommer biktbloggen: Hur mycket koldioxid jag har flugit upp under mitt liv. Jag har varit en riktig globetrotter, med besök i flera världsdelar. Bland de mest långväga resorna finns New York, Nya Zeeland, Bali, Sydafrika, Zambia och Seychellerna. Japp, där har ni (en del av) sanningen. Och japp, it ain’t pretty.
En bild jag har tagit. På Uluru (Ayer’s Rock), i centrala Australien, 2010. Fantastisk resa, förfärliga utsläpp – nu vet jag bättre. Foto: Maria Soxbo
Vissa skulle säkert hävda att jag har noll trovärdighet i klimatsammanhang, just för att min ”semester-CV” ser ut så där. Och på sätt och vis stämmer det förstås, men som vanligt tänker jag alltid att om endast den som är perfekt får prata om hållbarhet och klimat – ja, då blir det förmodligen väääldigt tyst. Jag tänker också att det kanske faktiskt blir lättare att relatera till mig om jag berättar att jag inte alltid hållit på mig marken (/ätit vego/shoppat begagnat), utan för inte allt för längesen levde precis som genomsnittssvensken. Flög massor, åt kött med god aptit och unnade mig ett gäng pinfärska plagg på rean. Som de flesta andra. Kanske blir det lite lättare för er som läser att inspireras av det jag skriver om jag inte samtidigt är något slags übermensch som aldrig tagit ett felsteg?
Och kanske viktigast av allt – omställning är en resa för alla, även för mig. Jag flyger inte så där längre, jag har inte suttit på ett flygplan överhuvudtaget sedan maj 2018, och därför känner jag mig trygg i att nuförtiden stå på en scen och föreläsa om flygets klimatpåverkan. Polletten trillade till slut ner för mig, och därför agerar jag därefter. Jag utesluter inte att jag någon gång i framtiden kommer att flyga igen, för jag tror inte på absolutism – men det har helt ärligt varit buslätt att avstå hittills. Därför tänker jag att jag gott kan vänta tills det antingen 1) uppstår ett akut nödläge (sjuk anhörig eller motsvarande) eller 2) innovationer leder till att flygets utsläpp blir jämförbara med tågets (vilket lär dröja).
Det här jättelånga inlägget ska inte bara handla om mig så klart, utan är tänkt att sammanfatta ett gäng saker om flyg och klimat som jag lärt mig de gångna 3-4 åren. Med dem i bakfickan tycker jag det är en lätt match att stanna på marken, höja rösten för klimatet och ändå leva ett kul liv!
Frågor & svar om flyget
Foto: Mitsuo Komoriya
”Men flyget står ju bara för några få procent av klimatpåverkan?”
Japp, det stämmer. Men det beror ju på att det bara är några få procent av mänskligheten som någonsin haft möjlighet att flyga. Svenskarna flyger 5-6 gånger mer än genomsnittspersonen, och de allra flesta flyger inte alls. Skulle alla flyga som oss, då skulle flyget vara en gigantisk klimatbov, totalt sett. Tack och lov är det inte så, men ju fler länder som tar sig upp ur fattigdom och börjar sträva efter samma levnadsstandard som vi haft länge, desto fler kommer så klart också att flyga. Om inte vi som redan har det bra visar att flyg inte behöver vara en del av ett rikt och gott liv, vill säga. Bra chans för oss att bli vettiga förebilder, istället för att leda fler i fördärvet.
På ett individuellt plan är det också bra att veta att en flygresa inte är några få procent av vårt totala klimatavtryck. Tvärtom, om vi flyger är det nästan alltid den överlägset största posten. En flygresa tur och retur till Medelhavet blir 1 ton koldioxid ungefär, vilket är hela den utsläppsbudget alla människor på jorden måste leva inom på sikt (inklusive allt – boende, mat, transporter, konsumtion). Flyger vi till Thailand bränner vi liksom flera års utsläppsbudget, poff. Gör en klimatkalkylator och ta med dina senaste flygresor, så ser du vilken effekt de har.
Foto: Emiel Molenaar/Unsplash
”Flygbolaget jag flyger med har biobränsle i tanken, så det är lugnt”
Sorry, men nä, det har de inte. I nuläget flyger mig veterligen inte någon flyglinje på 100% biobränsle, helt enkelt för att utvecklingen inte hunnit så långt än. Det handlar om max upp till 50% inblandning av biobränsle i det vanliga fossila bränslet, men oftare några få procents, på sin höjd. En dag kanske flygmotorer och logistik fixar 100% biobränsle, absolut. Men då kan vi ju fråga oss vad biobränslet ska göras av (ska vi odla saker enbart för att elda upp det i flygplansmotorer på vägen till Kanarieöarna?), och om den råvaran inte borde användas till viktigare saker. Ska vi sluta med palmolja i pepparkakorna och istället importera det som flygbränsle?
Sen finns det ett krux till. Biobränsle är bättre än fossilt bränsle förstås, men inte ens med 100% biobränsle kommer vi runt något som heter höghöjdseffekten. Det innebär att så fort planen stiger till en viss höjd (och det räcker att flyga Sthlm-Köpenhamn för att komma upp på den höjden) så inträffar något som gör att klimatpåverkan fördubblas, oavsett bränsle. Och en fördubbling är kanske till och med lågt räknat, det finns uppgifter om ännu större effekt.
Och slutligen – vi flyger mer och mer. Så all eventuell klimatvinst av förändrat bränsle och andra åtgärder äts snabbt upp av flygökningen.
Foto: Nikita Grishin/Unsplash
”Jag klimatkompenserar alla flygresor, så det är lugnt”
Nån finurlig person har sagt att klimatkompensation är lite som att vara seriemördare och spermiedonator samtidigt. (Nån som satte kaffet i halsen?) Jag älskar den liknelsen, just för att man aldrig glömmer den om man hört den en gång! Och lite så är det ju faktiskt. Att klimatkompensera innebär tyvärr inte att det sätts något slags påse på avgasrören som fångar in koldioxiden, utan utsläppen sker ju här och nu oavsett hur mycket pengar vi kastar på problemet under etiketten klimatkompensation. Att klimatkompensera handlar ofta om att plantera träd någonstans vilket förstås är en bra grej, men träd växer som bekant jättelångsamt. Innan dessa träd gjort sin nytta har mycket tid gått – och tid har vi ju inte gott om just nu.
Jag tycker klimatkompensering ska ses lite som en straffskatt. Vi ska i första hand försöka sänka våra utsläpp så mycket vi bara kan själva, till exempel genom att ta tåget istället för flyget mellan Stockholm och Göteborg (75 000 gånger mindre utsläpp). Sen kommer vi inte att lyckas nolla våra utsläpp eftersom allt i våra liv på något vis leder till såna. Vad vi äter, hur vi rör oss och så vidare. På det vi inte rår på (vilket tex kan vara bilen om man bor i glesbygd, det inte går kollektivtrafik och laddinfrastrukturen inte är bra nog än) kan vi klimatkompensera, för att åtminstone göra något. Men vi kan inte klimatkompensera en flygresa och tro att ”det är lugnt”.
Foto: Aachal/Unsplash
”Lätt för dig att sluta resa som rest så mycket, vi som inte gjort det då?”
Håller med fullständigt. Klart det är enkelt för mig att avstå som redan gjort mer än min beskärda del av luftfärder. Och det är klart att jag egentligen vill unna dels alla som inte haft råd att resa förrän nu, dels mina egna barn möjligheten att se världen som jag gjort.
Men, och det här är ju viktigt – vi befinner oss ju ett galet kritiskt läge nu. Jag fyller snart 45, jag kanske lever i 50 år till. De kommande åtta åren (tills Parisavtalet måste vara uppfyllt) är ju inte ens en lång del av mitt kvarvarande liv (om jag har tur). Jag tycker att det känns fullt rimligt att tänka till nu, verkligen anstränga oss och försöka bidra allt vi kan till att lösa den här krisen. Åtta år av härliga tågresor, svemestrar och hemestrar nu, och förhoppningsvis flera decennier av beboeligt klimat sen. (Och en hel livstid för mina barn och barnbarn.) Istället för åtta år av charterresor nu, och en väldigt oviss och förmodligen brutal framtid sen. Och det hade jag tyckt även om jag aldrig hade satt min fot på ett flygplan, jag lovar.
Och som sagt, att inte flyga innebär inte att vi inte får resa. Det finns massor att se och uppleva på tåglängds avstånd, inte minst inom Sveriges gränser. Sånt som vi kanske alltid valt bort till förmån för Medelhavet. Passa på nu!
Foto: Patrick Tomasso/Unsplash
”Det är viktigt för öppenhet och tolerans i samhället att vi möter andra kulturer”
Kanske det vanligaste argumentet jag möter, och de som oftast säger det är ju de som reser mest – inte så överraskande. Jag håller så klart med om att det berikar att möta andra kulturer, det tyckte jag också när jag reste. Sen krävs väl kanske lite självrannsakan – möter vi andra kulturer när vi bor på ett all-inclusive-hotell och mest hänger med andra turister kring en pool?
Även om man är den typen av turist som söker sig till lokalbefolkningen, intresserar sig för landets traditioner och utforskar det mest genuina med resmålet så tycker jag också att det är rimligt att fundera ett varv till. Om det krävs att vi reser för att bli öppna och toleranta, innebär det då att alla som inte har råd eller kan resa är trångsynta och rasistiska? Eller finns det kanske fler sätt att bli öppna och toleranta människor, till exempel genom hur vi uppfostras, utbildar oss och läser på?
Världen är i högsta grad digital nu, vi kan möta kulturer på långt fler sätt än att kliva på ett flygplan. Vi lever dessutom i en värld som inneburit att människor flyttar från land till land, frivilligt eller av tvång. Sverige är fullt av människor från andra kulturer, hur många av oss som reser för att uppleva kulturer drar nytta av möjligheterna att uppleva detta på hemmaplan?
Foto: Brett Sayles/Unsplash
”Jag tror inte på skammande”
Det gör inte jag heller. Jag tror på att känna skuld däremot, och jag vill kunna se mina barn i ögonen i framtiden och berätta att jag förvisso gjorde massor av fel när jag var yngre men jag lärde av mina misstag och tänkte om. Istället för plågas av skuldkänslor för att jag visste bättre och ändå valde att fortsätta i samma gamla hjulspår.
Generellt tror jag mycket, mycket mer på morötter än pekpinnar. På inspiration! Dels är det en enormt skön känsla att faktiskt agera i linje med sina värderingar, dels finns det ju som sagt så himla mycket härliga resmål inom räckhåll med tåg. Europa satsar ju allt mer på tåg också, det kommer att gå att ta nattåget till Paris relativt snart – vakna upp där, liksom. Hur härligt?
Och det här kanske låter som något slags efterkonstruktion eller bara politisk korrekthet, men jag tycker faktiskt att det finns en frihet i att begränsa sig lite. När jag flög som mest var plånboken min enda begränsning, men hela världen låg öppen – vilket också gjorde mig lite blasé nästan. Är det tillräckligt speciellt att resa till Bali, typ? (Ja, jag hör hur det låter.) Och solresmål eller globala megastäder var det enda jag kollade på.
Nu däremot är jag sugen på att utforska helt andra saker. Höga kusten, Österlen, Jukkasjärvi. Norge! Danmark! Europa! En dröm vore att få åka mer tåg i Italien, för jag minns det som ljuvligt – och stanna till på diverse mindre orter och utforska dem. Och så vidare. Jag tycker att mina horisonter vidgats av att hela världen inte längre är inom räckhåll, och jag älskar det!
Foto: Charles Postiaux/Unsplash
”Jag har min familj i ett annat land, ska jag inte få träffa dem?”
Jo, det tycker jag verkligen att du ska få. För min del får du gärna ta min ”flygkvot” (även om den alltså är pytteliten, som allas är) för att du ska kunna återförenas med din familj i bland.
Jag förstår att vi inte klarar oss helt utan flyg så klart. Att politiker behöver träffas internationellt ibland för att till exempel sluta klimatpakter är rimligt, även om det krävs flygresor för att uppnå det. Att Läkare utan gränser och andra räddnings- och välgörenhetsorganisationer behöver flyga för att hjälpa människor i nöd är också självklart. Och att föräldrar och barn, syskon eller bästa vänner någon gång då och då måste kunna ge varandra en riktig kram istället för att vinka genom en skärm känns inte orimligt någonstans.
Men jag behöver inte flyga. Jag räddar inga liv, och hela min släkt (förutom en kusin) bor i Sverige. Du får mina flygmil, lätt. (Och så kanske fler av oss kan tänka?)
Foto: Rakicevic Nenad/Pexels
Mina 10 flygpunkter
Här kommer mina tankar om flyg, sammanfattat i 10 korta punkter. Med de här punkterna i bakhuvudet är det lätt som en plätt att hålla sig på marken, och jag tycker inte ens det är en uppoffring.
- Jag har inte mer rätt till utsläpp än någon annan, så varför ska just jag flyga?
- Flyget släpper ut långt mer än det är värt, jag lägger hellre ”mina” utsläpp på annat.
- Det finns inga hållbara, kommersiella flyg just nu. Vi är inte ens nära att ha det.
- Klimatkompensering gör nytta sen. Flygutsläppen från min semester sker nu. Det funkar inte.
- Jag är inte villig att riskera min och andras framtid för en veckas charter.
- Tiden är knapp, livet är långt. Jag måste så klart inte flyga just nu, mitt i en kris.
- Jag behöver inte avlägga ett livslångt löfte. Jag behöver bara hitta alternativ tills vidare.
- Varannan person som får höra att jag slutat flyga, flyger själva mer sällan sen (enligt forskningen).
- En helt ny värld av möjligheter öppnade sig när jag plockade bort flygresmålen från utbudet.
- Det är resan jag njuter av, inte av flygplanet. Och resa kan jag göra utan att flyga!
Hur resonerar ni kring flygandet? Och har ni fler frågor?
