Jag, Johanna och Emma har grottat ner oss i de delar av hållbarhetsfrågan som intresserar mig allra mest i vårt kommande bokprojekt med Novellix. Normer. Klassperspektivet. Rättvisa. Det är enormt intressant, och jag tror vi alla tre har en tegelsten till bok inom oss kring detta – och så ska alltihop få plats i en liten … ask. Det var utmanande, men roligt.
I arbetet med boken som berör klass funderade jag mycket kring hur hållbarhet gärna får en lite dyr och lyxig aura kring sig. Det talas om investeringar i designklassiker och om hantverksmässigt mode från hållbara märken. Kvalitet, kontroll, långsiktighet, hållbarhet.

Mode som investeringar? Eller inte en ekonomisk fråga? Foto: Maria Soxbo
Och allt det där är ju å ena sidan alldeles rätt förstås. Om det nu ska produceras nya modeplagg så är det självklart att föredra att de produceras nära, av så genomtänkta (gärna lokala och förnybara) material som möjligt och av arbetskraft som fått ordentligt betalt och har bra arbetsvillkor. Om kvaliteten är hög så är det större chans att plaggen håller länge, är värda att lägga pengar på reparationer om de går sönder och har ett högt andrahandsvärde. Detsamma gäller så klart inredning.
Men – om en inte har pengarna som krävs då? Om möbler som kostar flera månadslöner inte ens är lönt att drömma om, för en hel månadslön kommer aldrig att ligga sparad på kontot? Om det är helt omöjligt att betala så mycket för en barnjacka som inte alls kommer att hänga med livet ut, utan kanske bara ett halvår innan den är urvuxen?
Det är därför jag tycker att det är viktigt att påminna om att hållbarhet främst handlar om beteende. För det är ju inte den som ständigt uppdaterar garderoben med nya, tidlösa plagg i miljömärkta naturmaterial och med dyra prislappar som gör den största klimatgärningen. Utan den som lagar och lappar vinterjackan som fyndades på lågpriskedjans rea för många år sedan – även om den är producerad i billig polyester.
Bara för att något är billigt, massproducerat och säljs i en butik vars affärsidé grundar sig på snabba trendskiften, så finns det inget som säger att plagget inte kan ha en lång livslängd. Ja, kvaliteten är förmodligen sämre, det är svårare att hålla det i fint skick och det känns kanske lite kluvet att kosta på en reparation när en ny skulle kosta samma summa. Men som någon av mina instagramföljare kommenterade en gång:
Slit-och-släng är en mentalitet, inte en bruksanvisning.
I den bästa av världar ska ingen behöva ha mycket pengar för att leva hållbart. Men här och nu är klassfrågan i allra högsta grad en verklighet för många, och ingen skugga ska falla över den som inte kan leva upp till samhällets bild av vad hållbarhet är.
Det bästa köpet är inte nödvändigtvis det som smäller högst i hållbarhetsbingot. Utan det som används, vårdas, repareras och används igen.





























































