Maria Soxbo - – hållbarhet, omställning och framtid

Om vad våra skattepengar går till

I helgen skrev jag på Instagram stories om regeringens kommande förslag i budgetpropositionen 2024 att det statliga bidraget för driftstöd till kommunala och privata flygplatser ska mer än fördubblas från 103 miljoner till 210 miljoner kronor årligen. Jag skrev:

Snart vill jag inte betala skatt längre, om det här är vad regeringen använder pengarna till.

Missförstå mig rätt, jag älskar att betala skatt. Jag bidrar med glädje till vår allmänna välfärd och vårt samhälleliga skyddsnät, tycker att det är fantastiskt att skolan är kostnadsfri och att jag i värsta fall kan ligga flera dygn på sjukhus (som jag gjorde när mina barn föddes) utan att det kostar mer än några hundralappar totalt. Så vill jag att samhället ska fungera, och jag har hela tiden en grundtanke om att om mina skattepengar kan hjälpa någon annan idag så kan jag också lita på att någon annans skattepengar kommer att hjälpa mig om det en dag skulle behövas. Inte en enda gång under mina 25 yrkesverksamma år har jag velat ha det på något annat sätt.

Men. Jag tycker att det är oerhört problematiskt att mina – och alla andras – skattepengar just nu används för att motverka omställningen. Att sänka bensinpriser, ge fossila subventioner och höja utsläppen. Sedan valet för ett år sen har den nya regeringens politik orsakat ökade utsläpp på 4,7 miljoner ton och betytt minst 13 miljarder (!) kronor i ökade fossilsubventioner. (Den sänkta skatten på fossila drivmedel i budgeten för 2023 resp 2024 samt den sänkta reduktionsplikten är de tre beslut som står för det mesta av detta, men även slopad klimatbonus för bilar, att flytta pengar från tågunderhåll till vägar och att slopa det klimatsmarta reseavdraget skapar ökade utsläpp.)

Hur ska jag som medborgare egentligen känna, när jag försöker rösta fram politik som tar klimatkrisen på allvar och ägnar såväl min arbetstid som ideell tid för att lyfta klimatfrågan på allas agenda – och sen motarbetas allt jag står för genom min egen plånbok? Att försöka förmå individer att själva ta ansvar för att ställa om sina transporter från fossilbil till kollektivtrafik/cykel och från flyg till tåg är svårt nog som det är. När politiken gör allt för att de fossila normerna ska cementeras ytterligare blir det nästan omöjligt.

Den lilla skattebetalaren eller fossilindustrin? Vem arbetar politiken för? Foto: Ali Abdul Rahman/Unsplash

Allt är komplext, och i frågan om flyget finns det förstås skäl till att alla våra små flygplatser inte läggs ner som en del av omställningen. Vi behöver beredskap, exempelvis flygplatser för brandflyg vid en storbrand. Vi behöver ambulansflyg, vi behöver snabba ressätt vid nödsituationer och Sverige är ett långt land med stora avstånd (och ett underfinansierat tågnät). Det är rimligt att skydda vår beredskap och möjlighet till snabba transporter, för det lär behövas när klimatkrisen eskalerar.

Men, att hälla in allt fler miljoner i flygplatser som är olönsamma och blöder pengar är inte ett rimligt sätt att använda skattepengar under ett decennium som är absolut kritiskt när det gäller klimatåtgärder. Inte när tågen samtidigt underfinansieras kraftigt och det inte finns några som helst ambitioner att flytta resenärer från luft till räls. Då är det statliga flygstödet enbart fossilsubventioner, och det är faktiskt helt vidrigt att tvingas vara en bidragande del av detta.

Jag kommer så klart att fortsätta betala skatt ändå. För skolor, vård, omsorg, sociala skyddsnät, naturvård och mycket annat som skattemedel går till behöver MER pengar, inte mindre. Men jag skulle vilja se en diskussion om det här, om utnyttjandet av medborgarnas skattepengar för att subventionera fossila branscher som samtidigt utgör hot mot medborgarna. Hur kan det vara okej?

Maria Soxbo 11 sep 2023 Direktlänk Reflektioner 5 kommentarer

Om platsen vi bor på och människorna vi träffar

Något av det bästa jag vet är att knyta fler kontakter i mitt närområde! Jag tänker verkligen på det där ofta, att för varje ny person jag lär känna i mina kvarter så får jag starkare band till den här platsen. Trivs bättre, har fler att umgås med utan att behöva resa, kan hjälpa och få hjälp i större utsträckning och blir allt mer en del av ett lokalt community.

Precis som jag skriver i Ställ om-boken så tror jag verkligen gemenskap är en mycket viktigare faktor i omställningen än vi tror. Ensam är inte ett dugg stark, för har vi ingen att låna av, ingen att samåka med, ingen att dela med? Ja, då är vi utelämnade till att behöva köpa allting, alltid.

Idag knöt jag ytterligare ett litet bekanskapsband här i krokarna. Inredaren och set designern Pamela Pomplitz kontaktade mig för ett tag sen i ett annat ärende, och nämnde i förbigående att vi nog bodde nära varandra. Dessa magiska ord! Vi bestämde oss för att ses, så i förmiddags promenerade jag upp till hennes villa några hundra meter från min och så hängde vi i solen med te och småkakor och pratade och pratade. Om återbruksgallerior, normer, vår syn på det vi arbetar med och hur branschen ska lyckas locka in fler att välja hållbara alternativ när det gäller inredning.

Ge mig skuggande träd, cykelställ och plats att sitta, prata och umgås på – inte parkeringar. (Foto: Brandon Cormier, och inga av bilderna i det här inlägget föreställer så klart mitt centrum.)

Och så pratade vi om vårt lilla centrum vid pendeltågsstationen. Som är ett typiskt förortscentrum, det skulle kunna ligga nästan var som helst i Sverige. Två pizzerior, ICA, vårdcentral, apotek, kemtvätt, blomsterbutik , ett konditori och några småbutiker. En grillkiosk, ett gym och några andra små aktörer. Eftersom det är i ett storstadsområde är det kanske ändå snäppet mer servicevänligt än på mindre orter (vi har i alla fall vårdcentral, den har inte lagts ner!) och utöver pizzeriorna finns det dessutom en sushirestaurang och en indisk restaurang.

Men, även om basbehoven är fyllda så känns det tyvärr inte så mysigt. Det som hade kunnat vara ett trivsamt torg är en stor, död parkering. Det finns inget ställe att bara ta ett snabbt glas vin med en granne efter jobbet på. Både sushistället och konditoriet är i praktiken för små för att sitta ner och äta på, så det finns inget vimmel eller folkliv där – bara folk som tyst väntar på sin takeaway för att sen gå hem och äta innanför sina egna fyra väggar. Allt fler av de små affärslokalerna har bytt hyresgäster, och blivit business till business (redovisningsbyrå, återförsäljare av arbetskläder) eller aktörer som bara är intressanta för en liten klick (körskola).

Ge mig en liten kvarterspub, fina markiser och en brokig samling aktörer som bara finns just där jag bor – inte i varannat gatuhörn. Foto: Celine Ylmz/Unsplash

Och det jag egentligen tycker är värst är just att det inte finns riktigt någon lokal prägel. Ingen mysig restaurang som använder närproducerade råvaror, ingen delikatessbutik eller gediget bageri med mysigt kaféhäng. Inga torghandlare att köpa färska grönsaker av, inga kreativa eldsjälar som tillsammans skapat mötesplatser och koncept. Inga utflyktsmål, snackisar och instagramvänliga miljöer. Jag är nog lite skadad av Gotlands utbud (åtminstone sommartid), men ändå.

Nu låter det som att vi var otroligt neggiga (vi berömde dock de superfina planteringarna som tillkommit nyligen!), men det handlar egentligen mindre om att vi är missnöjda och mer om att vi båda ser en potential som inte utnyttjas. Vi bor bara en kvart med pendeltåg från Stockholms centralstation, hit skulle vem som helst kunna åka på en liten söndagstur om det fanns lite mer vilja att skapa något unikt här. En slags destinationsutveckling kanske? Som också skulle gynna alla oss som bor här. Skapa stolthet, främja fler möten mellan de boende, bädda för den där lokala gemenskapen som också gör att människor blir mer benägna att hjälpas åt att ta hand om vårt närområde. Nedskräpning, klotter – allt sånt minskar när det finns större värden att uppskatta.

Ge mig mysig belysning, charmig patina och pyttesmå bord att balansera ett glas vin på. Foto: Marialaura Gionfriddo/Unsplash

Jag gick som vanligt igång på alla cylindrar och nu drömmer jag om att bli inkallad som konsult för centrumutveckling runt pendeltågsstationen. Få hjälpa till att utforska vad som skulle kunna lyfta vårt lilla nav till högre höjder, så att mer spännande aktörer skulle vilja etablera sig här. (Inget ont om redovisningsbyråer, de behövs också i världen – men det vore en överdrift att påstå att de bidrar till gemenskap och härlig stämning med sin närvaro …)

Ge mig vackra stenläggningar och uteserveringar utan avgaser. Foto: Imma Santiago/Unsplash

Är det nu jag börjar luska i hur man gör sånt här? Hur man tjatar sig in i de rum där sånt här avhandlas? Kanske, kanske inte. Det krävs kanske framför allt tid för det, som jag nog i ärlighetens namn inte har. Men – jag älskar sånt här! Att spåna möjligheter, att lyfta potentialen, att tänka koncept och pusselbitar som saknas! Och ingenstans skulle det vara roligare att se en sån utveckling än just där jag bor.

Vad är det absolut bästa med ert närmaste ”centrum” (oavsett om ni bor i lägenhet mitt i en storstad eller på landet)?

Maria Soxbo 7 sep 2023 Direktlänk Hygge & härligt liv 18 kommentarer

”Wish-cycling” – konsten att undvika insikter

Jag har börjat lyssna ikapp en massa avsnitt av klimatpodden How to save a planet, och stötte där på ett uttryck jag inte hört förut. Wish-cycling. Det är så klart ett hittepå-ord som beskriver hur människor lägger saker i återvinningen som inte går att återvinna. Det finns flera skäl till varför man gör det:

Okunskap. Så klart. Att man inte har koll på vad som går att återvinna och inte, utan chansar.
Strutsande. Att lägga allt som inte går att återvinna i soporna är liksom att erkänna att man bidrar till sopberget, och det är ju en jobbig insikt. Det känns helt enkelt bättre att lägga saker i återvinningen, för då känns det som att vi bidrar till lösningen – istället för till problemet.

Nu är det här ju en amerikansk podd som beskriver amerikanska förhållanden, och utan att ha järnkoll på hur utbyggt återvinningssystemet är där så tänker jag att vi förmodligen har lite lättare att göra rätt här. Inte minst för att man på ”kommunal” nivå i USA måste ta hand om den återvinning man samlar in och sedan sälja materialet vidare till någon som vill ha det – vilket inte alltid är helt lätt. (Har lärt mig detta från samma podd.)

Men. Om vi inte bara kollar på just återvinning utan breddar frågan till att handla om hur ”klimatsmart” vi beter oss generellt, så tror jag att motsvarande beteende absolut finns i Sverige också. För det är väl egentligen ”wish-cycling” vi håller på med när vi köper en klimatkompenserad flygresa till solen? Eller fast fashion-plagg i återvunnen polyester? Trots att varken klimatkompensering eller greenwashade partytoppar löser klimatkrisen. Några gör så klart detta av okunskap, men rätt många av oss gör det nog för att det helt enkelt känns bättre för stunden. Vi fattar att det är dåligt att flyga, men genom att lägga ett par hundralappar på klimatkompensering kan vi strutsa iväg till charterresmålet med lite mindre skav i själen (och åtminstone nästan något slags försvar om någon skulle ifrågasätta hur vi tänker).

Wish-cycling alltså. Vad tror ni, kan vi komma på en svensk översättning som tar sig in på nyordslistan 2024?

Foto: Javardh/Unsplash

Maria Soxbo 6 sep 2023 Direktlänk Reflektioner 0 kommentarer

Så blir du en medveten konsument

Visste ni att 5 av 10 svenskar kämpar med att att göra bra val för miljön? Det visar en undersökning som Svanen gjorde i våras, där det alltså visar sig att många vill göra rätt och försöker ta bra beslut. Och det är ju toppen! Men undersökningen visar också att de flesta av oss fastnat i källsortering och att försöka äta upp mer av maten, medan vi samtidigt helt underskattar hur stor betydelse vår konsumtion har för miljö och klimat.

Hur vi spenderar våra pengar har större betydelse än många tror. Foto: Maria Soxbo

Några intressanta punkter:

Bara hälften av svenskarna tror att deras konsumtionsval har betydelse för miljön.
75% av svenskarna tror att produkter medvetet designas för att ha kort livslängd (så att vi ständigt ska byta ut dem).
7 av 10 anser att företag överdriver i sin marknadsföring kring hållbarhet (alltså greenwashing).
74% upplever att det är billigare att köpa nytt än att reparera (och att det är svårt att hitta någon som vill laga, eller reservdelarna som behövs).

Inte konstigt att det är svårt att göra rätt, eller hur?

Vad är det egentligen att vara en ”medveten konsument”? Begreppet lider av samma luddighet som många andra ord vi möts av dagligen. Hållbar, klimatsmart, miljövänlig, grön – ord som lätt tolkas på olika sätt beroende på vad man frågar. Och genom att orden som används är så vaga blir de ofta också vilseledande, vilket gör det ännu svårare för oss att välja rätt. Särskilt med tanke på att få av oss har tid att göra all research som krävs för att fatta pålästa beslut.

Svanenmärkta tvättmedel är lätt att välja. Foto: Maria Soxbo

Det är där Svanen faktiskt kommer in som en räddande ängel. För precis som Svanenmärkningen motverkar greenwashing, så innebär märkningen också att researchen redan är gjord (här kan ni läsa mer om hur Svanenmärkningen faktiskt fungerar).

Sen måste ju medvetenheten om klimat och miljö också fungera ihop med våra egna konsumtionsförutsättningar, som exempelvis storleken på vår plånbok och hur mycket förkunskap vi har om det vi vi ska köpa. Det blir ofta en balansgång, Därför har jag tillsammans med Svanen gjort en liten lathund med saker att tänka på när du ska köpa något, oavsett om det är en förbrukningsvara, en pryl eller ett plagg.

5 tips för medvetna konsumenter

Vad väljer du att lägga in din shoppingkasse? Foto: Lucrezia Carnelos/Unsplash

Ifrågasätt dina skäl.
Varför planerar du att köpa något? Är det för att schampot snart är slut och strumporna utslitna, eller är det för att du sett något i en reklam? Att väga behov mot begär och ta kontrollen över alla ”villhöver”-uppmaningar vi möts av är det första steget till att bli en medveten konsument.
Fundera över vilka alternativ som finns.
Kan du lösa ditt behov (eller begär) på ett annat sätt än genom att nykonsumera? Kan du hyra? Låna? Använda något du redan har på ett nytt sätt? Vi ska gå från konsumenter till cirkulenter, och där spelar delningsekonomin en viktig roll.
Ha ett par tumregler för att förenkla.
En jättebra tumregel är ”andrahand i första hand”, det vill säga att alltid kolla om du kan välja begagnat före nyproducerat. Ibland går ju inte det, nytt kanske är enda alternativet – och då kommer tumregel 2 in! Den lyder: ”välj miljömärkt före okontrollerat”. Oberoende miljömärkningar som Svanen (som också är Nordens officiella miljömärkning) innebär att en tredjepart har granskat att företaget i fråga lever upp till högt ställda krav. Det är en trygghet, och spar samtidigt tid för dig.
Låt köpen ta tid.
Vi fattar ofta ohållbara beslut när vi är stressade, så ge dig själv tid att läsa på, jämföra och sova på saken. Kanske rådfråga någon du litar på? Det är sällan så bråttom att du inte kan skjuta på konsumtionsbeslutet en dag eller två.
Tänk långsiktigt.
Se bortom trender, och ställ dig alltid frågan om du kan se dig själv äga detta (tröjan, möbeln, lampan) även om tio år? Kommer du att tröttna? Kommer den att hålla så länge, eller är den för svår att ta hand om och underhålla? Vad händer om den går sönder, kan du reparera den? (Här kan det vara bra att veta att Svanens möbelkriterier till exempel ställer krav på att möblerna ska gå att reparera och att reservdelar ska finnas – apropå att vi konsumenter tycker att det är svårt).

Toapapper och städprodukter – två exempel på vardagsvaror som är busenkla att handla Svanenmärkt! Foto: Maria Soxbo

Med dessa tips i rockärmen blir det förhoppningsvis lättare att agera som en medveten konsument i alla lägen, något som också Svanen alltid jobbar för att hjälpa till med. Miljömärket Svanen är ju nämligen svår att få, men lätt att välja! Och varje gång du gör det är du en medveten konsument!

Maria Soxbo 5 sep 2023 Direktlänk Klok konsumtionReklam: Samarbeten 0 kommentarer

Höstens loppislista

Ny säsong, ny loppislista. Jag tycker om att vara väldigt konkret och specifik, det blir lättare att söka med blicken då. Här är det jag ska spana efter i höst – i Stockholm, Köpenhamn och kanske Norrköping?

Tyg att klä stolsitsar med

Foto: SweetAnnieAcres/Etsy

Precis innan vi åkte hem från Gotland snubblade jag över ett gäng stadiga trästolar med klädd sits i köp/sälj-gruppen Gotlands Marknad, och slog till. De behöver dock kläs om, och nu börjar jakten på tyg! Jag vet faktiskt inte riktigt vad jag vill ha, något klassiskt ”köksrandigt” som på bilden skulle absolut bli toppenfint i vårt nymålade kök, men jag kan också tänka mig att bryta av helt. Vi får se vad jag hittar! (Och som är i tillräcklig mängd dessutom.)

Stora krus

Foto: @harryandfrank

Jag insåg i somras att jag inte hade någon lämplig vas alls att ställa blommande kvistar i på Gotland. Jag har många små glasvaser där, men inget rejält som också tål lite större arrangemang. Några tunga krus vore perfekt! Gärna lite avsmalnande upptill som detta, tack.

Koppar från The Georgian Collection

Foto: @vintish_market (som jag TROR har – eller har haft åtminstone – just såna!)

Jag har en plan om att rensa i köksskåpen på Gotland och bland annat sälja av mina fina men udda loppisfyndade koppar. Det brokiga och ihopplockade har tjänat oss väldigt väl dessa 13 år men jag har landat i att det får räcka med att mattallrikarna är en salig mix av udda tallrikar i blåvitt – allt behöver inte vara udda och brokigt. Och så insåg jag att jag faktiskt redan hade den perfekta koppen att börja samla fler av – The Georgian Collection. Dessa kommer att bli perfekta, och jag ser ibland en eller två på Myrorna – alltid till låga priser. Så detta kan jag lyckas med, jag måste bara ha ögonen med mig! (Och ja, jag kommer att spana efter assietter också!)

Liten röllakan

Denna hall hos @karlerikhallden är nog stor i jämförelse med min. Men mattan kan jag ju drömma om!

Vår pyttelilla övre hall hemma i Stockholm behöver lite kärlek, men är hopplöst svårmöblerad på grund av snedtak, två dörrar och ett litet fönster nere vid golvet (!). Det finns med andra ord inte mycket yta att jobba med. Just därför tror jag kanske att en liten matta skulle göra under för denna oinspirerande plätt i vårt hus. Och små röllakanmattor är betydligt lättare att hitta (och släpa hem) än jättestora, märkte jag när jag letade matta till vårt vardagsrum. Så jag har gott hopp om att lyckas, det gäller bara att mäta upp exakt hur stor den får vara, anteckna i mobilen och ha ögonen med sig.

Bubblare

Jag spanar också efter en vit eller ljust beige, stickad, rundhalsad tröja i kashmir eller mohair (har letat i flera år nu efter den perfekta), en fin tändstickshållare till vardagsrumsbordet och en adventsljusstake (snart börjar väl julgrejerna dyka upp på loppisarna igen, och vi saknar faktiskt en klassisk ljusstake för fyra ljus – vi har haft diverse nödlösningar i alla år).

Vad står på era loppislistor i höst?

Maria Soxbo 4 sep 2023 Direktlänk Hygge & härligt livKlok konsumtion 2 kommentarer

Hållbara svepet, del 99 – Ekoeffekten, Rundgång och nobbat klimatmöte

Vad sägs om lite snabbkoll på hållbarhetsområdet? Här kommer ett nytt svep!

Miljöorganisationerna nobbar COP28

Loggan för COP28.

Har klimatmötet gått in i väggen? Jag har skrivit tidigare om att årets klimatmöte går på en inte helt okontroversiell plats – oljelandet Förenade Arabemiraten. Nu meddelar Naturskyddsföreningen att de inte kommer att åka, vilket de säger beror på nedprioritering (på grund av platsen, valet av ordförande, att det inte går att ta sig dit utan att flyga och att man inte tror att det blir så tunga förhandlingar i år). WWF hälsar ungefär samma sak, Greenpeace tror det är tveksamt att någon från Sverige kommer att delta men däremot representanter från andra länder.

Men, det verkar trots allt inte pågå någon bojkott. FN-mötet har fått många ansökningar om ackreditering från miljö- och klimatorganisationer. Miljödebattören Mattias Goldmann brukar åka, men gör det inte i år – och han skräder inte orden:

”Årets COP är fossilföredettingarnas dödskamp, självklart ska vi hålla oss därifrån. De som verkligen förhandlar bör ha en så liten delegation som möjligt och alla vi andra bör visa hur vi kan göra större klimatnytta på andra håll.”

Det här är både intressant och deppigt, tycker jag. Klimatmötet MÅSTE ju betyda något, och vi behöver ju verkligen globala avtal som ger effekt – vilket är svårt utan faktiska förhandlingsmöten. Men att oljelobbyn får ta plats på mötet och att ett oljeland får vara värd sänder så bakvända signaler att jag på riktigt undrar vems agenda som egentligen styr.

Testa Ekoeffekten!

Foto: Markus Spiske/Unsplash

Ny kalkylator visar ekoeffekten. Naturskyddsföreningen har precis lanserat en ny smart grej – kalkylatorn Ekoeffekten som räknar ut hur mycket bekämpningsmedel och konstgödsel som stoppas när vi byter från konventionellt producerade varor till ekologiska. Som exempel kan ett byte till ekologiskt kött spara hela 17 liter bekämpningsmedel och 23 kilo konstgödsel! Bytet innebär också att 657 kvadratmeter odlingsmark förblir obesprutad. Så bra och konkret! (Sedan i exemplet kött så ska vi ju dessutom minska mängden rejält till förmån för vego, eftersom kött också innebär stora utsläpp. Värt att påminna om.)

Ekoeffekten kan du testa här – och knappa in vilka varor du kan byta till eko och hur många ni är i familjen.

Veckans SoMe-inlägg

Foto: @fridasblomster

Om fredagsbuketter och medvetandegörande. @fridasblomster har skrivit ett välformulerat inlägg om blomsterprakten vi omger oss med, och hur normen fortfarande är något annat än närodlat och giftfritt. Bra tips i slutet om vad vi alla kan göra för att hjälpa till att förändra detta.

Om att tolka en rapport rätt. Kloka @klimat_sara har skrivit ett mycket läsvärt inlägg om den rapport som SOM-institutet släppte för någon vecka sen och som omskrevs av media som att svenska folket är splittrat i klimatfrågan. Läs Saras nyanserande, det är viktigt.

Om planetvänliga spartips. Att det är ett annat ekonomiskt läge har förstås inte gått någon förbi, och därför vill jag tipsa om @eko_ekonomen och hennes bästa spartips som också gör skillnad.

Veckans 6 snabba nyheter

Rundgång i Karlstad.

1. Karlstad öppnar återbruksgalleria. Äntligen verkar återbruksgallerian ta fart runt om i landet! Rundgång (så bra namn!) är en cirkulär pop up-galleria som öppnar i Karlstad 28 oktober och sedan rullar fram till nyår, så det är inte en permanent satsning (än). Tanken är att låta Karlstadsborna få smaka på lite av allt det som omställningen erbjuder, som utvald secondhand, hyrtjänster, remake, rekonditionerad teknik, svinnsmarta produkter och reparationer. Jag har också hört att det ska hända en massa saker i Rundgång under dessa två månader (workshops, event och annat skoj), så det är väl värt att återvända. Kanske läge för ett höstlov i Värmland i år? Följ Rundgång här för att hålla koll på vad som händer!

2. Världens längsta lav krymper. Den rödlistade hänglaven med det fantastiska namnet Långskägg (som också brukar kallas ”skogens julgransglitter) växer i gamla och fuktiga granskogar, och hur väl den mår säger också mycket om hur mångfalden i just den skogen ser ut. Sverige och Norge har mest av denna lav i Europa, och det är alltså extra viktigt att vi skyddar den. Men, nu har det visat sig i en studie vid Umeå Universitet att hänglaven har minskat med 42 procent under de senaste 37 åren i Skuleskogen i Höga kusten. Långskägg minskar i brukade skogar, och det här är alltså ett varningstecken på att det inte funkar att ersätta riktiga skogar med skogsplantager.

3. Nu kan företag sätta press på bankerna. Ett antal aktörer, där ibland Fair Finance Guide, har gått samman genom Exponential Roadmap Initiative för att ta fram en guide för hur företag kan ställa klimatkrav på bankerna. En stor del av många företags klimatpåverkan sker genom de banker de använder, så det här är en viktig satsning. Green Cash Action Guide går att ladda ner via Fair Finance Guides sajt, och är en utmärkt grej att tipsa sin arbetsgivare om!

4. Fulaste gräsmattan har prisats. På Gotland är det i princip alltid vattenbrist sommartid, vilket gör att det ofta råder bevattningsförbud. För att påminna gotlänningar (och sommargotlänningar) om detta anordnade regionen nu för andra året i rad en tävling där man prisar den fulaste (aka minst gröna) gräsmattan. Kul sätt att lyfta en viktig fråga! Vinnaren vann ett par timmars hjälp av en landskapsarkitekt (vilket kanske kan ge en vackrare trädgård utan otillåten bevattning). Smart, regionen!

5. Transportmålet snart ett minne blott? Regeringens utredare John Hassler vill slopa klimatmålet om minskade utsläpp inom transportsektorn (70% till 2030 jämfört med 2010) eftersom han anser att det inte finns något behov av ett sånt mål. Argumentet är att det är de samlade utsläppen som spelar roll, inte varifrån de tas. Med tanke på att regeringens politik (med minskad reduktionsplikt till exempel) just nu leder till ökade utsläpp, inte minst inom transportsektorn, så känns det ju bekvämt att slopa det målet helt. Samtidigt är det ju relevant att veta att transportsektorn är den sektor som släpper ut näst mest i Sverige – 13,6 miljoner ton under 2022. (Så att fokusera utsläppsminskade åtgärder på den sektorn kan ge rätt stora effekter – och det kan ju klimatmålet bidra till.)

6. Var fjärde skidort kan hotas. En ny studie visar att om den globala uppvärmningen mår 2 grader så kan det vara slutet för var fjärde skidort i Europa. Det handlar framför allt om lönsamhet – om vart och varannat år blir snöfritt så blir det inte ekonomiskt hållbart att bedriva skidturism, ens än med konstsnö.

Dyker ni på intressanta blogginlägg, artiklar och nyheter som skulle passa i Hållbara svepet ibland? Tipsa mig gärna!

Maria Soxbo 2 sep 2023 Direktlänk Hållbara svepet 0 kommentarer

Om skräpet vi omger oss med

I går besökte jag Slow Fashion Week för att lyssna på ett intressant panelsamtal (med Alice Bah Kuhnke och Sara Olsson/Hållbara Sara, modererat av Filippa Nielsen/Fairfashionistafilippa) som handlade om fast fashion, vår syn på mode och hur vi kommer till rätta med den bedrövliga och smutsiga textilbranschen. Ett litet sidospår handlade om psykisk ohälsa, och Sara sa något så bra. Fritt citerat ur minnet här, så det är inte ordagrant – men andemeningen är rätt:

Vi har garderoben full med skräpkläder, äter skräpmat och scrollar genom dåliga TikTok-flöden – inte konstigt att vi börjar må dåligt

Här finns något viktigt tror jag. Vi har under loppet av bara en eller ett par generationer skapat en skräpkultur, som spridit sig till i stort sett alla delar av livet. Från billiga, massproducerade kläder i fossil polyester till transfett-mättad skräpmat baserat på tillsatser och dåligt framställda råvaror. Kvaliteten – från det handvirkade överkastet till den skräddarsydda kavajen och det stabila träfönstret av kärnfuru – har alla ersatts av något som faktiskt i många fall skulle kunna beskrivas som just skräp. Fast fashion, fast design, fast food. Engångsfönster, takeawayförpackningar, plagg som bara överlever en tvätt (om ens det), möbler i MDF som inte går att underhålla. Lågprisflyg och snabba kickar.

Addera våra flöden på det, där vi matas med nykonsumtion varvat med ouppnåeliga kroppsideal och hem/garderober/resor varken vi eller planeten har råd med. Jag säger som Sara – ”inte konstigt att vi börjar må dåligt”.

Sedan något år tillbaka har jag faktiskt som princip att skala bort från mina flöden. Allt från mailflödet där alla typer av nyhetsbrev från företag som vill att jag ska köpa saker är bannlysta, till Instagramflödet där jag konsekvent avföljer personer vars content bara skapar missnöje eller ångest hos mig. Innehållet må vara gratis, men gratis är inte alltid gott.

Sen handlar inte det här inlägget om att bli renlevnadsmänniska, laga all mat från grunden och aldrig unna sig en takeawaykaffe när flergångsmuggen glömts hemma. Det tror jag ni fattar. Livet kommer emellan och vi får inte heller glömma att skräpkulturen är ett systemfel som vi alla befinner oss mitt i. Det är inte helt lätt att agera på ett sätt när systemet dikterar något annat.

Men jag tror att det är nyttigt att ibland bara marinera en tanke en stund. Fundera över hur något påverkar just mig, just nu, just här. Och tanken om skräpkultur tror jag är nyttig att ha med sig. Om samtiden är skräp – kanske vi ska unna oss att byta ut den (och ställa om), istället för att bara addera mer skräp?

Foto: Danilo Alvesd/Unsplash

Maria Soxbo 1 sep 2023 Direktlänk Reflektioner 1 kommentar

Om att våga gå före – och bana väg för andra

Visst är det lite tryggt att följa någon annan, och slippa ta de största riskerna själv. Men – om alla tänker så, då sker ju ingen utveckling alls. Vi behöver pionjärer, vi behöver mod, vi behöver människor, kommuner, företag och nationer som tänker ”om inte jag/vi, så vem?” och tar det där klivet ut på outforskad mark.

Kanske blir det inte helt perfekt direkt, men här gäller verkligen det gamla talesättet friskt vågat, hälften vunnet. Inte minst när det gäller hållbarhet. För genom att testa nya idéer så förskjuts ramarna för vad vi människor tror är möjligt, och det blir otroligt mycket lättare att få fler att gå åt samma håll. Vi styrs ju även av normer, och det pionjärerna gör är att visa att de kan förskjutas. Plötsligt poppar solceller och elbilar upp runt om i kvarteret, plötsligt blir det självklart att gå på fest i lånad klänning, plötsligt vänder allt fler lunchrestauranger på menyn och sätter vegorätterna i topp. För att någon går före!

Ett avsnitt om att GÅ FÖRST – vara en pionjär, bana väg, släppa sargen och gå i bräschen. Alla foton: Maria Soxbo

Precis det här pratar vi om i säsongens första avsnitt av Plan B-podden! Det har fått namnet Bra, bättre, FÖRST och handlar om just det – att gå först. Det finns massor av sätt att göra det på, det kan både handla om att testa helt ny och revolutionerande teknologi och innovation, men också om att exempelvis vara först med att gå tillbaka till en metod eller teknik som funkar förr men som inte längre används. Att återupptäcka något! Det kan också handla om att vara först med att stifta nya och kanske obekväma lagar, eller vara först med att skapa nya möjligheter till delaktighet genom att våga släppa in fler röster.

Låt oss skåla för att gå först! I vatten förstås, för att hylla receptet som hållit i generationer – knäckebröd av rågbröd, salt, jäst och vatten.

Vi människor gillar ju nyhetens behag, och det finns väldigt mycket att vinna på att våga gå före. Vår samarbetspartner i det här avsnittet, Leksands Knäckebröd, firar exempelvis hela 10 år som fossilfria i år – det är inte många bagerier som kan stoltsera med att ha varit så tidigt ute! Och det här är viktigt, för vilket bageri vill vara fossilberoende 2023 när andra redan ställt om för ett helt decennium sen?

Samtidigt är Leksands Knäckebröd en föregångare när det gäller både innovationer och miljötänk, det här med att hushålla med resurser och tänka smart har liksom runnit i det här familjeföretagets gener ända sedan starten – sex generationer tillbaka! Som ett exempel började man redan 1956 ta vara på spillvärmen från ugnarna för att värma bageriet. Så smart och bra, och att Leksans Knäckebröd visar att det går gör det ju mycket lättare för andra företag att följa efter. Lösningarna finns!

På varje knäckepaket från Leksands Knäckebröd står en klimatdeklaration som räknar in hela produktionskedjan. Den här sorten släpper ut 0,43 kilo koldioxid per paket.

Allt detta smarta är också något som vi knäckebrödskonsumenter får ta del av, eftersom alla produkter är klimatberäknade med hela produktionskedjan inbakad i uträkningen – en annan sak Leksands Knäckebröd var tidiga med. Jag älskar mixen som finns i det här företaget. Å ena sidan traditioner och anrika recept utan konstiga tillsatser och samarbeten med lokala bönder, något som var hållbart för sex generationer sen och som är hållbart idag. Å andra sidan smarta innovationer för att sänka utsläppen, och en vilja att ständigt gå före och förbättra sig ännu mer i takt med utvecklingen. Och det här berättar Leksands Knäckebröds Annika Sund (som också hör till familjen som startade företaget) mer om i podden. (Den som följt podden länge kanske också minns att detta är en samarbetspartnerfavorit i repris – för ganska precis två år sedan gjorde vi avsnittet Bygd, beredskap & banbrytande mat tillsammans!)

I avsnittet kan ni också höra en riktig favorit – Greenpeaces briljante kreativa chef Gustav Martner. Han är en gammal reklamare som tidigare jobbat med allt från spritreklam till flygbolag, men som sedan bytte sida och nu öser in all sin erfarenhet och sina kunskaper i kampen för klimat- och miljö istället. Han berättar så mycket intressant i podden, och ger också det här med att flytta ramarna för vad vi tycker är möjligt ett namn – Overton Window.

Någon som inte längre är först med trender, men älskar hållbarhetspionjärer!

Och så klart – jag och Emma snackar förstås också loss på temat ”Först”. Två utvilade och nyladdade poddare innebär att det här avsnittet präglas av överskottsenergi och eventuellt ett visst storhetsvansinne, men det bjuder vi på!

Hoppas ni ska tycka om avsnittet, och har ni fler exempel på pionjärer – oavsett om det är individer, företag, kommuner eller något helt annat – tipsa gärna!

Maria Soxbo 31 aug 2023 Direktlänk KlimatkunskapMat, bak, dukning & kökReklam: Samarbeten 0 kommentarer

Ett hus historia – kan du din?

Idag hälsade jag på Nina som driver kontot @villa_tumba på instagram. Hon flyttade för ett år sen in i en 1960-talsvilla som hockeyspelaren Sven Tumba och hans fru Mona lät bygga. De bodde bara där i omkring åtta år, det är istället en annan ägare som haft huset i över 50 år innan Ninas familj flyttade in, men Nina och Mona (som numera är änka) har fått kontakt och det är så himla fint, tycker jag. Tanken var att jag skulle intervjua dem tillsammans, men sjukdom ställde till det för Mona så istället tog jag och Nina en fika i hennes fina hus och lärde känna varandra.

Foton: Nina/@villa_tumba

Vi pratade om en massa olika saker – vad vi jobbat med tidigare (med olika grader av ohållbarhet), hur vi ser på vår påverkan genom sociala medier och vår tillvaro som egenföretagare. Det här är ju det bästa med sociala medier, alla nya vänner och bekanta man kan få!

Och så pratade vi förstås om Ninas hus, som hon sakta men säkert återställer i sin forna glans. Gipsväggar försvinner och originalpanelen tas fram, lappas och återställs. Elementskydd som målats vita blir trärena igen, och får ny, hel rottingväv. Fuktskadad parkett med färre år på nacken ersätts med samma typ av sten som finns i andra delar av huset, så att de röda trådarna knyts ihop igen. (Här kan man se ett exempel på före och efter.) Nina sätter absolut sin egen prägel på huset, och är inte på något vis slaviskt trogen 1960-talet eller så. Livet ska också funka med små barn och en modern tillvaro med hemmakontor och så vidare. Men ramarna, grunden, huset respekterar hon och de originaldetaljer som finns kvar bevaras för framtiden så länge de fortfarande är funktionella. Så rimligt och bra, tycker jag!

Träpanelen till vänster fanns dold under gipsväggar, och är nu tillbaka. Alla skruvhål har lagats.

Jag bor själv i ett hus från 1932. Där är extremt få originaldetaljer bevarade tyvärr, och det finns ingen dokumentation kring vad som hänt med huset genom åren. Jag hoppas verkligen att varje nybyggt hus också uppmuntrar de första ägarna att göra just det, att dokumentera, vårda och berätta om huset för framtida ägare. Mitt hus är snart 100 år, jag vet bara en tiondel av den historien (och att det före oss bodde en annan barnfamilj i huset). Det gör mig så glad att ett hus som Ninas fått en bättre chans att berätta sin historia och fått bevara sin själ.

En av mina favoriter när jag kikade runt, hallgarderoberna! Så smarta och snygga!

Följ gärna Renoveringsraseriet förresten! Förutom att man blir mycket bättre på att notera spännande portuppgångar, gamla balkonger och träfönster så förstärks också instinkten att protestera mot Big Bags, rivningscontainrar och slit-och-släng-mentalitet. Det vi sätter in är ju nästan alltid sämre? Billigare producerat, svårare (eller omöjligt) att underhålla och med kortare livslängd. Det känns så dumt, kortsiktigt och … faktiskt kostsamt. För både plånbok och planet.

Som jag sa när jag var hemma hos Nina och hon visade mig originalkaklet i badrummet – ”att få den kvaliteten idag skulle kosta skjortan, så behåll det så länge du kan”.

Så, några tips:

Försök dokumentera ditt hems historia. Både det du själv gör under din tid där, men också om du hittar dokumentation från förr.
Var rädd om originaldetaljer. De är det finaste huset har.
Se kvaliteten i det som finns. Det mesta från förr är av solida material och av hög kvalitet. Plus – har det hållit så här länge (60 år i Ninas fall) så kommer de förmodligen hålla länge till.

Tack Nina, för fika, snack och rundtur!

Maria Soxbo 30 aug 2023 Direktlänk Hem, inredning & inspiration 0 kommentarer

Carl Larsson-gården och Lilla Hyttnäs – ett hem byggt av kärlek

I helgen gjorde jag och två vänner en roadtrip till Dalarna, ni som följer mig på Instagram hann nog se en och annan story från resan. Målet var Lilla Hyttnäs framför allt, men vi hann också med Dalarnas museum, god mat och loppisar. Otroligt härlig helg!

Skylten över dörren. Foto: Maria Soxbo

Det var första besöket för oss alla tre på Carl Larsson-gården, och jag måste säga att det verkligen överträffade mina förväntningar. Det tog en stund att samla tankarna, och eftersom man inte får fota inomhus under de guidade visningarna så har jag bara ett par pressbilder inifrån – men jag skulle ändå vilja skriva några ord om mina intryck.

I mina ögon är Lilla Hyttnäs ett hem präglat av kärlek. Kärleken mellan familjemedlemmarna i form av vackra porträtt på barnen som pryder innerdörrarna och fina budskap (”Älsken varandra barn ty kärleken är allt”). Det märks att det här är en familj som tyckte om att tillbringa tid tillsammans, och att hemmet speglar just den här familjen och ingen annan.

Så fint att varje utbyggnad har sin egen prägel. Tydligare ”årsringar” har jag väl aldrig sett. Foto: Maria Soxbo

Men också kärlek till hemmet som plats, genom att det är så oerhört tydligt att det är ett hem man bott i länge (inget ”renovera, sälja och göra en stor vinst” här inte). Ett hem som fått växa i takt med att familjen växer, från det lilla torp det en gång var till en pampig byggnad på 400 kvadrat. Att varje utbyggnad fått synas och ha sin egen prägel. Och att det är så personligt – det hade varit väldigt svårt för en annan familj att flytta in här, eftersom Larssons satt så många spår och anpassat hemmet så efter sina egna vanor.

Den vackra matsalen. Ganska mörk eftersom det inte är så högt i tak och ganska små fönster, men samtidigt så mysigt och ombonat att äta här tillsammans. Man har upptäckt att det är tio lager av olika röda nyanser på stolarna, innan familjen hittade rätt. Kanske inte det mest hållbara att måla om så många gånger, men samtidigt fint att de visste att stolarna var helt rätt och skulle stå kvar för alltid – bara de hittade rätt färg att ge dem. (Foto: Carl Larsson-gården)

Jag tycker att det är underbart, inte minst i dessa tider när vi lär oss att avstå från att välja för ”konstiga” saker när vi renoverar eftersom det kanske inte kommer att tilltala spekulanter om vi ska sälja senare. Visst, det finns en teoretisk hållbarhetspoäng i att välja vitt standardkakel, eftersom fler borde kunna leva med det valet än om vi hade valt illgrönt och mönstrat. Samtidigt finns det ju tyvärr en norm som innebär att vi ska sätta ”vår egen prägel” på varje hem även om vi inte tänkt bo där så länge, vilket innebär att även två år gammalt och helt tidlöst standardkakel riskerar att ryka. Och då kanske det inte spelar någon roll? Det kanske till och med är tvärtom – att om vi väljer helt efter eget hjärta och inreder för oss själva istället för marknaden så vill vi bo kvar längre?

Liiite sol fick vi under vårt besök, och då fick fasaden och trädgården lite extra lyster. Foto: Maria Soxbo

Jag älskar också att huset verkligen präglats av både Karin och Carl. Visst, det är ju få familjer som har lyxen att bestå av inte bara en utan två talangfulla konstnärer, men desto finare att de så uppenbart har arbetat tillsammans för att skapa detta kärleksfulla hus.

Karin projektledde alla stora ombyggnationer (efter Carl ofta var ute och reste), ritade möbler (en funkisgungstol innan funkisen ens uppfunnits!) och skapade textilier som broderade kuddar och dukar, vävda dynor, draperier och mycket annat. Och Carl målade förstås – bårder, porträtt, girlanger och dekorationer på både väggar, dörrar och tak. I Karins sovrum finns till exempel en underbar, målad bård som Carl gav Karin i namnsdagsgåva – den bästa typen av present. Tänk att få växa upp i ett hem där mamma och pappa lagt så mycket tid och omsorg på att göra det hemtrevligt, personligt och ombonat. Det ligger så mycket kärlek i det.

Förmaket, ett av de mest kända rummen som vi känner igen från Carl Larssons tavlor också. Egentligen så stolliga färgval – rosa väggar, illgröna lister och blåvita möbler. Och ändå passar det så väl ihop. Paret Larsson hade verkligen en otrolig känsla för färg och form.

Vad tar jag med mig härifrån? Kanske främst att det finaste som finns är att åldras med sitt hem. Att hinna få rötter på en plats, istället för att vandra som en rotlös snittblomma från adress till adress. Vi mår kanske bättre av att hinna känna att detta är hemma – på riktigt? Att hinna få många minnen från en plats att kunna dela med oss av till nästa generation.

Låta familjen hinna få rötter på en plats, precis som träden i trädgården. Foto: Maria Soxbo

Jag tar också med mig att våga lite mer, att färg gör så mycket för att ett hem ska kännas levande och att kreativitet är något fantastiskt att visa upp. Visst, det är skillnad på att äga sitt hem jämfört med att hyra, och på ett fristående hus och en lägenhet när det gäller hur mycket frihet vi har – men det man också kan ta med sig är att Lilla Hyttnäs också präglas väldigt mycket av alla personliga textilier och målade möbler. Allt behöver inte handla om att riva väggar och helrenovera kök.

Den högra delen av huset (inte hela, men delar av det) utgjorde originaltorpet. Foto: Maria Soxbo

Och så tar jag med mig att inget ska tas för givet. Bara två veckor innan mitt besök rörde sig vattenmassorna närmare och närmare Carl Larsson-gården, och Frivilliga resursgruppen ryckte in för att hjälpa till med sandsäckar. När vi var där upplevde vi fortfarande att det var väldigt höga vattennivåer, men inte på samma läskiga nivå. Det vi gör med klimatet hotar inte bara hus vid havets stränder, det kommer också att göra skyfall och översvämningar vanligare inåt landet. Och platser som Carl Larsson-gården hoppas jag ska få finnas för alltid.

Tack Lilla Hyttnäs, för all inspiration! Foto: Maria Soxbo

Maria Soxbo 29 aug 2023 Direktlänk Hem, inredning & inspirationHygge & härligt liv 7 kommentarer

Relaterade inlägg

Relaterade inlägg

Relaterade inlägg

Några intressanta punkter:

5 tips för medvetna konsumenter

Relaterade inlägg

Tyg att klä stolsitsar med

Stora krus

Koppar från The Georgian Collection

Liten röllakan

Bubblare

Relaterade inlägg

Miljöorganisationerna nobbar COP28

Testa Ekoeffekten!

Veckans SoMe-inlägg

Veckans 6 snabba nyheter

Relaterade inlägg

Relaterade inlägg

Relaterade inlägg

Relaterade inlägg

Relaterade inlägg