Vad bra det går med mitt varje dag-bloggande! (Not.)

Egentligen tycker jag illa om att be om ursäkt för tystnad i sociala kanaler – tillfällig frånvaro i bloggar och på instagramkonton är ju helt naturligt på grund av livet och allt vad det för med sig. Så jag ber inte om ursäkt (ni kanske inte ens märkt att det blev tyst …), utan förklarar bara att en vecka i Tyskland (då jag inte hann blogga alls) följt av en vecka av att försöka komma i kapp med allt jag inte heller hann när jag var i Tyskland (vilket gjorde att bloggen åter fick stryka på foten) nu övergått i näst sista jobbveckan innan semestern. Och den är ju inte heller direkt luftig i schemat, särskilt inte med tanke på att vi också haft skolavslutningar, ska på studentfirande och roddar med en vattenskada i Gotlandshuset som ska lösas innan vi reser dit.

Och mitt i allt detta fick jag en så konstig känsla av att vilja stoppa tiden. Inte för att hinna jobba hårdare, tvärtom. I år var det typ fem minuter ”mellan hägg och syrén” (de slog i år ut nästan samtidigt där jag bor). Nu är syrenen snart överblommad, det är 25 grader varmt och alldeles för torrt förstås – men samtidigt ljuvligt sommarväder. Stadsgatorna är kantade av uteserveringar, kvällarna börjar bli ljumma och det är tomt på gymmet. Och jag KAN inte missa allt detta underbara, trots att jag har mycket att göra. Jag vägrar. Jag har ju inte ens hunnit bada än.

Känslan av att juni rinner mig ur händerna fick mig (nästan) att längta tillbaka till pandemin. Då hade jag en period så lite att göra att jag hann gå en mer än timslång promenad varje morgon i både maj och juni, och så fort vattnet var varmt nog i sjön avslutade jag med ett dopp och låg och självtorkade på bryggan. Innan ens arbetsdagen hade börjat. Borde inte livet alltid vara så? (Privilegierat, jag vet. Men upplevelsen av att gå avslappnad in i semestern istället för med andan i halsen var verkligen något jag vill sträva att uppnå igen.)

Så. Jag har massor att göra, men cyklar till jobbet för att maxa tiden utomhus. Tackar ja till AW:s och kusinträffar, bokar in spontanmiddag med en vän och prioriterar en sen och långsam lunchdejt utomhus i solen med en annan innan vi drar åt varsitt håll på semestern. Jag njuter av en glass efter avslutat jobbmöte, tar in tvätten som doftar sommar och släpper ut en virrig humla ur köket. I krukan på altanen mognar solgula små tomater, en av kvarterets mest skygga katter tillåter sig att klappas en stund och det doftar grill, nyklippt gräs och färska jordgubbar i hela kvarteret.

För även stressiga juni är LIVET, och kanske den ljuvligaste månaden vi har. Vi får inte blinka bort den, visst?

Juni. Foto Maria Soxbo

I morse hängde jag med fantastiska Gurgîn Bakircioglu, som för sju år sedan valde att hoppa av sitt lyckade normliv med fast anställning i medie-Stockholm, vindsvåning och status för att bli minimalist, vegan och klimatkämpe. Vägen dit blev vanlife – eftersom den enklaste vägen ut ur ekorrhjulet var att sänka boendekostnaderna kraftigt, och precis det kan ett liv i husbil bidra med.

Alla foton: Daniel J Schwartz/Unsplash

Mitt morgonsnack med Gurgîn ska leda till ett reportage, så jag ska inte säga så mycket mer om just det mötet – men däremot vill jag skriva lite om vanlife i sig. När jag föreläser om min bok Ställ om! Allt att vinna på ett klimatsmart liv så pratar jag nämligen om vad vi människor drömmer om i livet. Jag nämner tre drömmar som florerar allt oftare i sociala medier, magasinsartiklar och på TV, och en av dem är just vanlife. Att frigöra sig från mängden prylar vi vant oss vid att omge oss med, att kunna vakna upp ena dagen vid havet och nästa dag i skogen, att vara platsoberoende och därför fri.

När jag frågar publiken om någon känner igen sig i den drömmen är det alltid någon som räcker upp handen. Och det säger nog något om att det samhälle vi byggt upp – där vår status, identitet och vårt värde i andras/samhällets ögon handlar väldigt mycket om vad vi äger och har råd att konsumera – inte längre känns så himla härligt. Vi kan dra en parallell till våra semestrar också – när vi blir lediga är normen att packa det viktigaste i en väska, lämna hem och prylar och checka in på ett hotellrum någonstans. Ett tillfälligt boende som är helt befriat från prylar och plotter. Skåpen är tomma, ytorna är rena. Vi har med oss kläder, några böcker och kanske en kamera – och så tar vi semester från våra ägodelar och lever livet en stund. Säger inte det något om att vi har fått ett lite skevt förhållande till saker?

Skogen och sjön ena dagen, bergen och havet den andra.

Jag har absolut noll erfarenhet av vanlife själv, förutom ett antal barndomssemestrar i husvagn med min dagmammas familj (som jag minns som väldigt mysiga och roliga). Men jag förstår verkligen lockelsen, inte minst för att vanlife-livet (ja, det blev lite kaka på kaka där) faktiskt sänker våra utsläpp också – rejält. Bor man så litet kan man inte konsumera i normal takt längre, så enkelt är det. (Sen är det förstås en problematik i att vanen i sig släpper ut om man använder den för att resa runt – Gurgîn kallar de år han reste runt som mest för sina klimatsyndarår – men det går ju också att leva vanlife utan att resa särskilt långt.)

Resorna är förstås ett problem så länge de flesta vans INTE är eldrivna. Men ett vanlife släpper oftast ändå ut mindre än ett ”normliv”.

Jag följer några vanlife-konton själv (förutom @gurgin så följer jag @hallbartmedalexandra och @amaliabrauns) och även om jag inte aktivt drömmer om det livet själv så är det nyttigt att se att det går utmärkt att leva ett liv utan att samtidigt äga det som får sägas ingå i ett normhushåll. Jag får lättare att sortera i villhöver/behöver, förstår enklare delningsekonomins fördelar och inser också att det finns ett stort värde i att vara nöjd med lite genom att se andra leva det livet. Att jag själv lever svenssonliv i en liten villa hindrar mig inte från att inspireras av vanlife-konton, inte minst ur ekonomisk och omställningssynpunkt.

Sen har Gurgîn också lärt mig att minimalism inte bara handlar om antalet fysiska ägodelar vi har, utan minst lika mycket om vad vi lägger vår tid på, vilka människor vi omger oss med och hur våra relationer får oss att må. Jag kommer säkert att skriva mer om detta längre fram, men för den här gången ville jag mest bara kasta ut mina tankar kring detta till er – och fråga:

Drömmer ni om vanlife? I så fall varför?

Efter en hel vecka av strålande majväder med sol, pizzamiddagar i trädgården, joggingturer längs vattnet och pollennysningar i parti och minut kom spöregnet. Idag är det grått, blött och svalt i Stockholm, och jag älskar det faktiskt – jag föreställer mig att all den grönska som exploderat under den våg av värme som svept över stan nu lapar i sig allt vattnet med tacksamhet.

På många sätt älskar jag maj mer än något annat. Jag har kanske lite för mycket att göra för att verkligen njuta fullt ut – det är mycket som ska hinna bli klart innan semestern och det är slutspurt för barnen i skolan med aktiviteter och avslutningar på olika sätt mest hela tiden. Men, jag älskar ändå denna månad väldigt mycket. Den skira försommargrönskan, den första riktiga värmen, häggdoften, rabarberpajerna, vitsipporna, det första doppet – och så vetskapen om att hela sommaren fortfarande ligger framför oss.

Foto: Maria Soxbo

Det finns något så fint i det där att allt fortfarande är ett oskrivet blad. Vi vet inte ännu om det blev en ”fin” sommar vädermässigt (även om det pratas om att den ska bli oerhört varm) – så den kan fortfarande bli det perfekta sommarlovet. Vi vet inte ännu hur ledigheten blev, hur glassen smakade, vilka loppisfynd vi kommer att göra, vad vi kommer att äta, hur varmt vattnet kommer att bli under alla kvällsdopp. Inte heller hur många rastlösa regndagar, myggbett och punkor på cykeln vi får förvisso, men det hör till, tänker jag. Sommarknän med plåster, gräsfläckar och utspilld saft likaså.

Ibland tänker jag att majkänslan av att allt bra ligger framför mig också kan appliceras på omställningen. Jag vägrar ju tro att den innebär sämre saker för mig, när allt pekar på motsatsen. Ett liv inom planetens gränser är också ett tryggt, fint och rättvist liv. Och det är ju inte omställningen som hotar our way of life – det är ju vår nuvarande livsstil som är hotet. Som leder till konsekvenser som, oavsett vad vi vill och tycker, kan förändra förutsättningarna för vårt liv på jorden.

Omställningen däremot, är ju bara ett ord för den bästa vägen framåt. Där vi bygger bort problemen vi har idag, hittar smartare lösningar och tar hand om både varandra och naturen.

När jag tänker på mitt potentiella liv efter omställningen, på samhället när vi tagit oss igenom systemförändringarna som måste ske, då får jag samma känsla som maj ger mig inför sommaren. Pirr, förväntan, nyfikenhet, längtan och en känsla av att allt är möjligt. Av att det här kan bli den bästa tiden i mitt liv.

Hur förmedlar vi den känslan till fler?