Hållbarhet är ett ord på allas läppar just nu. Och det är både ett fantastiskt ord som borde få prägla allt vi gör – och samtidigt ett av de mest misshandlade, utslitna och felanvända orden jag vet.
Sen jag började jobba på allvar med de här frågorna för 2,5 år sedan så har min bild av vad hållbarhet är faktiskt förändrats ganska mycket. Och det kommer säkert att fortsätta på samma sätt, så om ni frågar mig om ytterligare ett par år kanske jag har en helt annan syn på saken.
Men, det känns lite intressant att sammanfatta hur jag ser på det just nu, och så får det väl bli ett tidsdokument helt enkelt. Så här kommer de 3 främsta saker jag lärt mig om hållbarhet.
1. Hållbarhet är ingen skala
Loppisfynd! Att köpa begagnat istället för nytt är bland det bästa vi kan göra för klimatet. Men även en loppis leder förmodligen till små utsläpp. Lokalen ska värmas, prylarna ska fraktas, kanske får du en påse att bära i och så vidare. Hållbarhet är svårt! Foto: Maria Soxbo
Den här är lite svår att förlika sig med. För hur många av oss svänger sig inte med formuleringar som att något är ”lite mer hållbart”? Jag har garanterat gjort det många gånger, och det är en fras som är ganska svår att släppa taget om. Vi gillar ju trots allt att markera skillnaden mellan något som är konventionellt, och något som har kommit en bit på vägen – alltså något som är ”mer hållbart” än det andra.
Men, ska man vara krass så är hållbarhet ingen skala. Utan antingen är något hållbart (det vill säga leder till noll eller positiv klimatpåverkan). Eller så är det inte det. Det finns inget som är ”mer” eller ”mindre” hållbart.
Skalan handlar alltså egentligen inte om hållbarhet utan om klimatpåverkan. Något som har tillverkats av 50% återvunnet material har ”lite mindre klimatpåverkan” än något som är gjort av 100% nytt material. Men den är inte ”mer hållbar”, utan den är fortfarande ohållbar på så vis att den ju har en negativ klimatpåverkan. (Det här är frustrerande, jag vet. Men värt att ha i åtanke, inte minst när vi möts av hållbarhetsbudskap från företag.)
2. Ett hållbart liv är en annan typ av hållbarhet
Ta cykeln till jobbet, och vips sänker du dina personliga utsläpp rejält jämfört med bilen. Ett första steg mot ett ett-tons-liv? Foto: Maria Soxbo
Ja, nu blev det genast mer komplicerat. För vi pratar ju ofta om att ”leva hållbart”, men om det skulle betyda att vi inte fick ha någon negativ klimatpåverkan alls kan vi ge upp drömmen om ett hållbart liv direkt. I princip allt vi gör har ju en viss klimatpåverkan, inklusive att äta veganskt, åka tåg eller handla begagnat.
Istället definierar vi oftast ett hållbart liv som ett liv ”inom planetens gränser”. Och enligt FN betyder det på sikt ett liv som släpper ut max 1 ton koldioxid per person och år. (Just nu släpper svensken ut i snitt 8 ton.) Så här betyder hållbarhet alltså något annat. Och just nu är det nog väldigt få svenskar som lyckas med det, eftersom samhället inte riktigt är uppbyggt på det sättet. Vi påverkas av normer, vi är fossilberoende, vi har en livsstil som kräver stora utsläpp. Men det här är naturligtvis något vi alla borde (ska!) sträva efter. Och resan dit kallas oftast för ”omställning”.
3. Personlig hållbarhet är inte heller samma sak
Emma och jag jobbar massor ideellt, med Klimatklubben och andra projekt. Men för att det ska vara möjligt måste vi också ta betalt där det går. Genom att föreläsa, skriva böcker, göra bloggsamarbeten och sponsrade avsnitt av Plan B-podden. Foto: Emma Sundh
Jag har börjat hänvisa mer och mer till personlig hållbarhet i mitt jobb. Främst när jag får erbjudanden om att föreläsa, samarbeta, skriva eller delta i olika sammanhang som har med klimatfrågan eller hållbarhet att göra – men inte kommer att få betalt.
Även om jag jobbar väldigt mycket ideellt och absolut ställer upp i bland helt gratis, så kan jag inte alltid göra det. För det blir inte hållbart för mig personligen att jobba mer och tjäna mindre (eller ingenting).
Så personlig hållbarhet är för mig att hitta en balans mellan inkomsten som krävs för att mitt liv ska gå runt (med huslån, barn, et cetera) och vad jag vill och kan tänka mig att jobba med. Hade jag varit ekonomiskt oberoende hade jag mer än gärna jobbat ideellt till 100 procent, men det är jag ju inte. Alltså måste jag ibland prioritera de uppdrag som betalar så pass bra att jag sedan kan jobba en massa timmar utan att tjäna en krona. Och helst ska jag inte bränna ut mig på kuppen.
För mig är det personlig hållbarhet. Men det kan definieras på väldigt olika sätt.
Var det något av detta som förvånade er? Har ni fler funderingar kring begreppet hållbarhet? Kommentera gärna!
