Det här blogginlägget har varit på gång ett tag, för jag blir med jämna mellanrum påmind om att det borde skrivas. Och nu var det tydligen dags.
Först och främst – jag blir allt mer medveten om mina privilegier, ju äldre jag blir. Jag är förvisso kvinna, vilket helt klart är en nackdel utifrån hur samhället formats. Men jag är också CIS, vit, medelklass, heterosexuell, gift, förälder, egenföretagare, normalviktig, har inga som helst funktionsvariationer, är inte förknippad med någon specifik religion – och kommer inte minst från en trygg uppväxt. Hej privilegium-jackpott.
Jag bor dessutom i en kranskommun till huvudstaden och har nära till allt – makten, transportförbindelserna, handeln, uppdragsgivarna. Jag bor i hus med trädgård, mina barn går i en bra kommunal skola på gångavstånd, jag har fria arbetstider och kan jobba hemifrån eller på kontoret lite som jag vill. Det finns hur mycket kollektivtrafik som helst, jag har både stora mataffärer och rekoringar nära och jag har ett enormt secondhandutbud omkring mig.
Det är lätt för såna som mig att leva någorlunda hållbart.
Nästa dimension av mina privilegier är att jag är gammal nog att ha hunnit med att vara aningslös i vuxen ålder. Jag har rest massor – både långresor till andra världsdelar och på snabba, billiga weekends – med flyg utan att bekymra mig om hur jag påverkade klimatet. Jag har jobbat på modemagasin och dragits med in i branschkollegornas villhöver-shopping, och har övertrasserat en rimlig nivå av konsumtion gång på gång. Jag har levt loppan, utan att fundera över konsekvenserna.
Det är nämligen minst lika lätt för såna som mig att leva fullkomligt ohållbart.
Den här bilden har jag tagit, en tidig morgon för 13 år sedan. Trots att fotot föreställer Uluru, i hjärtat av Australien – en plats som kräver en flygresa runt halva jorden för att nå. Det är lätt för såna som mig att leva ohållbart.
Sen vaknade jag, fick på mig klimatglasögonen och började granska både mig själv och normerna som styrt mig så länge. Aj, det var ingen vacker syn. Men det styrde in mig på en alternativ väg, som inneburit till exempel att den här bloggen nu innehåller den här texten istället för en trendrapport om säsongens must have-köp inom inredning. Det är inte alltid lätt att navigera så här off norm-road, men det gav mig en otroligt mycket bättre känsla i magen att byta kurs.
Jag försöker, med tanke på ovanstående, alltid hålla tre perspektiv i huvudet samtidigt när jag skriver:
1. Alla har inte samma förutsättningar som jag.
2. Jag varken är, eller har varit, felfri.
Och nu till poängen med det här inlägget, punkt 3. För även om jag försöker påpeka så ofta att det nästan blir tjatigt att jag fattar att jag är privilegierad, och även om jag påminner om att jag på intet sätt är perfekt själv, så möts jag med jämna mellanrum av invändningar mot det jag skriver från någon som inte alls är som jag.
Och det är här det blir lite knasigt, för det verkar som att de som känner sig mest träffade är de som har minst anledning att känna så.
Jag må ha dragit en vinstlott i privilegiumlotteriet, men i det här landet är det snarare regel än undantag att göra det. Sverige är ett rikt land med ett starkt skyddsnät, en hög utbildningsnivå och en grundmurad demokrati. Det finns absolut grupper som saknar privilegier på olika sätt, inget snack om saken. Och där finns det alltid orättvisor i grunden som behöver bekämpas, av oss alla.
Men en stor anledning till att jag hamnat i en så göttig sits är ju för att jag utgör normen. Jag sticker inte ut, och därför är jag inte utsatt. Och om jag är normen, då betyder det också att majoriteten är som jag. Alltså:
3. Jag vänder mig inte till alla. Men till de flesta.
Den här bilden har jag också tagit. En sen kväll, för 1,5 år sedan. I Sverige. Livskvalitet avgörs inte av breddgraden, prislappen eller hur stora utsläpp som krävdes. Det kan vara bra att påminna sig om det.
Så när jag skriver om att Black Friday borde avskaffas för att vi konsumerar alldeles för mycket, då vänder jag mig inte till dig som väntat hela året på en rea som innebär att du äntligen har råd att byta ut den trasiga tvättmaskinen. Eller att du för en gångs skull kan ge ditt barn något som är lika fint som det alla kompisarna har. Klimatet struntar fullständigt i om vi betalar fullpris eller reapris för nyproducerade saker, det enda som betyder något är hur mycket vi köper i förhållande till vad planeten klarar av i form av utsläpp, avfall och resursanvändning. Och det är inte du som handlar något på Black Friday för att du måste som gör fel. Det är såna som jag som lustshoppar saker vi inte behöver bara för att det är billigt som är problemet. Och vi är tyvärr många. Jättemånga.
Samma sak när jag skriver att vi ska sluta flyga. Det är inte du som drömmer om att en dag ha råd att spara ihop till en utlandssemester, och nu känner att jag vill ta ifrån dig din dröm, som ska känna dig träffad. Jag vänder mig ju inte till dig, för du flyger ju inte. Jag vänder mig till såna som jag som tagit de årliga solresorna för givna, som kan boka en resa av ren tristess, som känner att jag kan ”unna mig” lite värme i kalla februari. Och vi är tyvärr också många.
Min blogg är långt ifrån stor, med influencermått mätt. Jag vill gärna att den ska växa för att förhoppningsvis fler ska få samma aha-upplevelse som jag fått och vilja hjälpa till att putta normerna åt ett annat håll. Men jag kommer aldrig att vända mig till alla. För anledningen till att jag – och så många med mig – är så privilegierade beror ju på att andra människor inte är det. Det är ju så privilegier funkar.
Och jag tror faktiskt att om vi som hade turen att få det mest bekväma livet frivilligt börjar förändra oss och putta normerna i en annan riktning, då bidrar vi samtidigt till att klyftorna minskar. Om begagnat blir norm sticker inte den som inte har råd med nytt ut längre. Om hemester blir norm slipper den som inte har råd att åka utomlands känna skam. Alla vinner på ett liv inom planetens gränser.
Ni får mer än gärna fortsätta att påminna mig om mina privilegier. Jag tål det, och jag tror det är nyttigt för mig. Men ni behöver inte göra det för att ni känner er orättvist behandlade av vad jag skriver, jag lovar. De texter som känns orättvisa för dig som inte har vad jag har, de är inte riktade till dig, helt enkelt. För du lever redan hållbart – även om det inte var av fri vilja.
