Något av det bästa jag vet är att knyta fler kontakter i mitt närområde! Jag tänker verkligen på det där ofta, att för varje ny person jag lär känna i mina kvarter så får jag starkare band till den här platsen. Trivs bättre, har fler att umgås med utan att behöva resa, kan hjälpa och få hjälp i större utsträckning och blir allt mer en del av ett lokalt community.
Precis som jag skriver i Ställ om-boken så tror jag verkligen gemenskap är en mycket viktigare faktor i omställningen än vi tror. Ensam är inte ett dugg stark, för har vi ingen att låna av, ingen att samåka med, ingen att dela med? Ja, då är vi utelämnade till att behöva köpa allting, alltid.
Idag knöt jag ytterligare ett litet bekanskapsband här i krokarna. Inredaren och set designern Pamela Pomplitz kontaktade mig för ett tag sen i ett annat ärende, och nämnde i förbigående att vi nog bodde nära varandra. Dessa magiska ord! Vi bestämde oss för att ses, så i förmiddags promenerade jag upp till hennes villa några hundra meter från min och så hängde vi i solen med te och småkakor och pratade och pratade. Om återbruksgallerior, normer, vår syn på det vi arbetar med och hur branschen ska lyckas locka in fler att välja hållbara alternativ när det gäller inredning.
Ge mig skuggande träd, cykelställ och plats att sitta, prata och umgås på – inte parkeringar. (Foto: Brandon Cormier, och inga av bilderna i det här inlägget föreställer så klart mitt centrum.)
Och så pratade vi om vårt lilla centrum vid pendeltågsstationen. Som är ett typiskt förortscentrum, det skulle kunna ligga nästan var som helst i Sverige. Två pizzerior, ICA, vårdcentral, apotek, kemtvätt, blomsterbutik , ett konditori och några småbutiker. En grillkiosk, ett gym och några andra små aktörer. Eftersom det är i ett storstadsområde är det kanske ändå snäppet mer servicevänligt än på mindre orter (vi har i alla fall vårdcentral, den har inte lagts ner!) och utöver pizzeriorna finns det dessutom en sushirestaurang och en indisk restaurang.
Men, även om basbehoven är fyllda så känns det tyvärr inte så mysigt. Det som hade kunnat vara ett trivsamt torg är en stor, död parkering. Det finns inget ställe att bara ta ett snabbt glas vin med en granne efter jobbet på. Både sushistället och konditoriet är i praktiken för små för att sitta ner och äta på, så det finns inget vimmel eller folkliv där – bara folk som tyst väntar på sin takeaway för att sen gå hem och äta innanför sina egna fyra väggar. Allt fler av de små affärslokalerna har bytt hyresgäster, och blivit business till business (redovisningsbyrå, återförsäljare av arbetskläder) eller aktörer som bara är intressanta för en liten klick (körskola).
Ge mig en liten kvarterspub, fina markiser och en brokig samling aktörer som bara finns just där jag bor – inte i varannat gatuhörn. Foto: Celine Ylmz/Unsplash
Och det jag egentligen tycker är värst är just att det inte finns riktigt någon lokal prägel. Ingen mysig restaurang som använder närproducerade råvaror, ingen delikatessbutik eller gediget bageri med mysigt kaféhäng. Inga torghandlare att köpa färska grönsaker av, inga kreativa eldsjälar som tillsammans skapat mötesplatser och koncept. Inga utflyktsmål, snackisar och instagramvänliga miljöer. Jag är nog lite skadad av Gotlands utbud (åtminstone sommartid), men ändå.
Nu låter det som att vi var otroligt neggiga (vi berömde dock de superfina planteringarna som tillkommit nyligen!), men det handlar egentligen mindre om att vi är missnöjda och mer om att vi båda ser en potential som inte utnyttjas. Vi bor bara en kvart med pendeltåg från Stockholms centralstation, hit skulle vem som helst kunna åka på en liten söndagstur om det fanns lite mer vilja att skapa något unikt här. En slags destinationsutveckling kanske? Som också skulle gynna alla oss som bor här. Skapa stolthet, främja fler möten mellan de boende, bädda för den där lokala gemenskapen som också gör att människor blir mer benägna att hjälpas åt att ta hand om vårt närområde. Nedskräpning, klotter – allt sånt minskar när det finns större värden att uppskatta.
Ge mig mysig belysning, charmig patina och pyttesmå bord att balansera ett glas vin på. Foto: Marialaura Gionfriddo/Unsplash
Jag gick som vanligt igång på alla cylindrar och nu drömmer jag om att bli inkallad som konsult för centrumutveckling runt pendeltågsstationen. Få hjälpa till att utforska vad som skulle kunna lyfta vårt lilla nav till högre höjder, så att mer spännande aktörer skulle vilja etablera sig här. (Inget ont om redovisningsbyråer, de behövs också i världen – men det vore en överdrift att påstå att de bidrar till gemenskap och härlig stämning med sin närvaro …)
Ge mig vackra stenläggningar och uteserveringar utan avgaser. Foto: Imma Santiago/Unsplash
Är det nu jag börjar luska i hur man gör sånt här? Hur man tjatar sig in i de rum där sånt här avhandlas? Kanske, kanske inte. Det krävs kanske framför allt tid för det, som jag nog i ärlighetens namn inte har. Men – jag älskar sånt här! Att spåna möjligheter, att lyfta potentialen, att tänka koncept och pusselbitar som saknas! Och ingenstans skulle det vara roligare att se en sån utveckling än just där jag bor.
Vad är det absolut bästa med ert närmaste ”centrum” (oavsett om ni bor i lägenhet mitt i en storstad eller på landet)?
